Hoppa till huvudinnehåll

Björnjakt och brännvin under ryska äventyr på nittiotalet - Hannele Pokkas bok är spännande trots byråkratvinkel

Isberg på drift i Nordvästpassagen
Klimatförändringen sågs först som något positivt; ett varmare klimat kunde ge ekonomisk tillväxt, men inte påverka Finland så mycket Isberg på drift i Nordvästpassagen Bild: AFP / Lehtikuva arktiska regionen,isberg

Murmansk, Arkangelsk, Jakutien, Chantien-Mansien, Komi. Det är några platser som Lapplands landshövding Hannele Pokka beskriver i en ny bok. Det börjar med nattlig björnjakt i Vologda och slutar med flytt till Miljöministeriet Helsingfors, då hon skiljs från både Lappland och sin man.

Hannele Pokka blir bekant med många nya orter, flygfält och folk som hon beskriver i boken "Arkangelista itään - Resor i guvernörernas Ryssland".

Vill man beskriva det tråkigt kan det kallas en historiebok om hur Lappland öppnar upp sina internationella relationer, mot de ryska grannarna och resten av de nordliga folken, i Alaska, Sibirien, Japan och Kina.

Men det är mer spännande än så. Många dörrar öppnar sig för den första kvinnliga landshövdingen i området. Hannele Pokkas bok beskriver i första hand resor och kontakter, från Arkangelsk österut, i guvernörernas Ryssland.

Tidsbild

Den här boken beskriver Hannele Pokkas tid som landshövding åren 1994-2008. Det var en intressant tid då gränsen mot Ryssland/Sovjetunionen öppnades. Det fanns stora förhoppningar om arbetsplatser i de ryska olje- och gasfälten som skulle öppnas via Barents-samarbetet

Det är en tidsbild av ett Ryssland i omvandling från sovjettiden, och av Finland i en djup ekonomisk kris, som egentligen också berodde på Sovjetunionens fall.

Hannele Pokka.
Hannele Pokka beskriver jobbet som landshövding genom reseberättelser. Hannele Pokka. Bild: Tiinamaija Rantamartti / Yle Hannele Pokka

Men nu är perspektivet inte Helsingfors och de högsta, inre kretsarna. Vi får följa den första kvinnliga landshövdingen på Nordkalotten - i kontakter med ett ytterst mansdominerat Ryssland. Men också där är perspektivet nordligt, arktiskt.

Det är mycket brännvin, gamla kommunister som är vana att sköta det hela på sitt eget sätt. Det handlar om chockterapin där den statliga industrin säljs ut.

Snabbtänkta nyrika oligarker tar sin chans och flyttade sina pengar utomlands, samtidigt som staten inte har råd att betala ut löner eller pensioner.

Exotiskt och rikt

De nordligaste områdena i Ryssland är exotiska och omåttligt rika. Åtminstone är de fulla av naturrikedomar. Vem som har blivit rik på dem funderar Hanne Pokka över under sina många besök i de olika delarna.

Olja, gas och mineraler grävs upp från Sibiriens kärr och frusna tundra. De finansierar den ryska statsbudgeten - och oligarkernas lyxfartyg.

Det kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning öppnade portarna för ett nytt regionalt samarbete på 1990-talet.

I Pokkas bok är paraden lång av alla de samarbetsorgan som har kommit och gått på Nordkalotten, i Arktis, internationellt och i det regionala samarbetet. Arktiska rådet, Barents euroarktiska råd, Nordiskt forum är några. Pokka hinner vara ordförande av några av dem.

Yleiskuva
Många möten med ryssar är beskrivna i Hannele Pokkas nya bok. Yleiskuva Bild: Mikko Koski/Yle Hannele Pokka

Nordiskt samarbete eller konkurrens

Hannele Pokka har koncentrerat sig på det ryska samarbetet. Det framgår av innehållet i bokens 400 sidor, och förteckningen över vilka personer som omnämns. Där finns ett sjuttiotal ryssar, ett tjog nordamerikaner, men bara sju nordiska ministrar och tjänstemän.

De ryska resorna har definitivt sysselsatt landshövding Hannele Pokka - men så tar det också längre tid att resa på den väglösa ryska tundran, även om vägarna ibland är dåliga också i det finska Lappland.

Hon nämner i en bisats att hon har varit en tur till Tromsö också - hon var med när norrmännen “igen öppnade en vägtunnel någonstans”, noterar hon.

Hon utnämner Kirkenes till Norges ryskaste stad, närmast gränsen, med norska och ryska gatuskyltar. I Finland var man rädd för att förlora kapplöpningen i norr för att de rika norrmännen kunde lova mer.

Olja och gasen blev för dyr

Lapplands läns närmaste samarbetspartner i Ryssland är Murmansk, ett område där man haft stora förväntningar och stora besvikelser.

Stockmans gasfält uppkallades efter den som upptäckte fyndigheterna, Vladimir Stockman år 1988. Där skulle det finnas gas för Europa i hundra år - med början för tjugo år sedan.

Finländarna hoppades på entreprenader och arbetsplatser, kanske rentav rör för gasen till Europa genom Finland söderöver.

Men ägaren, det ryska gasbolaget Gazprom, la projektet på is år 2012. Problemet var att alltsammans fanns på Ishavets botten, 300 meter under havsytan, dessutom flera hundra kilometer från kusten.

Världsmarknadspriset på olja hade gått ner, det blev för dyrt att utvinna gasen. Och det är det visst fortfarande.

NASA-karta över värmebölja i Sibirien 19-20.6.2020
En NASA-karta beskriver hur mycket varmare det var i somras. NASA-karta över värmebölja i Sibirien 19-20.6.2020 Bild: EPA-EFE/All Over Press Sibirien,Arktis,kartor,värmebölja,Ryssland,permafrost

Jättesoptipp bakom gränsen chockerade miljöjuristen

Hannele Pokka beskriver både vacker natur på andra sidan gränsen, och den miljöförstöring som blev synlig när gränserna öppnades på 90-talet.

Det var nickelsmältverk med stora områden av döda träd runtomkring, avstjälpningsplatser med giftiga gaser. Så var det oljeutsläppen längs oljerören som gick kors och tvärs i Sibirien.

Dessutom atomubåtarna som låg och rostade i Murmansk hamn samt det radioaktiva avfallet som ryssarna definitivt inte ville tala om.

Rakt-på-sak-politiker blir tjänsteman

I början av boken kämpar Hannele Pokka med den personliga förvandlingen från politiker till tjänstemän, en överraskande stor förändring, skriver hon.

För hon har ju en bakgrund som riksdagsledamot för Centern i 15 år, och som justitieminister i fyra år. Det var Lapplands valkrets hon hela tiden representerade. EU-motståndare var hon också.

Hon hinner också försöka bli Centerns presidentkandidat 1994, där Martti Ahtisaari vann knappt över Elisabeth Rehn i andra omgången.

Centerns ordförande Paavo Väyrynen var trea i första gången, men han var inte ensam centerkandidat, också Keijo Korhonen och Eeva Kuuskoski hade centerbakgrund.

Många ansåg att Hannele Pokka kunde ha varit den färggladaste, mest humoristiska och folkkäraste kandidaten. Så gick det inte. 1994 tog allt det slut - och hon blev landshövding i Lappland.

Byråkratins fästning avskaffas

Länsstyrelsen verkade vara en gammaldags auktoritär myndighet från det förgångna.

Företrädaren hade ingen dator, för det fanns en sekreterare som skötte skrivandet. Och landshövdingen är ju ändå mest ute och reser, inviger broar, håller tal och representerar.

- Folket i Lappland såg länsstyrelsen som en byråkratisk fästning - och hade nog inte helt fel, skriver Hannele Pokka. Det är mitten av 1990-talet och personalen niar fortfarande landshövdingen i Lappland.

Pokka hade nyss doktorerat inom miljöjuridik (Centerpolitiker som ville vara seriösa doktorerade på den tiden). Men miljöfrågorna har överförts till andra regionala myndigheter än länsstyrelsen.

Också arbetslösheten som hade varit det stora problemet under åren som riksdagsledamot, sköttes nu av andra. Resandet och kontakterna utomlands återstod.

Boken är i korthet en berättelse om finländsk förvaltning, då staten skulle spara genom att avskaffa länen och låta landskap och regionförvaltningsverk överta det som fanns kvar av arbete.

Kamp om makten

Boken avslutas då Hannele Pokka återvänder till Helsingfors år 2004, som kanslichef för Miljöministeriet. Följande år avskaffas landshövdingarna i Finland.

Hon hinner med några dråpliga berättelser om hur Utrikesministeriet ville ha monopol på utrikeskontakterna.

Av Finlands dåvarande ambassadör i Ryssland Markus Lyra fick hon veta att en landshövding från Lappland har inget att göra i Moskva - men då var hon redan där.

Hon skulle lobba för en ny gränsöppning i Salla, som kunde vara avgörande för industriförbindelser, handel och turism mellan Finland (EU) och Rysslands nordområden. Efter Finlands EU-inträde hade hon direkta kontakter med EU-kommissionen också, det var förmodligen lika ovälkommet i Helsingfors.

Men det här var tiden när alla grabbade tag i vad de kunde få av makt, pengar och inflytande, på grund av omställningarna i huvudstäderna.

Samma utveckling skedde förresten i Ryssland där de folkvalda guvernörerna senare utnämndes av president Putin och miste det mesta av sin makt och rätten till självstyrelse och egna internationella kontakter.

I guvernörernas Ryssland

Hannele Pokka vill ge en bild av hur livet förändrades i de nordliga ryska regionerna under tiden från Boris Jeltsin till Vladimir Putin. Honom minns hon som en färglös och mycket tystlåten dussintjänsteman från Leningrad.

En del av berättelserna är välfunna och människonära. Men en landshövding träffar ju ändå i första hand andra landshövdingar, tjänstemän och politiker, som eventuellt inte har full kontakt med verkligheten.

Hon hinner ändå berätta om möten med lokalbefolkning, gamla lägerfångar med finskt ursprung i Sibirien, det enkla livet på landet i Ryssland, om myggor, renar, björnar och vildsvin, folkdanser och utdöende traditioner.

Ett kvinnligt perspektiv som sällan kommer fram i politikermemoarer syns också. Hon berättar i dagboksutdragen om försöken att telefonledes nå sin familj i områden där trådtelefoner knappt finns och inga mobiltelefoner når fram, inte ens den nya finländska stoltheten Nokia.

De officiella ceremonierna försvårades av att hon var nykterist och gärna ville inleda morgonen med en lång springtur. I en del av städerna hade man knappast sett joggare tidigare, knappt finländare överhuvudtaget.

Förhandlingar

I början finns det anledning till optimism om stora framgångar inom ekonomi och samarbete, men under bokens gång minskar förhoppningarna.

Hon beskriver ingående de besvärliga förhandlingarna med ryssar som man aldrig vet var man har, och många instanser som ger olika besked.

Öppningen av Salla gränsstation var ett stort framsteg, som tar hela boken att förbereda. Den sista delen av tågbanan har visst fortfarande inte fåtts till stånd. Eventuellt är det för att den skulle gå via den gamla finska byn Alakurtti som är det nya stora militära området hundra kilometer in i Ryssland från den finländska gränsen.

Lappland är en landsända där befolkningen långsamt har försvunnit. Pokka besöker Salla, där man skämtsamt säger att den största sidobyn är Göteborg. Såpass många Sallabor har flyttat till Sverige på 60- och 70-talet för att få jobb i Volvofabrikerna. De återstående är ofta gamla eller arbetslösa.

salla gränsövergång
Salla gränsövergång. salla gränsövergång Bild: Yle/Jessica Stolzmann Salla,gränsövervakning

Medan Murmansk-området och Norge har gynnat inflyttare, med lägre skatter, högre löner, tidigare pensionering och södernsemestrar har Lappland inte fått något av detta.

Chockbesök i "hjältestaden"

Murmansk hade titeln hjältestad i sovjetisk historieskrivning. Hannele Pokka ansåg den lika vissnad och förfallen som en hamnhora - något hon visserligen aldrig hade träffat, tillägger hon.

Det är ganska många städer, stadshus och flygplan hon hinner beskriva som att de “har sett sina bästa dagar”.

Det är knappast en överdrift när det gäller tröstlösheten i stadsbebyggelsen från sovjettiden i de nordliga städerna.

Frågan är förstås om något förändras på Nordkalotten och i Kola-halvön på den ryska sidan. Klimatförändringen gör det enklare att komma och utvinna naturrikedomarna, det militära intresset för Arktis fortsätter.

Det viktiga budskapet framgår så småningom. Det handlar om en beskrivning av hur de nordliga folken och beslutsfattarna ska få sin röst hörd i världen.

"Viktigast att politikerna ser, och känner kylan"

Det är inte lätt när de stora övernationella bolagen tar hand om naturrikedomarna, men lämnar miljöproblemen bakom sig, och det finns stora statliga intressen.

Det gäller såväl i Norden, Ryssland, Alaska som i Kina och Japan. Därför är det viktigt att det finns många internationella organ i norr, som får med sig beslutsfattarna från huvudstäderna.

Det viktiga är inte den resolution eller ens de ärenden som behandlas, utan att ministrarna tvingas ta tid för att komma till nord och för ett ögonblick tvingas lägga sig in i situationen för dem som bor där.

Om de inte minns något annat av ett möte, så åtminstone hur kallt det var i möteslokalen och hotellrummen i Petroskoj, där fjärrvärmen och varmvattnet kopplades på i slutet av oktober, oberoende av väderleken och temperaturen, inne eller ute.

"Naturvårdare"

Men hur gick det för björnen, undrar den som har orkat läsa så här långt. Hannele Pokka var på en nattlig jakt i Vologda med Igor, som hade skjutit över trettio björnar.

Den slutade med att hon missade den björn hon kunde se i mörkerkikarsiktet, trots god skjutträning. Hon sköt mellan benen på björnen, som flydde.

Guvernören i Vologda är aktiv jägare och har ett arbetsrum som "påminner om ett jaktmuseum", berättar Hannele Pokka.

När han hör om jaktresultatet kallar han Pokka för “naturvårdare”. Så kallas en jägare som släpper iväg sitt byte. Pokka ogillar kanske inte den benämningen.

"Arkangelista itään - Resor i guvernörernas Ryssland" utges av bokförlaget Otava, på finska.

Läs också