Hoppa till huvudinnehåll

Film: Karpo – porträtt av en provocerande påverkare

hannu karpo i en enorm skinnmössa på planschen till filmen KARPO
Man för sin hatt. Hannu Karpo poserar i kännspak skinnmössa på planschen till Ari Matikainens dokumentärfilm Karpo. hannu karpo i en enorm skinnmössa på planschen till filmen KARPO Bild: Finnkino Hannu Karpo,Karpo

Under tre decennier hade tv-redaktören Hannu Karpo regelbundet något viktigt att säga det finska folket. Men hur såg hans karriär ut innan”Karpolla on asiaa”?

Dokumentärfilmaren Ari Matikainen slog igenom på bred front med sitt porträtt av sångaren Jorma Kääriäinen i filmen Yhden tähden hotelli (2007).

Några år senare skildrade han i Sota ja mielenrauha (2016) på ett fint sätt hur våra krig kommit att påverka oss finländare på ett kollektivt plan.

Gemensamt för dessa två dokumentärer är ett stråk av vemod, en känsla som återkommer då han nu skildrar en redaktör som ofta valt att rikta kameran mot samhällets mörkaste skrymslen.

För att belysa orättvisor, oegentligheter, orimligheter.

Det har blivit dags att välkomna Hannu Karpo tillbaka in i rampljuset.

En roadmovie genom tv-arkivet

Till sin struktur är dokumentären Karpo uppbyggd som en roadmovie – en vindlande resa genom ett glesbefolkat Finland. Ett land där varje by bjuder på hårda öden.

Hannu Karpo bakom ratten i sin bil.
En man och hans bil. Hannu Karpo har kört många varv genom Finland under sina intervjuresor. Hannu Karpo bakom ratten i sin bil. Bild: napafilms Karpo,Hannu Karpo

Som åskådare erbjuds man sätet bredvid den snart åttioåriga Karpo när han både konkret och symboliskt beger sig ut på sin bitterljuva nostalgitripp.

Och visst åker man gärna med för att få veta hur denna grånade redaktör gick från att göra mindre insatser i mängder av olika produktioner till att bli tv-publikens favorit.

När det flöt på som bäst bänkade sig nämligen närmare två miljoner finländare framför Karpolla on asiaa. Redan i trailern påpekas det att många ansåg Hannu Karpo vara viktigare än alla samhälleliga rättsinstanser.

För att han förde den lilla människans talan och inte drog sig för att ställa till med bråk.

Ett idolporträtt

Eftersom Ari Matikainens film är ett ohämmat idolporträtt bygger det mesta på Hannu Karpos egna ord – i kombination med kommentarer från före detta kollegor som inte är sena att sjunga hans lov.

Och visst är Karpos resumé både imponerande och underhållande. Inte bara vågade han ta upp kampen mot överheten utan han tillämpade också häftiga metoder som balanserade på gränsen till det olagliga.

Hannu Karpo håller upp en bok av Grigori Petrov.
Inte alltid by the book. Hannu Karpo valde många gånger att tänja på programreglerna. Hannu Karpo håller upp en bok av Grigori Petrov. Bild: arkivbild / napafilms Karpo,Hannu Karpo

I hans dokumentära värld kunde man filma i hemlighet, klä ut sig, slå folk på käften och iscensätta brott för att undersöka polisens agerande.

En slags kombination av wallraffande och reality-tv långt innan sistnämnda fenomen ens existerade.

Mellan rafflande arkivbilder från ett Helsingfors som sällan gavs utrymme i offentligheten på 1970- och 80-talen delar Karpo retroaktivt ut sparkar mot maktens boningar.

Politiker, polisväsendet och den forna arbetsgivaren Rundradion får sin beskärda del av kritiken.

Hannu Karpo och Ensio Itkonen håller upp en trafikmärke.
Gör så här, inte sådär. Tillsammans med Ensio Itkonen gjorde Karpo under många år ett populärt trafikprogram på Yle. Hannu Karpo och Ensio Itkonen håller upp en trafikmärke. Bild: arkvibild / napafilms Karpo,Hannu Karpo,Ensio Itkonen

Det finns ingen anledning att betvivla hans åsikter, men i något skede önskar man att det kommit in åtminstone någon form av motkommentarer eller kritiska följdfrågor.

Framgångens pris

Just när det känns som om helheten slutgiltigt höll på att reduceras till en traditionell framgångskavalkad hinner samtiden ikapp den forna föregångaren.

När sonen träder in som intervjuobjekt och presenterar sin bild av Hannu Karpo som både far och kollega blir bilden mera mångfasetterad.

Hannu Karpo viftar med en bunt sedalr framför en äldre dam på en svartvit arkivbild.
Idel leenden och presenter på jobbet - en kargare och tröttare Karpo på hemmaplan. Hannu Karpo viftar med en bunt sedalr framför en äldre dam på en svartvit arkivbild. Bild: Iltalehti Karpo,Hannu Karpo

Plötsligt blir det uppenbart att det inte är enbart häftigt med ett tempo som omfattar 5000 arbetstimmar per år.

Sexton timmar om dagen, sju dagar i veckan. Året om. År efter år.

Likaså framträder det smärtsamma i att det som en gång var ett revolutionerande berättargrepp plötsligt blivit vardagsmat.

Dessa infallsvinklar fråntar på intet sätt Hannu Karpo hans värde som en av den finska tv-historiens ikoner, men det gör honom mera mänsklig.

Ungefär i det skedet förstår man varför Matikainen valt roadmovieformatet. Och i samma veva slutar jag fundera på vart vi egentligen är på väg där vi sitter i Karpos bil på väg genom glesbygdsfinland.

För det är naturligtvis inte målet som är poängen – det är vägen dit.

Hannu Karpo bakom ratten i sin bil. Igen.
Vägen hem är mycket lång. Hannu Karpo bakom ratten i sin bil. Igen. Bild: napafilms Karpo,Hannu Karpo

Läs också