Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: ”Det finns inget så skamligt att det inte skulle gå att tala om det” – Johanna Holmström i dialog med Märta Tikkanen i ny bok

Märta Tikkanen och Johanna Holmström.
Märta Tikkanen porträtteras i en ny biografi av Johanna Holmström. Märta Tikkanen och Johanna Holmström. Bild: Niklas Sandström Märta Tikkanen,Johanna Holmström

Märta Tikkanen fyllde 85 år i våras och förutom att hon är aktuell med en scenuppsättning av romanen Män kan inte våldtas på Lilla teatern i Helsingfors står hon i fokus i två nyutkomna biografier – Siv Storås De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap som utkom i början av september, och Johanna Holmströms Borde hålla käft. En bok om Märta Tikkanen som utkommer idag.

I inledningen till De oerhörda orden poängterar Siv Storå att hennes bok är en författarskapsbiografi och att hennes primära fokus således är Märta Tikkanens författarskap, inte Tikkanens privatliv.

Men eftersom Märta Tikkanens skönlitterära texter är tätt sammankopplade med hennes privatliv fördjupas läsupplevelsen enligt Storå av att läsa de fiktiva texterna genom ett verklighetsraster.

Johanna Holmströms uppdrag har varit att skriva en personbiografi över Märta Tikkanen, och i hennes text kommer således Märta och privatlivet i första hand.

Eftersom avsikten inte varit att skildra Märta Tikkanens författarskap i sin helhet har Johanna Holmström valt att inte behandla alla böcker lika ingående, utan hon har främst fokuserat på de verk som ”stöder den narrativa bågen” i boken.

Pärmen till Johanna Holmströms bok om Märta Tikkanen "Borde hålla käft".
Pärmen till Johanna Holmströms bok om Märta Tikkanen "Borde hålla käft". Bild: Förlaget M Märta Tikkanen,Johanna Holmström,biografier

Förutom Märta Tikkanens egna böcker har Johanna Holmström läst recensioner av hennes verk samt den omfattande brevväxlingen mellan Märta Tikkanen och de goda väninnorna Åsa Moberg och Birgitta Stenberg.

I övrigt har Johanna Holmström intervjuat Märta Tikkanen själv, hennes barn samt Åsa Moberg och litteraturvetarna Trygve Söderling och Ebba Witt-Brattström för att sätta in Märta Tikkanen i ett litterärt och samhällspolitiskt sammanhang.

Johanna Holmström närmar sig Märta Tikkanen än med nyfikenheten, ifrågasättandet och ettrigheten hos en journalist, än med ödmjukheten, förståelsen och medkänslan hos en författarkollega, än med kämpaglöden hos en feminist, än med smärtan hos en ödessyster.

Att ge andra tröst och hjälp via böckerna

Första gången Johanna Holmström besökte Märta Tikkanen i hennes hem i april 2018 sa hon till Märta att boken enbart skulle komma att fokusera på Märta och på hennes böcker: ”Den ska inte handla om Henrik.”

Varpå Märta log och glädjestrålande svarade: ”Nämen, oj så bra! Äntligen!”

Föresatsen var god, men visade sig snabbt vara omöjlig att hålla fast vid. Inte minst eftersom Märta Tikkanen själv gång på gång verkar återvända till vad Henrik tänkt, sagt och gjort. Han är ständigt närvarande, även om det gått långt över trettio år sedan han dog.

Under de år Märta och Henrik var tillsammans, sju år i hemlighet och därefter 21 år som gifta, kom att prägla båda två - på ett personligt plan givetvis, men även professionellt.

Båda två skrev mer eller mindre öppet om konflikter och kriser i samlivet, om barn med specialbehov och psykisk ohälsa.

”Allting är material. Livet är material. De svåraste sakerna är de viktigaste att ta tag i och försöka bearbeta. Det finns inget som är så skamligt att det inte skulle gå att tala om det. Och gällande de flesta svåra saker så finns det andra som upplevt något liknande”, säger Märta Tikkanen själv när Johanna Holmström och hon träffas för en sista samtalssejour våren 2019.

Johanna frågar Märta vad hon tycker varit det viktigaste med hennes författarskap och får till svar: ”Jag hoppas att jag gett andra tröst och hjälp.”

Märta Tikkanen och Johanna Holmström tittar på gamla fotografier.
Under ett års tid åkte Johanna Holmström hem till Märta Tikkanen för diskussioner om liv och dikt. Märta Tikkanen och Johanna Holmström tittar på gamla fotografier. Bild: Niklas Sandström Märta Tikkanen,Johanna Holmström

Mannen som musa

Ända sedan debuten med romanen nu imorron år 1970 har Märta Tikkanen tagit fasta på samhällsaktuella och -relevanta frågor, hon har skrivit om förtryck och utsatthet, makt och vanmakt, jämställdhet och jämlikhet - ofta utgående från egna erfarenheter och upplevelser.

Märta Tikkanens författarskap omspänner femtio år och hon har som få lyckats med det svåra konststycket att vara både nyskapande och folkkär, konstaterar Johanna Holmström.

I Borde hålla käft kan man avläsa att Johanna Holmström hyser stor respekt för Märta Tikkanen – inte minst för hennes mod att skriva alla dessa självutlämnande böcker som bottnar i smärtsamma erfarenheter av att leva i ständig osäkerhet och kaos.

Men samtidigt drar sig Johanna Holmström inte för att ifrågasätta Märta Tikkanens val att stanna kvar i ett äktenskap som präglades av destruktivitet och förtryck. Att fortsätta leva tillsammans med en gravt alkoholiserad man med stort kontrollbehov och stort ego.

Johanna Holmström frågar sig hur det kommer sig att Märta Tikkanen som jämställdhetsdebattör, kvinnosakskämpe och feminist fogade sig, uppoffrade och försakade sig själv - varför tog hon inte barnen med sig och gick, så som Johanna Holmström själv gjorde när hon fick nog av sin ex-mans hotelser och våldsamheter.

”(G)år det verkligen att vara feminist men leva i ett ojämställt förhållande?” undrar Johanna Holmström.

Här finns en förundran som har en bismak av irritation och anklagelse. Men också, om än motvilligt, en viss förståelse för att samhället, strukturerna och konventionerna såg annorlunda ut på 1970-talet än idag.

Författaren Märta Tikkanen
Märta Tikkanen blev tidigt en av 70-talsfeminismens starkaste röster i Finland och övriga Norden. Författaren Märta Tikkanen Bild: Yle Märta Tikkanen,finlandssvensk skönlitteratur,kvinnosaksrörelser,kvinnokultur,emancipation

Kanske svaret också finns i Märta Tikkanens familjehistoria där kvinnorna/mödrarna varit de som kompromissat, bitit ihop och alltid ställt mannens/makens behov i främsta rummet.

Märta Tikkanen har själv angett ekonomiska och sociala skäl till att hon inte lämnade Henrik, men också en oro för Henrik och för barnens välbefinnande ifall hon skulle ta dem ifrån honom.

Men, framhåller Johanna Holmström, hon har också upprepade gånger låtit förstå att hon inte flyttade ut ur det gemensamma hemmet på grund av materialet, det vill säga det stoff som hon kunde förvandla till (framgångsrik) litteratur.

Johanna Holmström känner sig obekväm och illa till mods: ”Ingen skulle väl medvetet vilja stanna kvar i något så destruktivt för att det i slutänden ger material för ny konst?”

Det leder också fram till en annan fråga som sysselsätter Johanna Holmström under arbetets gång, nämligen om Märta Tikkanen behöver mannen som sin musa – så där som Picasso behövde sina älskarinnor?

Av Märta Tikkanens sexton böcker finns Henrik Tikkanen med i tretton.

I två andra böcker, Storfångaren (1989) och Arnaía kastad i havet (1992), kan vi skymta två andra män som var viktiga för Märta under olika perioder av hennes liv efter Henriks död i cancer våren 1984.

Spårhunden på jakt efter ett scoop

Johanna Holmströms biografi över Märta Tikkanen har föregåtts av en hetsig debatt kring levnadstecknarens rätt till sin text och till sina tolkningar.

Ord står mot ord i en inflammerad debatt kring boken där både Johanna Holmström och Märta Tikkanen enligt förlagsavtalet står som författare.

Men på grund av Märta Tikkanens försvagade hälsotillstånd har hennes intressebevakare, dottern Susanna, deltagit i arbetsprocessen kring bokens slutgiltiga utformning.

I första hand har det enligt Johanna Holmström handlat om önskemål om att stryka enstaka namn, men senare också krav på att formulera om eller att stryka enskilda meningar.

De strukna namnen handlar primärt om relationer som Märta Tikkanen haft till män efter att Henrik Tikkanen avlidit.

Enligt dottern Susanna har Märta Tikkanen inte velat bryta löften och överenskommelser som hon avgett tidigare – av hänsyn till efterkommande, släkt och vänner.

Framför allt verkar det som om Johanna Holmström är bitter över att inte kunna avslöja identiteten på den man som är förlagan till Storfångaren i romanen med samma namn.

Johanna Holmström konstaterar att journalisten och spårhunden i henne vaknar när hon lägger ihop en del lösa trådar och udda pusselbitar.

Plötsligt får hon syn på ett namn i ett brev från Birgitta Stenberg och konstaterar att Finland i slutet av 1980-talet gick miste om en stor kulturskandal.

Även om Märta Tikkanen själv vidhållit vikten av öppenhet och ärlighet i alla lägen får vi som läsare acceptera att vi inte kan få veta allt, att vi inte behöver få veta allt.

Barnen i kläm

I förordet frågar sig Johanna Holmström varför hon ska skriva en bok om en person som redan sagt allting om sig själv – i sina självutlämnande böcker och i de hundratals intervjuer som hon gett under decenniernas gång. Vad finns mer att säga?

I Borde hålla käft försöker Johanna Holmström se bortom och bakom den bild som Märta Tikkanen gett av sig själv, av Henrik, av sin familj och sina barn.

Och det är framför allt i mötet med Märtas barn – Susanna (från Märtas första äktenskap med Leif Ginman), JJ dvs. Johan Jakob, Sofia och Robert – som det blir tydligt vilka djupa spår livet i radhuset i Gäddvik satt i dem alla.

Det var tungt att leva i ständig vaksamhet, oro och rädsla – för egen del, men också för mamma Märtas del.

”Allt cirkulerade ju kring Henrik. Alla levde med i hans beroende och i hans faser. Det var ett ständigt ok”, som Susanna konstaterar.

En del av pärmen till Märta Tikkanens "Två Scener ur ett konstnärsäktenskap". 2004.
Märta Tikkanen och Henrik Tikkanen skrev båda två öppet om sitt stormiga äktenskap. En del av pärmen till Märta Tikkanens "Två Scener ur ett konstnärsäktenskap". 2004. Bild: Söderströms förlag Märta Tikkanen,Henrik Tikkanen,äktenskap,verk

Obekväma frågor

Johanna Holmström närmar sig sitt studieobjekt med respekt och tillbörlig vördnad, men också med en del reservationer och obekväma frågor i bagaget.

Hon ser paralleller mellan familjen Tikkanens liv i radhuset i Gäddvik på 1970-talet och hennes eget liv i lägenheten i förorten på 2000-talet. Livet i en dysfunktionell familj präglat av utsatthet och osäkerhet, rädsla och kaos.

Hon speglar sig i Märta Tikkanens texter och förundras över hennes förmåga att skriva så enkelt och precist, ”det språkligt väldigt raka tilltalet från en till en annan”.

Hon tar Märta Tikkanen i försvar när kritikerna enligt henne går till osakliga och ohemula angrepp.

Johanna Holmström är i högsta grad själv närvarande i sin text om Märta Tikkanen – som bollplank och samtalspartner, som skrivande kollega och feminist över generationsgränserna.

Och inte minst som en sten i skon - den som ständigt ifrågasätter och inte nöjer sig med det första svaret, det enkla svaret eller det dunkelt sagda.

Alltid får hon inte tillfredsställande eller tydliga svar på sina frågor, men frågorna i sig är intressanta och viktiga att ställa.

Borde hålla käft är en biografi som inte stryker medhårs, och som just därför vidgar och fördjupar vår syn på Märta Tikkanen - på hennes liv och hennes verk.

En biografi som med fördel kan läsas parallellt med Siv Storås nyutkomna bok De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap.

Läs också