Hoppa till huvudinnehåll

”DDR sätter sin prägel på östtyskarna än i dag” – Tyskland återförenat i 30 år

Daniela Schulze och Christian Bollert står utanför kyrkan Nikolaikirche i Leipzig
Daniela Schulze och Christian Bollert från nätverket Wir sind der Osten utanför kyrkan Nikolaikirche i Leipzig. Daniela Schulze och Christian Bollert står utanför kyrkan Nikolaikirche i Leipzig Bild: Johnny Sjöblom / Yle Tyskland,Årsdagar,Leipzig,Tysklands återförening,Östtyskland

I dag den 3 oktober har det gått 30 år sedan den tyska återföreningen. Under de senaste åren har den tyska diskussionen om öst och väst framför allt präglats av vad som fortfarande skiljer de två tidigare delarna av landet åt. Samtidigt har det bland unga östtyskar också växt fram en vilja att medvetet betona att man har sin bakgrund i öst.

– Ingen av oss vill ha DDR tillbaka, men samtidigt så har vi nog fortsättningsvis en del oavslutade byggprojekt i det återförenade Tyskland, säger Daniela Schulze som är en av medlemmarna i nätverket Wir sind der Osten – Vi är öst.

Det handlar om en sammanslutning för yngre östtyskar vars egna erfarenheter av DDR främst har kommit till först efter Berlinmurens fall år 1989.

Enligt Schulze handlar de oavslutade byggprojekten om saker som direkt rör många som i dag lever i de tyska delstater som tidigare var DDR.

– Lönerna är lägre i öst och det samma gäller för pensionerna. Östtyskar sitter sällan på ledande poster och i medierna behandlas det tidigare Östtyskland rätt så ensidigt, säger Schulze.

För henne handlar hennes egen östtyskhet bland annat om en viss solidaritet med föräldrarna och vad de och deras generation har gått igenom sedan återföreningen 1990.

– Min roll som östtysk är att fungera som nåt av en översättare och tolk. Att förstå vad tidigare generationer har gått igenom och förmedla det vidare. Samtidigt handlar det också om att föra fram vad det tidigare Östtyskland idag har att erbjuda, konstaterar Christian Bollert, radiojournalist och också han medlem av nätverket.

– För vår del handlar det verkligen inte om att försöka föra fram att öst skulle vara bättre än väst, utan det handlar framför allt om att få igång en mångsidigare dialog om bland annat återföreningens följder, fortsätter Bollert.

Daniela Schulze, född år 1994, ser att också personer som aldrig själva konkret har upplevt DDR är tvingade att leva med vissa av följderna.

– För egen del handlar det till exempel om utbildning och yrke. Jag måste sätta ner mycket energi på att bygga upp mina egna nätverk, då det här är något som jag som östtysk inte har med mig hemifrån.

Erfarenheter som västtyskar saknar

Jag träffar Daniela Schulze och Christian Bollert vid Nikolaikirche i Leipzig. Att Berlinmmuren föll för snart 31 år sedan hängde i hög grad ihop med det som hände i och kring kyrkan.

Sedan början av 1980-talet hade man varje måndag samlats till så kallade fredsböner riktade mot kärnvapenkapprustningen i öst och i väst.

Under 1989 banade fredsbönerna väg för de måndagsdemonstrationer som i Leipzig växte sig allt större och på sitt sätt bidrog till murens fall den 9 november 1989 och den tyska återföreningen ett knappt år senare, den 3 oktober 1990.

– Man kan förstås fråga sig om man nu 30 år senare fortfarande måste diskutera om öst och väst. Men samtidigt är det helt klart att östtyskarna gemensamt har gått igenom något som människorna i Västtyskland aldrig behövde uppleva, säger Bollert.

Kyrkan Nikolaikirche i Leipzig badar i höstsolens sken
Nikolaikirche i Leipzig var utgångspunkten för de stora måndagsdemonstrationerna. Kyrkan Nikolaikirche i Leipzig badar i höstsolens sken Bild: Johnny Sjöblom / Yle Tyskland,Årsdagar,Leipzig,Tysklands återförening,Östtyskland,kyrka

Han syftar på det som i Tyskland går under benämningen ”brott i biografin”, det vill säga att det människor hade gjort i DDR i olika grad saknade betydelse. Man fick eller var tvungen att börja på ny kula i ett system som var totalt annorlunda än det tidigare.

– Hela 1990-talet, då allt man kände från tidigare plötsligt helt förändrades, präglar östtyskarna än idag. Å ena sidan hade man nästan oändliga möjligheter, men å andra sidan betydde återföreningen också för många arbetslöshet, identitetsförlust och ren kamp för sin egen och sin familjs existens, fortsätter Bollert.

Det här är ändå aspekter på återföreningen som enligt honom rätt länge har fått stå i bakgrunden.

– Vi har en rätt västpräglad syn på det tidigare Östtyskland. Det handlar om DDR som en ”orättsstat”, om säkerhetstjänsten Stasi och om nynazister i öst.

– Jag vill definitivt inte sopa de här sakerna under mattan, men samtidigt finns det så många aspekter av DDR och återföreningen som också borde tas upp och senast nu är tiden mogen för de här diskussionerna, fortsätter Bollert.

Ensidigt tillsammans

Det är redan många gånger fastställt att det västtyska intresset för öst under årens lopp har varit rätt så svalt. Det är till exempel många gånger undersökt att en stor mängd västtyskar fortfarande inte värst gärna turistar i öst.

Det är egentligen också först med företeelser som den främlingsfientliga Pegidarörelsen och det i öst allt starkare högerpopulistiska partiet AfD, som den östra landsändan och människorna där har tagit en central plats i den samtyska offentligheten.

Som förklaringsmodeller till att just Pegida och AfD har haft framgångar i öst har det bland annat förts fram att många östtyskar har en känsla av att vara andra klassens medborgare och att återföreningen till slut blev en rätt så ensidig historia.

Det senare kan såväl Daniela Schulze som Christian Bollert hålla med om.

– 1989 och 1990 märkte människorna att det är möjligt att ändra på saker, men det visade sig senare att den hjälp man fick från väst blev till något av förmyndarskap. Det bromsade förstås demokratiseringsprocessen och ledde till en identitetsförlust och att folk blev förargade, säger Schulze.

Torget i centrum av den östtyska staden Leipzig
Torghandel i Leipzig. Torget i centrum av den östtyska staden Leipzig Bild: Johnny Sjöblom / Yle Tyskland,Årsdagar,Leipzig,torg,Tysklands återförening

Efter återföreningen blev det ofta så att västtyskar bänkade sig på ledande posterna, bland annat inom universiteten, då de bättre kände till lagstiftningen och hur institutionerna var uppbyggda i väst.

Att östtyskar, trots personer som förbundskansler Angela Merkel och den tidigare förbundspresidenten Joachim Gauck, har svårt att klättra upp på ledande poster är ett faktum än i dag.

– Vi hade förstås det andra Tyskland med mycket pengar och starka företag som visste vad de ville. Det hade man inte i länder som Polen och Tjeckoslovakien och där hade man därför bättre möjligheter att själv gestalta sin egen och sitt lands framtid, säger Christian Bollert.

– Det fanns inte heller värst mycket vilja att ta över saker som trots allt fungerade väl i DDR, till exempel dagvårdssystemet. Det skulle säkert ha stärk känslan av tillhörighet, säger Daniela Schulze.

– Ibland önskar man sig att man (i väst) kunde ha tagit av de ideologiska skygglapparna. Till exempel Finland har ju tagit modell av dagvården och skolan i DDR, men i ett återförenat Tyskland var det mer eller mindre omöjligt, fortsätter Bollert.

Treuhand hade bolagens öde i sina händer

Den institution som under årens lopp framom alla andra har satt känslorna i svall är den så kallade Treuhandanstalten, eller Treuhand som den kort kallas.

Treuhand var den statliga organisation som hade som uppgift att sköta om privatiseringen av den offentliga egendomen i DDR och än i dag går åsikterna vitt i sär om hur anstalten egentligen skötte den här uppgiften.

Ur många östtyskars synvinkel var Treuhand inget annat än ett verktyg för att se till att de västtyska bolagen inte fick någon konkurrens från öst. Samma kritiker anser samtidigt att det östtyska folkets egendom ofta bytte ägare för summor som enligt många låg långt under marknadsvärdet.

De, oftast västtyska, ansvariga som arbetade för Treuhand har i efterhand fört fram att de östtyska bolagen i de flesta fall var i ett sådant katastrofalt skick att de på inget sätt skulle ha kunnat räddas. Alternativet skulle ha varit att pumpa in enorma summor pengar utan att veta om det sist och slutligen hjälper.

De flesta som har forskat i Treuhands göranden har kommit fram till att sanningen ligger någonstans halvvägs mellan de två synsätten.

Diskussionen kring Treuhand kommer i vilket fall som helst att gå vidare också efter att årsdagen nu har firats. Såväl vänsterpartiet Die Linke som det högerpopulistiska AfD har krävt att den tyska förbundsdagen inrättar en undersökningskommission i fallet Treuhand.

Borde man ha bromsat upp?

Att Treuhandanstalten kom att spela en så stor roll i Östtyskland hängde också ihop med den fart som händelserna hade tagit i och med Berlinmurens fall i november 1989.

Bara ett drygt halvår senare, den första juli 1990 gick man in för en valuta-, ekonomi- och socialunion, som bland annat innebar att den västtyska D-marken blev officiell valuta också i DDR.

Från många håll varnades för att den östtyska ekonomin kan komma att kollapsa. Samtidigt såg man ändå rätt så få alternativ till snabba åtgärder, då man annars befarade att en stor mängd östtyskar skulle styra kosan mot väst.

För de flesta av DDR-bolagen var D-marken i vilket fall som helst den sista dödsstöten. Förutom den inhemska marknaden låg bolagens främsta exportmarknad i Östeuropa och där hade man inte råd att betala varor prissatta enligt den nya valutan.

Vägen mot den tyska återföreningen

9.11.1989 Berlinmuren faller

28.11.1989 Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl presenterar ett program i tio punkter hur en återförening kunde gå till.

10.2.1990 Kohl träffar den sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov och får dennes godkännande för en tysk återförening

18.3.1990 De första fria parlamentsvalen i DDR. Valsegern går till den kristdemokratiskt präglade ”Alliansen för Tyskland”, som talar för en snabb återförening.

1.7.1990 D-marken blir officiell valuta i DDR, som en del av en valuta-, ekonomi-, och socialunion. Gränskontrollerna avskaffas.

12.9.1990 Segrarmakterna i det andra världskriget undertecknar det så kallade 2+4-avtalet, som slutgiltigt banar väg för återföreningen. I avtalet slås bland annat de centraleuropeiska gränsdragningarna slutgiltigt fast och Tyskland avsäger sig alla anspråk på i kriget förlorade områden.

3.10.1990 Fördraget som slår fast att den tyska demokratiska republiken och förbundsrepubliken Tyskland återförenas träder i kraft.

I Östtyskland övergav dessutom kunderna de egna produkterna till förmån för det som kom från väst. Få tänkte i det här skedet på att de egna arbetsplatserna hängde på de genom åren bekanta och de nu mindervärdiga ansedda DDR-produkterna.

– Med D-marken kom kapitalismen och i efterhand sett skulle det kanske ha varit bättre om allt hade skett i en långsammare takt. Man borde eventuellt ha funderat över lösningar där den östtyska ekonomin skulle ha haft en skyddad övergångstid, säger Christian Bollert.

– Å andra sidan var det just så här snabbt många östtyskar ville att det skulle gå just då. Det var den demokratiska viljan, fortsätter Bollert.

Att vi 30 år senare fortfarande talar om öst och väst och de problem som återföreningen gav upphov till, hänger enligt honom också ihop med att förväntningarna från början var för högt ställda. I öst ville man snabbt nå en västtysk levnadsstandard och i väst levde man i förhoppningen att det hela inte skulle bli så dyrt.

Då den dåvarande förbundskanslern Helmut Kohl talade om blommande landskap i öst, borde man ha förstått att det inte går att uppnå på fem eller tio år.

– Den tyska återföreningen är på många sätt en framgångssaga, men man borde redan då ärligt ha slagit fast att det här är en process som sannolikt tar minst 50 år, säger Christian Bollert.

Läs också