Hoppa till huvudinnehåll

Ellen Strömberg: Generation Z - Jag vill utfärda en varning som jag hoppas ni ska ta på allvar

Författaren Ellen Strömberg
I veckans avsnitt av podden Sällskapet spanar Ellen Strömberg förfasat om den trend hon ser återvända, som en kall fläkt från 00-talet - de låga jeansen. Författaren Ellen Strömberg Bild: Schildts & Söderströms/Eva Lingon författare,Sällskapet

Min största kulturupplevelse 2020 är utan större konkurrens Tiktok. Inte Kesha-låten, utan appen. Jag är knappast ensam om det här och det är knappast en slump.

2020 stängde ner de flesta möjligheter till kulturuppelvelser utanför hemmet och plötsligt är en app som serverar nytt content, ny underhållning, var 15:e sekund min bästa vän.

Förutom det tycker jag om Tiktok för att det ger mig - inbillar jag mig i alla fall - en inblick i det som ofta kallas Dagens Ungdom, en grupp människor jag in i det längsta trodde mig stå i övernaturlig kontakt med.

Men det gör jag inte längre, jag har nångång de senaste åren övergått från att kunna använda slanguttryck och låta cool till att bara vara pinsam. Och ouppdaterad, givetvis. Det är en sömlös övergång som kommer krypande, men smärtsamt tydlig ändå för den som nån gång satt värde i att “hänga med”.

Vad är då min nya roll som åldring? Vad kan jag bidra med? Erfarenhet, så klart. Jag kan komma med goda råd och tips och berätta om alla misstag jag och mina generationskamrater gjort, så att Dagens Ungdom slipper göra de samma. Samtliga av alla dessa kommer givetvis avfärdas och struntas i och det får jag finna mig i.

Jag ska upprepa den varningen så länge jag orkar.

Men en sak vill jag kommunicera före jag drar mig tillbaka. Jag vill utfärda en varning som jag hoppas ni ska ta på allvar. Jag ska upprepa den varningen så länge jag orkar.

Strax före mina av åldern och massivt Tiktok-scrollande krökta fingrar ger upp fästet som håller mig hängande över ättestupan ska jag väsa fram ett par väl valda ord:

“Ta inte... tillbaka... de låga jeansen”.

Sen ska jag släppa taget, segla ner mot avgrunden, både lättad och sorgsen. Lättad för att nu har jag gjort vad jag kan, sorgsen för att jag vet att det inte gör nån skillnad.

Pendeln har redan svängt, tiden har gjort vad den ska, höftbenen har vässats och Mischa Barton vädrar morgonluft. De låga jeansen är redan tillbaka.

Nåt annat var aldrig möjligt. Tiden tar oss alla och även de mest bespottade trender återkommer.

Redan i december 2018 skrev Sarah Spellings för The Cut om den låga linningens återkomst i The Countdown to Low-Rise Jeans Has Begun. Även om Spelling argumenterar för att se den låga byxan i allt vad det kan vara, bortom det tidiga 2000-talets boom, och till och med får mig att vackla i min tro när hon nämner Freddie Mercury och jane Birkin som möjliga inspirationskällor gör den neråtkrypande byxlinningen i modet mig kallsvettig och orolig.

Jag har stort förtroende för Dagens Ungdom, i alla fall den falang jag kommer i kontakt med på min For you-page. De har en hälsosam eat the rich-attityd, de är Greta Thunberg, de har växt upp med en bredare representation på tv och i musik än vad jag som tonåring hade kunnat föreställa mig och de är dräpande roliga och pricksäkra när de sågar min generation, the millennials eller Generation Y som vi också kallas, med fotknölarna.

Kanske var det också Generation Z:s gemensamma förnuft och intelligens som fick mig att tro att de skulle se igenom de tidiga 2000-talets mode.

Det började oskyldigt, som det gör. Först som något fnissigt, gamla bilder av Paris Hilton på party som delas igen. Men “tänk att man såg ut så där”-kommentarerna slutar komma och något i luften ändrar.

Plötsligt är det inspiration. Mitt flöde fylls av unga tjejer i små koftor, korta tröjor, Diors saddle-bag, babyrumspasteller, snusnäsdukar i håret, magkedjor, små solglasögon, ironiska Ed Hardy-tröjor. Det blir svårare och svårare för mig att låtsas som att jag är okej med de här trenderna. Och så en dag ser jag dem.

Nån trendig modetjej som har loppisfyndat ett par i hennes tycke “otroliga” Guess-jeans. När hon i närbild visar linningen och drar upp den tre centimeter korta dragkedjan som utgör gylfen skriker jag inombords.

Mitt liv som tonåring flashar förbi i mitt inre och det är inte vackert. Det är inte Paris Hilton, kokainglad och karismatisk på fest, det är inte Mischa Barton som bekymmerslöst vandrar gatorna fram i The OC, det är inte Mariah Carey med avklippt byxlinning i musikvideon till Heartbreaker, det är inte designern Alexander McQueens legendariska Bumsters (jeans så låga att de skapar ett slags dekolletage-bak) jag ser.

Jag ser mina klasskamraters rövar. Min generation, Generation Y, är kanske den enda generationen i den moderna historien som har sett sina skolkamraters myntinkast regelbundet.

Det är nämligen det som händer när man har låga byxor. Man visar röven. Hade man tur var röven i fråga lite kamouflerad av en urtvättad stringtrosa, men ändå tydligt en röv som sticker fram mellan säte och ryggstöd på skolstolen.

Jag ser mig själv försöka dra upp byxor över magen och bondmorehöfterna. Men det finns ingenting att dra i när byxorna börjar med grenen. Det finns ingenting!


Precis som jag tvingats möta min klasskamrater har de säkerligen tvingats möta mig. Blick mot röv, det vill säga.

Jag ryser också till av en kall pust som går igenom min själ. Låga jeans är förbannat kalla. Den decimeterlånga glipa mellan kort jacka och låg byxa som uppstår när man sitter på en bänk i stan en vinterkväll, i hopp om att nån ska se en, den glipan är för evigt kall. Den tinar aldrig.

Vet ni vad som också kommer med låga byxor? Boot cut-ben, helst lite för långa, så att du trampar sönder dem och stora toviga råttsvansar av denim hänger efter dig och som vinterhalvåret förvandlas till is- och snöklumpar och gör dina strumpor och ben och fötter våta och kalla.

Ibland var byxbenen våta upp till knäna. Så gick vi till skolan när jag var ung ska ni veta. I flera kilometer ibland. För varje steg tvungna att rätta till byxorna så att de inte skulle falla av oss.

Låga byxor är bara roligt på bild. Låt det stanna på bild. Jag är helt öppen för att ni som generation vill slå er lite lösa, inte vara så plugghästiga och duktiga och rekorderligt klädda alla gånger. Rock n’ roll har saknats i populärkulturen rätt länge nu, ta tillbaka det, gör det bara. Bli lite smutsiga, gör lite hyss, va lite destrutkiva.

Men ni vill inte ha låga byxor, tro mig.

Tro. Mig.

Man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och jag tänker fan inte stiga ner i samma lågmidjade jeans en gång till.

Läs också