Hoppa till huvudinnehåll

Skönskriften räddade Jan-Erik Andersson som ung stammare - nu hyllar konstnären de ornamentala bokstäverna

Konstverk i galleri, med stora skärmar i gult och blått.
Upprepning i det oändliga när barnen på 1960-talet övade sig skönskrift. På Galleri Sculptor har Jan-Erik Andersson tryckt upp texter från barndomen på stora dukar, mindre texter i ramar "växer" fram ur ställningarna. Konstverk i galleri, med stora skärmar i gult och blått. Bild: Aukusti Heinonen Jan-Erik Andersson,konst

I en aktuell utställning i Helsingfors blickar konstnären och skulptören Jan-Erik Andersson tillbaka till barndomen då han led av svår stamning. Han tar fram skönskriftsövningar från skoltiden - vackra, ornamentala bokstäver som blev en viktig tillflyktsort.

För utställningen Skönskriften är död på Galleri Sculptor har Jan-Erik Andersson (f. 1954) grävt fram stora lådor med gamla skönskriftsövningar som hans mamma har sparat. Utgående från texthäften från barndomen har han skapat en stor del av verken i utställningen.

Här varvas texter om gruvarbetarens farliga vardag och äventyrlig skottlossning mot elefanter med ett tackbrev för en bok han fick i julklapp som tioåring.

Text i skönskrift om gruvarbetare.
En text från Anderssons barndom handlar om gruvarbete. Text i skönskrift om gruvarbetare. Bild: Yle/Eva Lamppu Jan-Erik Andersson,konst

Texterna är upptryckta i stort format på skärmar eller inramade som original i mindre format.

– Det enda ämnet som jag tyckte var roligt, för att komma bort från talandet, var just skönskriften som man arbetade mycket med på 1960-talet. Vi skrev massor i häften med fina, vackra bokstäver. Och det var viktigt att det också skulle se snyggt ut, säger Andersson.

Jag var livrädd för att mina egna barn skulle stamma, nästan så att jag inte vågade skaffa barn för risken att de också skulle stamma.― Jan-Erik Andersson

För den tioårige Andersson blev skönskriften en egen värld där han kände sig säker.

I ett "nyckelverk" kan betraktaren läsa ett brev från Jan-Eriks mamma till pojkens pappa, som var sjökapten, efter att sonen hade lyckats i en juluppvisning där han skulle spela kung och läsa en dikt.

– Jag var fruktansvärt rädd för hur det skulle gå. Den stamning som jag led mycket av då var sådan att antingen kom det något eller så ingenting alls. Men sedan gick det jättebra, säger Andersson.

– I min mammas brev har hon skrivit hur lycklig hon var över att jag hade klarat mig så fint. Nu själv när jag har egna barn, så är man ju hemskt rädd för att ens barn ska få olika problem. Och jag var livrädd för att mina egna barn skulle stamma, nästan så att jag inte vågade skaffa barn på grund av den risken.

Markerar 40 år som konstnär

För Andersson är galleriutställningar sällsynta. Han arbetar främst med offentliga verk bland annat utomhusskulpturer och hus. Han är känd för sitt postmoderna formspråk.

Till hans verk hör en blomformad trädgårdsskola och en ekoladugård för kor som är format som ett kumminfrö. Ett annat verk är hans eget hem, det så kallade bladhuset i Åbo, som han förverkligat med arkitekten Erkki Pitkäranta.

– De verken har jag försökt göra så att de inte handlar om mig själv, och de är ämnade att vara positiva och skapa glädje åt folk. Men i galleriutställningar som jag håller sällan går jag totalt in i min egen personliga värld, säger Andersson.

Röd skulptur av metall kring en trädgård.
En dekorativ skulptur och miljökonstverk till minne av Pehr Kalm. Röd skulptur av metall kring en trädgård. Bild: YLE/Lotta Sundström Jan-Erik Andersson,sibeliusmuseum

Till de verk på Sculptor som känns karakteristiska för just Andersson hör en grön trädgårdsgunga där besökaren kan slå sig ner, lyssna på ambientljud av konstnären Shawn Decker och titta på ett videoverk där en mus korsar en gräsmatta med 30 sekunders intervall.

- Här kan man titta på livets ögonblicklighet, säger Andersson.

Varför inte hjärtformade fönster?

Snart tar en period slut i Anderssons konstnärskap när han överlåter sitt hem, bladhuset, i residensbruk.

Sovrum i Bladhuset där två fönster bildar formen av ett hjärta.
Frågor om hjärtformade fönster har intresserat Andersson. Ett finns i allkonstverket, det så kallade bladhuset i Åbo som snart ska bli residens. Sovrum i Bladhuset där två fönster bildar formen av ett hjärta. Bild: Yle/Marie Söderman konstverk,hus,hirvensalo

Bladhuset var Anderssons doktorsavhandling i bildkonst och en djupdykning i gråzonen mellan skulptur och arkitektur.

Varför kan inte fler hus ha hjärtformade fönster, löd en fråga.

Det var ett långt projekt som utmanade mångas uppfattning om hurdana hus man verkligen kan bygga. Huset har väckt intresse inom arkitektur internationellt men inte i Finland.

– Vi har fått en hel del internationell uppmärksamhet och jag har blivit inbjuden till arkitekturavdelningen vid Yale för att föreläsa om arkitektur. Men aldrig någonsin att någon skulle ha varit i kontakt, eller kommit för att se huset här i Finland.

En tolkning som Andersson kastar fram är att medan man i USA vill ha olika åsikter och diskutera om dem, försöker man här skydda den goda smaken från oliktänk.

Konstnär sitter vid ett stort orange bord.
Jan-Erik Andersson har arbetat med bord eftersom han känner att de påverkar människans möjlighet att kommunicera. Här sitter han vid "Filosofens bord". Konstnär sitter vid ett stort orange bord. Bild: Yle/Eva Lamppu Jan-Erik Andersson,konstnärer

Sina pensionsdagar planerar Andersson att bo i ett nytt hexagonalt hus, Mutterhuset, som byggs bredvid bladhuset. Det blir litet, på två plan, men ska inhysa ett stort bord, Filosofens bord, som nu visas på utställningen.

Bordet är klätt i ett digitalt fotokollage av bland annat blodiga stenar från Akseli Gallen-Kallelas målning Lemminkäisen äiti. Andersson kastar in referenser från när och fjärran i en helhet som handlar om eld.

– Här brinner gamla kunskapskulturer, här brinner Los Angeles. Nu måste vi fan anamma tänka på världens framtid. Det är allvar snart!

Läs också