Hoppa till huvudinnehåll

Politiskt brännstoff tillbakavisas: "Visst fick evakuerade karelarna mark i Svenskfinland"

Krigare på väg mot Viborg på häst, flyktingar väntar på evakuering,
Flyktingar och krigare på väg åt olika håll i Karelen. En del evakuerades till Svenskfinland. Krigare på väg mot Viborg på häst, flyktingar väntar på evakuering, Bild: Försvarsmakten, SA-kuva fortsättningskriget,evakuering,Karelen,1940-talet

Det var den största omplaceringen av människor i Finlands historia. 400 000 finländare miste sina hem i Karelen som övergick till Sovjetunionen. Många tror att de inte fick plats i Svenskfinland. Men det är en myt, slår Aapo Roselius och Tuomas Tepora fast i en ny bok.

Tio procent av finländarna evakuerades och omplacerades i olika omgångar efter vinterkriget och fortsättningskriget.

Det har skrivits åtskilligt om kriget, som nu ligger sjuttio år tillbaka i tiden. Men språktemat har kommit i skuggan, anser historikerna Aapo Roselius och Tuomas Tepora. Det finns också en myt att karelarna inte fick tillgång till de bästa åkrarna i Svenskfinland.

Myten har odlats speciellt av Sannfinländarna, till exempel i flyktingdebatter, där man anklagar Svenska folkpartiet för dubbelspel och rasism.

- Nu vill man ha flyktingar, men på 1940-talet dög inte ens de egna finländska flyktingarna från Karelen, sa en sannfinländsk riksdagsman i debatten i februari 2009.

Det drev dåvarande minister Astrid Thors till tårar.

"Främlingsinvasion" i Svenskfinland

Boken utges samtidigt på både svenska och finska. Det är kanske värt att notera att boktiteln inte är identisk på båda språken.

Den svenska titeln Kampen om den svenska jorden blir på finska Muukalaisten invaasio, det vill säga främlingsinvasionen.

Att det handlar om karelarna i Finlands svenskspråkiga områden åren 1940-1950 är ändå klart.

Bokomslag för "Kampen om den svenska jorden"
Bokpärmen på svenska. På finska heter boken Främlingsinvasionen. Bokomslag för "Kampen om den svenska jorden" Bild: Schildts&Söderströms Schildts & Söderströms,karelare (finnar),Aapo Roselius,bokomslag

Spänningar

Omplaceringsåtgärderna väckte spänningar, det är temat för boken.

Det krävdes radikala statliga åtgärder och tvångsmedel. Till en början var flykten och förflyttningarna helt oplanerade och dåligt förberedda. Man ville inte sprida panikstämning i Viborg, sades det senare.

De frivilliga förflyttningarna blev till storskaliga tvångsförflyttningar då kriget bröt ut i november 1939. Några placeringsorter gavs inte, bara uppmaningen att undvika bombfaran i städerna.

Vinterkrigets slut i mars 1940 kom som en överraskning för finländarna. Framförallt de hårda fredsvillkoren om att snabbt tömma både Karelen, Salla, Kuusamo och Hangö udd gjorde att glädjen över krigsslutet övergick i nationell sorg.

Den omfattande omfördelningen av mark och egendom uppfattades som en del av Finlands krigsansträngningar på Karelska näset, påpekar författarna.

Det var en enad hemmafront som ville tacka dem som offrat sig i kriget. Först trodde man att det var tillfälligt. Många flyktingar kunde ju återvända till sin hembygd.

“Tvångsfinska” på den svenska jorden

Många ville inte riskera den nationella enigheten och beredskapen att offra sig för krigsveteraner och krigsflyktingar. Finlandssvenskarna såg den egna kulturens förestående undergång och protesterade år 1940 mot att språkbalansen skulle hotas.

Svaret blev kritik för att de slog sönder det tidigare samförståndet. Språkfrågan blev en central politisk tvist. Den hade vilat under krigsansträngningarna när alla sökte enighet.

Svenska folkpartiet vaknade sent eftersom man hade lagt sin språkliga kamp åt sidan. Nu såg finlandssvenskarna risken för en tvångsförfinskning.

“Den svenska jorden” hade blivit ett centralt begrepp. Det handlade om den enspråkigt svenska landsbygden i Nyland, Åboland och Österbotten.

Tanken var att bara på egen mark kan man säkert få tala sitt eget språk och fortsätta leva sitt eget liv. Svenskfinland, eller det som fanns kvar, skulle beskyddas.

Finnar - eller ryssar - slår sig ner vid "dukade bord"

Författarna citerar mörka sinnen i tidningen Västra Nyland inför Svenska dagen-firandet 1940. Skribenten såg en djup skugga, då karelarna “i tusental skola slå sig ned vid dukade bord i den gamla svenska kulturbygden”.

Det man hade mot sig var en nationalistiskt sinnad höger. Trettiotalets äktfinnar ledde kampen för enspråkigt finsk nationalstat.

Den förflyttade befolkningen från Karelen som hade oturen att placeras i svenskspråkiga bygder hade det inte lätt.

De sågs som inkräktare, rentav utlänningar, med fel språk. Den synen fanns nog också på finskt håll, påpekar historieforskarna Roselius och Tepora.

Det är en seglivad berättelse, som ännu lever kvar, att de finlandssvenska kommunerna och markägarna slapp ta emot några karelska främlingar till sitt område. Enligt författarna är det delvis en myt, och den har överdrivits.

Svenskfinland slapp inte undan sitt ansvar. Men problemfritt var det inte.

Krigstrött Finland satsar på småbruk

De tvångsförflyttade som hade ägt mark i Karelen skulle få ett stycke mark med åkrar i nya hemtrakter. Det var tanken.

Evakueringen av människor och egendom på tio dagar beskrevs som vinterkrigets största bragd. Lösningen marknadsfördes som att freden köptes på den karelska befolkningens bekostnad. Karelarna hade berättigade förhoppningar om att finländarna skulle betala av på sin hedersskuld.

Författarna skildrar ett krigstrött samhälle som var på väg att lämna mjölkbryggorna bakom sig och ta sina första stapplande steg i den moderna eran.

Eller som Tepora säger i en STT-intervju: Men småbrukens tid var redan förbi. Redan på 1950-talet drabbades Finland av jordbruksöverskott. Hjälpen till karelarna blev kortvarig. De evakuerade och krigsveteranerna fick åkrar, som paketerades redan av nästa generation.

Aapo Roselius Tuomas Tepora, historiker båda två.
Tuomas Tepora och Aapo Roselius har skrivit flera kontroversiella historieböcker - nu om den svenska jorden. Aapo Roselius Tuomas Tepora, historiker båda två. Bild: Copyright © 2020 Miikka Pirinen / Sets historiker (forskare),Tuomas Tepora,aapo roselius

Känns det bekant?

Det som beskrivs är en värld som är både främmande och avlägset bekant, påpekar författarna.

Känslorna svallade i 1940-talets agrara Finland, men det fanns solidaritet och välvilja också mot främlingarna, som dessutom var landsmän.

Det var första gången de två språken hade mötts och nötts i de österbottniska kusttrakterna. Man skaffade svensk-finska ordböcker för att kommunicera med främlingarna.

I dagens flykting- och asylsökarsituation behövs andra språkböcker. Men det handlar om samma sak, hotbilder och rädslor för det okända och för att mista egendom, språk och kultur.

“Håglöshet och letargi”

Dåtidens politiker och medier spred samma tvivlande frågor som nu. Boken citerar förundrade berättelser om krigsflyktingarnas anspråkslösa arbetsinsatser. Och borde inte de unga flyktingmännen vara ute vid fronten?

Boken citerar Svenska Pressen som skrev att “karelarnas östfinska karaktärsdrag och seder skilde sig så mycket från västfinländarnas att anpassningen skulle bli svår.”

Flyktingarnas hygien var också ett orosmoment.

Politikerna befarade ekonomiska belastningar och samhällelig oro. Men som SFP:s ordförande Ernst von Born citeras i boken: Den euforiska andan under vinterkriget fick politikerna att avge för stora löften i ett läge där ingen uppoffring verkade för stor och ingen gärning omöjlig.

Roselius och Tepora noterar att det inte stod om så många problem i nyhetspressen. Men så var tidningarna också utsatta för censur, som hade som målsättning att visa på enighet, mod och framgång.

Karelarpojke håller i tömmarna på fullastad hästkärra
Försvarsmaktens bilder visar beslutsamhet och framåtanda bland de karelska evakuerade. Karelarpojke håller i tömmarna på fullastad hästkärra Bild: Försvarsmakten, SA-kuva Karelare

De statliga snabbplanerna utgick ifrån att karelarna skulle få hemman på högst 15 hektar, med färdig åkermark, eller nyodling, framförallt i södra Finland. Marken skulle tvångsinlösas av staten och privata markägare.

Ungefär hälften av karelarna hade jordbrukarbakgrund och ihärdighet som kunde ha varit välkommen var som helst. Kanada, Brasilien och Sverige erbjöd landområden för karelarna.

Omplaceringen i Finland gällde i första hand jordbrukarbefolkningen. De som inte hade ägt någon mark fick söka sig till städer och tätorter där det fanns industri och arbetsplatser. Boendet var svårt för alla i början.

Det fanns också de som helt enkelt ville bygga ett nytt Viborg där alla evakuerade kunde få plats. Det förverkligades aldrig.

Rädslan att förlora större än hjälpviljan

Det var inte bara den finlandssvenska adeln som var rädd för att förlora sina herrgårdar. Något sådant hade säkert passat bra för dem som ansåg att finlandssvenskarna hade för mycket makt, mark och pengar.

Men också på finskt håll försvarade man äganderätten. Det fanns flera storgodsägare i riksdagen som inte var nöjda med de förslag som framtrumfades av Agrarförbundet (senare Centern) och socialdemokraterna.

27 procent av medlemmarna i Agrarförbundets riksdagsgrupp hade valts från Viborgs valkrets och alla var jordbrukare, inklusive Urho Kekkonen, påpekar författarna.

Boken citerar karelarnas egna förslag, att man skulle koncentrera sig på att stycka upp storgods och herrgårdar i Nyland.

Det är lätt att dra slutsatsen att karelarna eftersträvade en “mycket radikal jordreform, vars udd framför allt riktade sig mot landets många svenskspråkiga storgodsägare. Målet att jämna ut markägandet byggde på den småbrukardominerade äktfinskheten och på mellankrigstidens hätska språknationalism, skriver Roselius och Tepora.

Allt gick förstås lagenligt. En snabbkolonisationslag godkändes i riksdagen i juni 1940, enligt vilken markägare skulle avstå jordlotter till de nya invånare som hade tvingats lämna Karelen.

I den slutliga debatten gick vågorna heta och protesterna haglade mot “den stora egendomsutjämningen”.

SFP hade inte haft några större offentliga invändningar i språkfrågan, trots att man befarade en ändrad språkbalans i kommunerna. Men man höll med Samlingspartiet om att man borde använda sig av statens marker i första hand.

ÅU: "Behandla dem ovänligare!"

I maj 1941 slutfördes den stora resan, trodde man. 80 000 karelare sökte sig till från tillfällig inkvartering till de slutliga boplatserna.

Flyttrörelsen i maj var ögonblicket som slutgiltigt skulle förändra Nylands svenskbygder, skriver Roselius och Tepora. På en del håll ordnades mottagningsfester och möbler och husgeråd samlades in.

Men mycket var oklart och man saknade ett gemensamt språk. Besvikelsen bredde ut sig. I Esbo hade bara tre procent av nybyggena hunnit bli färdiga, i Kyrkslätt ännu mindre, enligt historieforskarna.

Åbo Underrättelser från juni 1941 citeras också i boken. Tidningen noterade att Kimitoön hade tagit så bra hand om nykomlingarna att många ville stanna. Sommaren 1940 bodde över 1 300 evakuerade på Kimitoön. Många av dem hade dessutom ryska som modersmål.

ÅU uppmanade ortsborna att behandla karelarna ovänligare, om de inte ville ha ett ännu större antal nykomlingar än planerat i sin egen hemtrakt. Den provokationen väckte kritik, skriver Roselius och Tepora.

Österbottningarna “tröga, styva och otillgängliga för främlingar”

Boken citerar Hufvudstadsbladets första ställningstagande om karelarnas placering. De förflyttades sinnelag och karaktär måste tas i beaktande vid omplacering, därför passar de inte i landets västra delar, ansåg HBL.

Österbottningarna beskrevs som “för främlingar tröga, styva och otillgängliga”. Språket var också en väsentlig stötesten, språkgrupperna borde hållas åtskilda.

Också senare var det Österbotten som fick mest bekymmer med de evakuerade. Där var också jordbruken så små att det inte gick att stycka dem och ge åt de evakuerade karelarna.

Inom SFP ansåg många att det var bäst om man till svenskbygderna tog emot Hangöborna, så fick karelarna söka sig till finska trakter.

Dessutom fanns det cirka 7 000 svenskspråkiga evakuerade i Viborgs län, men de flesta var stadsbor, inte bönder.

År 1940 började SFP-organisationen “AB Svenska småbruk och egna hem” samla ihop pengar för att underlätta svenskspråkiga evakuerades jordanskaffning i Svenskfinland. Därmed skulle man också hindra finskspråkiga evakuerade att göra det samma.

En annan tanke var att skaffa ersättningsjord - införskaffad på annat håll i finska Finland för de evakuerades räkning. Finlandssvenska företag uppmanades också avstå från sin mark i finska Finland och köpa i svenskbygderna i stället.

Krig igen - och återresa

I juni 1941 började kriget igen. Finland skulle nu, tillsammans med Tyskland, återerövra Karelen.

De evakuerade fick nya val, de flesta ville hem, och snabbkolonisationslagen lades på is. Nu skulle det förra krigets orättvisor korrigeras. Finland skulle erövra ersättningsjord på den ryska sidan.

Tre år senare blev det bråttom med evakuering från Karelen igen. I september 1944 skulle befolkningen lämna de avträdda områdena.

Och nu skulle också Porkala utrymmas för ryssarna. 100 000 invånare i Lappland evakuerades söderut och till Sverige under Lapplandskriget.

Man och kvinnor med hästar framför tågvagn, vid evakuering från Karelen.
Det var bråttom, men allt skulle tas med när man lämnade Karelen. Man och kvinnor med hästar framför tågvagn, vid evakuering från Karelen. Bild: Försvarsmakten, SA-kuva Hästar,Karelen,evakuering,fortsättningskriget,1940-talet

Så småningom kom en ny jordanskaffningslag. Man ville främja jordanskaffning bland landsbygdens obesuttna och förbättra småbrukarnas ställning. I det efterkrigstida Finland betraktades jordägande som en socialpolitisk gardering mot samhälleliga problem som annars kunde bli värre.

Dessutom var självägande småbrukare tryggare för de konservativa politikerna än en industrialisering som ökade arbetarbefolkningens antal och organisering, påpekar Roselius och Tepora.

Den här gången fanns det också en språkparagraf, motiverad delvis med utrikespolitiska argument. Sveriges stöd var av största vikt, för att kunna betala krigsskadeståndet och bevara relationerna i väst, motiverade Juho Kusti Paasikivi i riksdagen.

Språkbalansen i kommunerna skulle få rubbas bara två procent i någondera riktningen.

Början till - vadå?

Kampen om den svenska jorden är välskriven och intressant, också för den som egentligen inte vill läsa fler krigshistorier. Tydligen har språkaspekterna inte berörts så mycket i all den forskning och litteratur som finns om krigstiden.

Om boken får genomslag på finskt håll är en annan fråga.

Boken avslutas med ett kapitel som väcker flera frågor. Hur gick det sedan? Minnesbilderna har bleknat. Någon karelsk tradition syns inte till i svenskbygderna.

Den språkliga minoritetens framtid är inte längre knuten till markägandet. Men den svenska dominansen är också till stora delar borta. Och det är knappast karelarnas fel. Större folkförflyttningar har senare skett, av andra anledningar.

Myterna skulle alltså krossas. 10 000 karelare placerades i Nylands och Åbolands svenskområden. I Österbotten placerades 2 000 evakuerade. Bara Åland slapp evakuerade karelare helt och hållet.

Till slut var det bara cirka 1 200 karelare som hindrades att slå sig ner i svensk- eller tvåspråkiga kommuner med hänvisning till språkparagrafen - inte mycket resultat av den eldfängda kampen.

Aapo Roselius & Tuomas Tepora: Kampen om den svenska jorden -
Karelarna i Finlands svenskspråkiga områden 1940-1950. Schildts & Söderströms förlag

Läs också