Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Spökerier, synvillor och döden, döden, döden i Otto Donners debutbok

Otto Donner.
Otto Donner tilldelades första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen år 2019. Otto Donner. Bild: Heli Blåfield Otto Donner

För ett år sedan tilldelades Otto Donner första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen för novellen "Kattögon", en berättelse som skildrar animositeten mellan tioåriga Klara och familjens katt.

Texten handlar om hur spännande och också en aning skrämmande det kan vara att vistas ensam hemma - man kan frestas att göra förbjudna saker, som att sitta och vicka på stolen, att dricka mjölk direkt ur kartongen och att klippa sönder mammas broderi, eller att fingra på olika man-får-inte-röra-prydnadsföremål - även om det finns risk för att de tappar sin glans:

"Någonting hände med föremålen när hon rörde vid dem. Förtrollningen bröts, och de magiska och förbjudna skatterna omvandlades till dammiga stenar och glasbitar."

Vart Klara än går och vad Klara än gör följer kattens ögon henne stint, vilket irriterar och stör så till den grad att Klara beslutar sig för att läsa en besvärjelse över den - med oanade och förödande konsekvenser.

De levande och alla de döda består av drygt 40 texter - från historier på några rader till längre berättelser på flera sidor.

Det som förenar texterna i boken är en tro på, eller kanske snarare ett bejakande av det irrationella och det övernaturliga i tillvaron.

Eller rättare sagt - en motvillig acceptans av element i vår omgivning som varken går att styra eller att se.

Man kan kalla dessa företeelser för övernaturliga företeelser eller magiska fenomen, transcendentala händelser eller översinnliga uppenbarelser. Eller spökerier helt enkelt.

På gränsen mellan verklighet och fantasi

I den prisade novellen "Kattögon" var berättarperspektivet barnets - så är också fallet i många andra av texterna som ingår i samlingen De levande och de döda.

Barnet rör sig obehindrat i en värld där gränsen mellan verklighet och fantasi kan vara otydlig, ja rentav obefintlig. På gott och ont.

I Otto Donners texter finns det många exempel på hur barnet lever i parallella världar och läser in övernaturliga skeenden och ser fantasifulla gestalter i konkreta vardagshändelser.

Fantasin kan ge vardagen ett magiskt skimmer, men den kan också leda in en på märkliga villospår och förorsaka trauman som är svåra att skaka av sig i vuxen ålder.

Som barn (likaväl som vuxen) kan man till exempel känna obeskrivlig fasa och irrationell skräck inför att gå till utedasset på landet eftersom Djävulen kan sitta där "och skratta med sitt flammande gap vidöppet, ormtungan virvlande mellan vassa små tänder, som en spiraltrappa ner i helvetet".

Pärmen till Otto Donners bok "De levande och alla de döda".
Pärmen till Otto Donners bok "De levande och alla de döda". Bild: Schildts & Söderströms förlag Otto Donner

Döden mitt i livet

Det sägs att Astrid Lindgren inledde sina dagliga telefonsamtal med sina systrar med orden: "Döden, döden, döden" - för att avklara det ämnet kort och koncist innan man gick vidare till andra mer intressanta frågor att prata om.

I Otto Donners berättelser är döden ständigt närvarande - som en fara och ett hot, en följeslagare och en dröm, ibland som en önskedröm, ibland som en mardröm.

NOMEN EST OMEN Alla som hette Ben blev skelett till sist.― ur De levande och alla de döda

Döden tar också plats och gör sig påmind i form av döda släktingar, avlidna invånare i huset eller bortgångna folk i kvarteret som dyker upp när man minst anar det och sätter hela tillvaron i gungning.

Koka och spisa människor

De levande och alla de döda är en tätt sammanhållen helhet där texterna hänger ihop på olika sätt - personer går igen, teman flyter samman och titlar upprepas ("Leva med spöken", "Livet efter döden" och "Olaga hot" återkommer med jämna mellanrum).

Texterna präglas av en absurdism som kan påminna om den ryske avantgardlitteraturens stora namn Daniil Charms, men också av en klaustrofobiskhet som kan föra tankarna till Franz Kafka.

Med en trollkarls blick för det överraskande och överrumplande skapar Otto Donner synvillor och förskjutningar både i tid och i rum.

Man kan kanske tala om spök- och skräcklitteratur med en twist.

Tonfallet växlar mellan det humoristiska och det dråpliga, mellan det lekfulla och det grav(!)allvarliga när Donner strör in element från rim och ramsor, skrock och skrönor, myter och folksagor.

En av mina favorittexter handlar om en kräftskiva, eller snarare människoskiva där jättarna Gront och Hront och alla deras vänner samlas för att avnjuta ångande färska människor som kokats levande i en dekokt kryddad med träd och salt:

"Hront orkar aldrig äta fingrarna, tycker att det är för mycket besvär för lite kött, att benen sticker i halsen. Gront tycker att fingrarna är det bästa, och gnager sig gärna genom Hronts kvarlämnade handhögar."

Texten om Gronts och Hronts människoskiva har potential att bli en klassiker i stil med Peter Mickwitz obehagligt sakliga och skruvade text om hur man tillreder muminkött på bästa sätt ("festligt med mumintroll" återfinns i diktsamlingen Där bara diset återstår av paradiset från år 2008).

Sprickor där mörkret sipprar in

De levande och alla de döda är en till synes lekfull samling där den lömska underströmmen plötsligt kan gripa tag i en och föra ut en på oväntade djup.

Med små men effektfulla medel skildrar Otto Donner de små skevheterna och sprickorna där mörkret sipprar in.

De levande och alla de döda är en mångskiftande helhet där Otto Donner skapar sig ett alldeles eget spökrum i den finlandssvenska samtidslitteraturen.

Läs också