Hoppa till huvudinnehåll

Film: Om det oändliga – är det här ändpunkten eller vändpunkten för Roy Anderssons karriär?

filmplanschen till Om det oändliga.
Högtflygande kärlek till konsten. Roy Anderssons persongalleri är fortfarande blekt medan den övriga färgskalan går i grått. filmplanschen till Om det oändliga. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Om det oändliga har beskrivits som Roy Anderssons sista långfilm. Vilket gör att man läser varje bild med förstoringsglas – vad vill han säga? Och med vilken scen lämnar han oss?

Slutet får vi återkomma till – låt oss i stället börja med inledningen. Med bilden av ett tätt omslingrat par som långsamt svävar fram mellan lätta moln.

Ett par som lånat sina drag av det flygande kärleksparet på Marc Chagalls kända målning Over the Town från 1913.

Innan vi förmår urskilja den jord Anderssons par blickar ner mot tar ändå en mörk natthimmel över.

En himmel på vilken stjärnor tänds en efter en för att slutligen bilda orden “om det oändliga”. Det är vackert, det är magiskt och det är väldigt mycket film. Med stort F.

Återseendets kranka blekhet

Efter det himmelska introt tar regissören Roy Andersson oss snabbt ner på jorden igen. Till sin kännspaka värld befolkad av människor vars alldaglighet manifesteras i gråa kostymer, bleka anleten och sparsam mimik.

En man står i sitt kök och tittar rakt in i kameran. Hustrun sitter i bakgrunden vid bordet.
Diskbänksrealism. I Roy Anderssons värld är alla bleka och det mesta grådaskigt. En man står i sitt kök och tittar rakt in i kameran. Hustrun sitter i bakgrunden vid bordet. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Allt det vi i långfilmsformat lärde känna i Sånger från andra våningen (2000).

Denna gång möter vi allra först ett par som sitter på en parkbänk och tittar ut över staden. Det är höst i luften och någonstans i fjärran bereder sig en flock fåglar på sin kommande långfärd.

“Det är redan september”, säger kvinnan och får ett utdraget hummande till svar.

En bra ansats till en film som visar sig höra till Anderssons mer lågmälda, med tystnader som lämnar mycket åt betraktaren att fylla i. Ibland lite väl mycket.

Ett par sitter på en bänk med ryggen mot kameran.
Bänkrealism. Bildspråket säger stundvis mer än dialogen. Ett par sitter på en bänk med ryggen mot kameran. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Det oändligt fina

Visst finns här gott om scener man gärna tar till sig, stannar upp inför. Inte sällan gäller det sekvenser där skrattet ligger på lur bakom tragiken. Där stora frågor tynger den lilla människan.

“Vad skall man göra när man tappat sin tro?” frågar prästen som tampas med en återkommande mardröm om att bli korsfäst.

“Det låter inte som någon trevlig dröm det där inte” svarar psykiatern och bokar in en ny besökstid. Just nu hinner han inte - arbetsdagen tickar mot sitt slut och han har annat att fundera på.

Psykiater och patient på varsin sida om ett bord.
Det är synd om människan. Psykiatern och patienten. Psykiater och patient på varsin sida om ett bord. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Att man på mottagningen inte ägnar sig åt nåden efter kontorstid blir uppenbart senast när prästen utan tidsbeställning återkommer för att skrika ut sin förtvivlan.

Andra scener som etsar sig fast är de som bärs upp av skönhet. Som den med en irriterad tandläkares försök att varva ner med ett glas på den lokala puben.

Utanför de stora fönstren faller lätta snöflingor medan det sällsamma ljuset viras in en mjuk version av Stilla natt.

“Är det inte fantastiskt ändå!” utbrister en av gästerna plötsligt och när de andra undrar vad han syftar på svarar han med eftertryck: “Allt!”.

En tandläkare står vid en bardisk. Utanför fönstret snöar det.
Snön faller. En tandläkare står vid en bardisk. Utanför fönstret snöar det. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Den här scenen är en fin konkretisering av det som ibland framstått som ett av Roy Anderssons mål: att visa att konsten kan fungera som en eloge till själva livet.

Slutet på sagan?

Det skall ändå medges att det mellan de välfungerande avsnitten ryms även mindre lyckades kapitel.

Här finns scener som känns mera som transportsträckor än betydelsebärande resor.

Här finns resor vars mål förblir oklara även efter en andra genomtittning.

Och här finns en berättarröst man kan ifrågasätta - behöver vi faktiskt verbala tydliggöranden av det vi ser i bild?

Skavankerna till trots är det ändå svårt att förlika sig med tanken på att detta skulle vara Roy Anderssons sista film. Jag tror att filmvärlden behöver hans stiliserade estetik och samhällsengagerade etik.

Och jag vet att jag som åskådare behöver hans berättelser.

Men den sista scenen då? Jo, den skildrar en man som fått motorstopp vid en väg som ringlar sig genom ett öde landskap. Någonstans i fjärran passerar en flock flyttfåglar i sin klassiska formation.

Och jag väljer att tolka bilden som ett tillfälligt avbrott, en andhämtningspaus innan Andersson återupptar sin filmiska bilfärd. Den som förhoppningsvis pågår i det oändliga.

En man och en bil mitt i ett öde landskap.
Var är vägens mål och vad är meningen med färden? En man och en bil mitt i ett öde landskap. Bild: Cinema Mondo Om det oändliga

Läs också