Hoppa till huvudinnehåll

Nyfikenhet och frihetslängtan förde Gunnel Pero till San Francisco, men i dag är hon tillbaks i sitt älskade Houtskär

Gunnel Pero sitter vid sitt kaffebord
Gunnel Pero återvände till Houtskär efter 54 år i San Francisco. Gunnel Pero sitter vid sitt kaffebord Bild: Maud Stolpe/Yle Närbild,amerikaemigration

23-åriga Gunnel Pero tyckte att livet var tråkigt i Finland. Hon ville inte gifta sig som de jämnåriga kompisarna.

- Jag trodde att det var slutet på livet. Jag hade en idé om att det kan jag göra senare om det behövs.

I Sverige är man invandrare trots att man talar språket. Det är man inte i USA.

Denna frihetslängtan plus en god portion nyfikenhet förde henne 1964 till Kalifornien och San Francisco. Vid den här tiden var Sverige ett alternativ för många, men inte för henne.

- Det var det sista stället jag ville till. I Sverige är man invandrare trots att man talar språket. Det är man inte i USA. Där är man amerikan född i Finland.

Hemresan som inte blev av

I början jobbade hon i ett par olika diplomatfamiljer och efter det i en familj där sonen skulle lära sig finska och svenska. Under den här tiden gick hon datakurser vid college för att ha något nytt att komma med då hon återvände till Finland.

Tanken var att lära sig engelska och sedan återvända hem. Men det
var alldeles för roligt och för lätt att få jobb i USA för att hemresan skulle bli av. Och åren blev allt fler.

Gunnel Pero bytte ofta och gärna jobb och med åren åren fick hon pröva både ett och annat. Det längsta jobbet var femton år på ett universitetssjukhus med olika arbetsuppgifter.

Bild av en flicka i folkdräkt med en kärve i famnen
1964 bar det av till USA Bild av en flicka i folkdräkt med en kärve i famnen Bild: privat Närbild,återflyttare

Goda vänner blev hennes familj

Vardagen på 1960-talet var något av en fest. Någon hippie blev Gunnel Pero ändå inte, eftersom den rörelsen var i avtagande redan då i San Francisco. Efter jobbet gick man ofta på cocktailpartyn med vänner.

- Några släktingar eller gamla vänner hade jag inte där, men vi var ett gäng på ungefär tjugo personer som höll ihop och blev lite som en familj. Vi ordnade gemensamma fester och middagar.

Hennes beslut att inte gifta sig höll i sig och med åren blev hon allt kräsnare då det gällde pojkvänner. Alltid fattades det någonting och kanske kunde något bättre dyka upp.

- Varje gång jag kom hem från någon som var gift och som grälade hela veckoslutet tänkta jag, nej, nej. Tänk vad det är skönt att jag kan stänga dörren och ingen grälar på mig.

Sommarstugan blev en ny fast punkt

Kontakten hem till Houtskär var trots det långa avståndet, livlig. Julkorten var många och Gunnel Pero skrev brev hem varannan vecka under de första åren. Sedan började hon ringa hem varje söndag morgon - då var det kväll i Finland.

Det blev också en del resor hem under årens lopp. Vartannat år besökte hon Finland och 1979 byggde hon en sommarstuga i Houtskär för att ha ett ställe att ställa ner kappsäcken på.

Flyttfirman slarvade bort hela flyttlasset

Efter pensioneringen fortsatte Gunnel Pero att jobba, men villkoret för att hon skulle ta ett arbete var att hon fick tre månaders tjänstledighet vartannat år, för att kunna åka hem på sommaren.

Under den sista semestern i Houtskär konstaterade hon att hon trivdes bra och bestämde sig för att återvända. Hon åkte hem till San Francisco för att packa och göra sig av med onödiga prylar. År 2018 flyttade hon tillbaka efter 54 år.

Men flytten gick inte som planerat.

- En firma kom och hämtade det jag ville ha med mig till Finland. Men transportbolaget slarvade bort hela flyttlasset. Det enda jag hade kvar var det jag hade i kappsäcken. Men det är ju bara världsliga saker. Det enda jag egentligen saknar är Houtskärsdräkten. Några foton kunde också ha varit roliga att ha.

Vännerna fortfarande viktiga

I dag bor Gunnel Pero i en pensionärsbostad i centrum av Houtskär. Även om mycket har förändrats, så finns många gamla bekanta kvar. Hon har också hittat nya vänner.

- Här finns en klubb man kan gå till om man vill, men jag brukar ta bilen och åka och hälsa på folk. Man behöver inte bli bjuden utan man bara åker dit och går in.

Gunnel Pero läser mycket. Historiska romaner tycker hon om och Hufvudstadsbladet läser hon från pärm till pärm.

- Det är så mycket som jag inte vet. Jag vill veta allt! Speciellt då jag kom visste jag ingenting om finländsk politik så jag läste allt. Inte har jag ännu heller allt klart för mig, som jag hade i USA.

Ett födelsedagskort med texten "Grattis Gunnel 80 år" och "Vi är glada att du är tillbaka i fosterlandet".
Gunnel Pero firade nyligen sin 80-års dag. Ett födelsedagskort med texten "Grattis Gunnel 80 år" och "Vi är glada att du är tillbaka i fosterlandet". Bild: privat Närbild,houtskär

Det Gunnel Pero saknar från USA är vännerna, men nuförtiden går det behändigt att umgås via Whatsapp. Senast i januari - februari var hon och hälsade på sina vänner på den amerikanska västkusten. Om det blir fler resor över ännu oklart.

- Kanske åker jag dit på nytt och hälsar på, men att bo hos andra känns inte helt bekvämt. Man känner sig som ett påhäng på något sätt.

Läs också