Hoppa till huvudinnehåll

Förbundspennan: Att jobba mot den farliga passiviteten

Henrika Backlund.
Henrika Backlund. Henrika Backlund. Bild: Finlands Svenska Idrott/André Bottenstock Finlands Svenska Idrott

Forskning visar att barn inte rör på sig tillräckligt. Gymnastiklektionerna i skolan är för få och några timmar av ledd idrottsverksamhet i veckan räcker inte. Idrottsorganisationerna kan inte längre ensamma stå för samhällets rörelse utan en större organisering kommer att krävas, skriver FSI:s Henrika Backlund.

Under de sista åren jag jobbade vid försvarsmakten började jag märka att det inte längre var någon självklarhet att en beväring kan kasta en handgranat ovanför huvudet eller hoppa ett jämfota hopp. Allvarliga brister i motoriken var något som blev allt mer förekommande, något kolleger på andra håll i landet även upptäckte.

Att den genomsnittliga unga mannen löper allt sämre i coopertestet och ständigt ökar i kroppsvikt är inte längre det enda problemet att belysa.

Under min senaste moderskapsledighet spenderade jag mycket tid vid idrottsplanen i hemkommunen. Dottern sov dagssömn vid sidan av löpspåret och jag fick ofta sällskap på banan av skolor som övade inför Stafettkarnevalen.

Verksamheten var på alla vis glädjande ledd av gymnastiklärarna som tycktes trivas i sin uppgift att coacha välmotiverade unga.

En dag intog en högstadieklass som hade någon form av löptest på banan planen.

Min feedback var inte välkommen och jag avlägsnade mig mycket förundrad av vad jag nyligen bevittnat

Gymnastikläraren satt nedsjunken på en bänk vid planen och såg uppgiven ut. Pojkarna värmde upp genom att i stora grupperingar gå eller slölunka runt planen. Några få individer, iklädda den lokala sportföreningens dräkt, löpte målmedvetet med ett rätt löpsteg.

Testet startade och en del av klassen deltog inte alls, utan låg på gräset intill mållinjen. Samma verksamhet fortsatte, den stora klungan av pojkar iklädda något annat än träningskläder, fortsatte att gå runt planen med händerna i munkjackans fickor. Gymnastikläraren brydde sig inte och efter en stund blåstes testet av. Det var få som såg ut att ha ansträngt sig.

Jag gick fram till gymnastikläraren och frågade vad det här skulle föreställa och fick ett trött svar om att det var ett löptest.

Han verkade sakna all form av yrkesstolthet och signalerade med sin uppenbarelse att han gett upp för länge sedan. Jag berättade att jag arbetade som officer vid ett truppförband och om några år skulle stöta på samma killar, men i ett annat sammanhang. Jag berättade för honom om hans enorma ansvar som en vuxen person att kräva någonting av sina elever och att få dem att pressa sig själva.

Barn rör inte på sig tillräckligt

Min feedback var inte välkommen och jag avlägsnade mig mycket förundrad av vad jag nyligen bevittnat.

Samtidigt visar forskning på att barn inte rör på sig tillräckligt under dagen i dagis. Inte heller läsordningen i skolan innehåller tillräckligt med lektioner i gymnastik.

Att delta några timmar i veckan i någon ledd idrottsverksamhet löser inte ekvationen där varje dag skall innehålla många timmar av rörelse för att garantera ett fysiskt välmående och utveckling för barnen.

Idrottsorganisationerna kan inte längre ensamma stå för samhällets rörelse utan en större organisering kommer att krävas.

Ser ni det skrämmande sammanhanget och det djupgående problemet som nu genomsyrar många moment i samhället?

Nyheterna uppmärksammar ryggproblem hos den arbetsföra befolkningen som coronarestriktionerna sägs ha medfört med allt mera stillasittande och för lite rörelse. Dessa är småproblem mot vad som är på kommande.

Exemplen är naturligtvis extrema men personligen bevittnade eller vetenskapligt konstaterade, och framkallar hos undertecknad ett tyngande ansvar för att agera mot all rörelsepassivitet.

Idrottsorganisationerna kan inte längre ensamma stå för samhällets rörelse utan en större organisering kommer att krävas.

Henrika Backlund, Generalsekreterare
Finlands Svenska Idrott

Läs också