Hoppa till huvudinnehåll

Esko Aho samlade de dramatiska händelserna från statsministeråret 1991: Massarbetslöshet, devalveringar och en granne på randen till inbördeskrig

Esko Aho i ljusblå kavaj på Mannerheimvägen, Helsingfors.
Esko Aho, idag 66 år, följer fortfarande politiken med intresse, säger han. Det är också viktigt at följa Ryssland. Esko Aho i ljusblå kavaj på Mannerheimvägen, Helsingfors. Bild: Bengt Östling/Yle Esko Aho,politiker i Finland

Det var ett spännande och innehållsrikt år i Finland. Östhandeln försvann då Sovjetunionen rasade ihop, marken devalverades, medlemsansökan sändes till EU, Nokia blev nästan svenskt. 1991 är värt en egen bok, som Esko Aho nu har skrivit.

Centern fick en stor valseger i mars 1991. "Blodet stannade" som det hette då, och Esko Aho blev statsminister. Det kom flera så kallade svarta svanar, oväntade händelser med stor inverkan, men svåra att förutspå.

Esko Aho är noga med att betona att flera av problemen började redan på 1980-talet. En del kunde ha lösts tidigare, men de stora förändringarna föll i Centerns famn efter den stora valsegern.

Alltför stort beroende av östhandeln

Det viktigaste var att förändra den ekonomiska strukturen och få tillbaka Finlands konkurrenskraft, förklarar Aho nu.

Arbetslösheten hade blivit hög när östhandeln torkade in. Sovjetunionen hade inte längre råd med de finländska produkterna, men de dög inte heller i resten av världen.

- Åren 1991-94 gjordes dramatiska förändringar både i den offentliga och privata sektorn. Det ledde också till femton år av tillväxt, som tog slut år 2008, säger Esko Aho i intervjuerna inför bokutgivningen.

En kostymklädd Esko Aho sitter vid ett kafébord och gestikulerar med händerna.
Aho vill inte få skulden för den ekonomiska krisen som drabbade många finländare. Han vill berätta att det blev bra till slut. En kostymklädd Esko Aho sitter vid ett kafébord och gestikulerar med händerna. Bild: Lehtikuva Esko Aho

Historisk skildring för en ny generation

Boken kan läsas som den spännande historia det är, även om vi känner handlingen och upplösningen. Vi vet slutresultatet och förstår vem som var hjälten.

Aho påpekar att det har fötts en hel generation som inte var med om de spännande tiderna.

Han vill inte få skulden för den ekonomiska krisen, "laman" som drabbade många finländare. Han vill berätta att det blev bra till slut.

Det var ingen lätt uppgift för Esko Aho att bli statsminister efter Centerns seger i marsvalet (“en seger som fick blodet att stanna”, som man sa).

valdebatt, 1991,
Hela 17 partier ställde upp i valet 1991. Här några av småpartiernas ledare i tv-debatt. valdebatt, 1991, Bild: Yle videostill 1991

Samlingspartiet och Socialdemokraterna ville fortsätta samregera, men båda partierna förlorade stort.

Det blev i stället Centern som tillsammans med Samlingspartiet, SFP och Kristliga förbundet tog regeringsansvaret.

Väyrynens misstag gav gröngölingen Aho chansen

I motsats till Sanna Marin hade Esko Aho inte enda dag av ministererfarenhet. Han var 36 år då han blev Finlands yngsta statsminister.

Helsingin Sanomat kallade honom Esko Who, så osynlig hade han varit sedan han blev invald år 1983 i riksdagen.

Aho blev Centerordförande år 1990, då Paavo Väyrynen gjorde sitt livs “politiska misstag” och avgick från ordförandeposten frivilligt.

Väyrynen ville förbereda sig för presidentvalet 1994. Han hade inte räknat med att mista sitt inflytande i Centern, men så gick det. Efteråt har Väyrynen anklagat Aho för fadersmord.

Väyrynen har också kandiderat i fyra presidentval efter det. Många spekulerar att Aho vill göra om sitt försök. Senast förlorade han knappt mot Tarja Halonen.

Boken kunde tolkas som ett steg på vägen till presidentkandidatur. Aho skrattar och hänvisar till sin ålder, 66 år.

Gruppbild av Esko Aho och hans 17 ministrar.
Ahos regering vid tillträdandet. Den hann förändras mycket under fyra år. Gruppbild av Esko Aho och hans 17 ministrar. styrelse,Esko Aho,Regeringen Aho

Sorgmarsch i stället för schottis

Boken börjar sommaren 1991 då Aho skulle hålla en lättsam kickoff med sina medarbetare på Kaustby folkmusikfestival.

De var ju centerpartister, och Aho hade bott i Kannus, som låg lite norrut i Österbotten.

Men i stället för polska och schottis blev det stämning för sorgmarsch. Riksdagen hade föregående år godkänt en statsbudget som byggde på rent önsketänkande, skriver Aho.

Finland var på väg in i en okontrollerad skuldspiral. Arbetslösheten hade stigit med 140 procent på ett år. 223 000 arbetslösa var nytt finländskt rekord.

Exporten rasade, speciellt var det omöjligt att sälja saker till Sovjetunionen. En konkursvåg hade börjat.

I Sovjetunionen hade man börjat dra ner statyer på de forna ledarna. De baltiska staterna funderade på att lösgöra sig och utropa självständighet. Händelserna beskrivs detaljerat i boken.

Krisen tvingade fram ny politik och reformer

Esko Aho säger sig ha fått inspiration till boken från den stora tv-dokumentären om Mauno Koivisto som Jari Tervo gjorde år 2019.

Det kändes som om det var dags att ta till pennan. En hel generation hade växt upp som inte hade någon egen minnesbild av den tiden som var så dramatisk.

Historien är dålig på att förutspå framtiden, men kan hjälpa att förstå nuläget,― Esko Aho

- För att kunna förstå var och vad vi är idag, måste du förstå vad som hände år 1991, och varför besluten fattades just då. Historien är dålig på att förutspå framtiden, men kan hjälpa att förstå nuläget, skriver Aho.

Kriserna lämnade ärr. Men som alltid tvingade de också till att korrigera och skapa nytt, skriver Aho.

Boken handlar inte enbart om 1991. Lite barndom i Vetil och uppväxt med ett politiskt intresse serveras vi också.

Aho talar om behovet av både rötter och vingar. Han berättar om dokumentfynden han gjorde efter sin farfar på vinden, från inbördeskriget och från andelsrörelsens och centerpartiets första tider. Det lönar sig att ta dokumenten tillvara, lärde han sig där.

Porträttbild av Mauno Koivisto
President Mauno Koivisto är huvufigur och källa i Esko Ahos bok. Porträttbild av Mauno Koivisto Bild: Yle presidenter,Mauno Koivisto

Hyllning till Koivisto

Esko Aho berättar om paketet han fick som statsminister från president Mauno Koivisto. Presidenten sände en liten fickbandspelare, likadan som han själv använde för att banda alla samtal.

- Det kommer att presenteras många tolkningar av denna röriga tid, efteråt har man svårt att enas om fakta, skrev president Koivisto på lappen som följde med gåvan.

För den egna sinnesfriden är det bra om man har material att stöda sig på, även om man inte alltid kan använda det, skrev presidenten - och påpekade att batterierna snabbt tar slut.

Statsminister Aho tyckte det var lite besvärande - och konstigt - då presidenten fumlade med sin bandspelare. Hans händer passade bättre att hantera en motorsåg än en lite bandspelares små knappar.

Aho kom inte att använda sin bandspelare så mycket, vilket han beklagar efteråt. Men han fick tillgång till utskrifterna från presidentens bandspelare, där också Aho ofta hördes.

En gråhårig Esko Aho står på Senatstorget framför Statsrådsborgen.
- Historien är dålig på att förutspå framtiden, men kan hjälpa att förstå nuläget, skriver Aho. En gråhårig Esko Aho står på Senatstorget framför Statsrådsborgen. Bild: Lehtikuva Esko Aho

Regelbundna möten mellan Aho och Koivisto

Presidenten och statsministern möttes varje fredag. På den tiden var det faktiskt presidenten som ledde utrikespolitiken - och en hel del annat, bland annat Skyddspolisen.

Koivisto ansåg att den parlamentariska kontrollen sköttes genom att han informerade statsministern. Utrikesminister då var Paavo Väyrynen, och den kontakten gick inte så bra.

Både Väyrynen och Koivisto hade svårt att acceptera Sovjetunionens fall och den nya baltiska självständigheten, skriver Aho.

Han verkar anse att det mest var en generationsfråga. Själv säger han sig ha insett att balterna var beredda att offra mycket för sin självständighet sommaren 1991.

Jeltsin fördömer kuppförsöket 1991
Finland hade inte lätt att välja mellan Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov. Jeltsin fördömer kuppförsöket 1991 Bild: Itar-Tass/www.kremlin.ru moskvakupp

Det värsta möjliga var förberett

Det blev uppror och kupp i det konkursdrabbade Sovjetunionen i augusti, och president Gorbatjov sändes till Krim.

Det kunde ha slutat mycket illa, säger Aho nu. Om inte inbördeskrig så åtminstone något annat som hade haft svåra konsekvenser för Finland.

En god ledare måste både lära sig av gamla misstag och förbereda sig på det värsta möjliga, enligt Aho. Det var det han och presidenten gjorde i Finland. Till exempel förbereddes mat- och mottagningsstationer längs östgränsen för ryska flyktingar.

Upplösningen ser förvånansvärt enkel ut. Erkännandet av de baltiska staternas självständighet löstes då man upptäckte att man aldrig formellt hade erkänt den sovjetiska makten i Estland, Lettland och Litauen.

Sovjetunionen upphörde och blev till Ryssland i december. Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten kunde sägas upp. Därmed försvann det stora hindret för att söka medlemskap i den europeiska gemenskapen.

Tre svarta svanar

År 1991 drabbades Finland av två överraskande händelser, "svarta svanar", förtecknar Aho. Men det hade börjat tidigare.

Konsumtionsfesten förorsakad av bankernas givmilda lånepolitik, gjorde att allt fler finländare var överskuldsatta. Man köpte aktier och bostäder för lånade pengar, också från utlandet.

Låneräntan för Finland låg på 10 procent, för privatlånen ännu högre med bostadslån på 15 till 18 procent. Bostadspriserna fördubblades på fem år. Aktiekurserna femdubblades.

Man hade lösgjort sig från realekonomin, och lönerna steg för snabbt.

Men år 1989 vände det till baksmälla. Orsaken var en annan svart svan: Sovjetunionens sönderfall. År 1983 stod handeln med Sovjetunionen ännu för 26 procent av Finlands utrikeshandel.

Gsm-telefon, 1991
Nokias "bärbara" mobiltelefon från 1991. Gsm-telefon, 1991 Bild: Yle videostill gsm-telefon

Det fanns också risk för en tredje svart svan. Nokia hade haft stora framgångar med etableringen av mobiltelefoner.

Vid ett försäljningsjippo fick den sovjetiska presidenten Gorbatjov ringa sitt första samtal med en mobiltelefon, till en av ministrarna i den sovjetiska regeringen.

Men de finländska ägarna hade tröttnat på Nokias problem och riskerna. Flera storägare försökte sälja hela företaget till Ericsson i Sverige.

Det var tillverkningen av radio- och tv-apparater som var problemet. Hade man lyckats göra sig av med den, kunde Nokia i slutet av 1991 ha sålts till Ericsson i Sverige.

Man kan bara föreställa sig vilket ekonomiskt uppsving Finland hade gått miste om, skriver Aho.

Eller så är frågan om Ericsson i Sverige hade klarat av det som Nokia lyckades med i Finland.

"Donner borde ha blivit minister"

Det verkar inte finnas några stora avslöjanden i Esko Ahos nya bok. Snarare kan det väl kallas en subjektiv dokumentation av en i högsta grad inblandad aktör.

En del pikanta detaljer från andra sidan ridån ges det. Till exempel skriver Esko Aho att han hade önskat SFP:s dåvarande riksdagsledamot Jörn Donner som minister i hans regering.

Det skulle ha förbättrat regeringens image. Men det blev inte möjligt.

Varje parti fick i tur och ordning välja ministerposter och Centern tog kulturministeriet. Ole Norrback var självskriven som SFP-ordförande i regeringen. Han blev trafikminister.

Den sista lediga posten var försvarsministern. Då var det naturligt att Elisabeth Rehn fortsatte på posten. Efteråt undrar Aho också om Donners tålamod verkligen skulle ha räckt till för ministerskapet.

Esko Aho, Iiro viinanen, 1991
Esko Aho och Iiro Viinanen försökte förhandla fram ett "samhällskontrakt" för lägre löner i stället för devalvering. Esko Aho, Iiro viinanen, 1991 Bild: Yle videostill samhällsfördrag

Fåfänga på hög nivå

Aho förklarar också varför hans regering tillträde så sent. Allt var klart, men man måste vänta några dagar med utnämningen.

Harri Holkeri ville bli statsministern med den längst sittande regeringen. Holkeri fick ihop 1458 dagar och vann över Kalevi Sorsa (SDP) med två dagar.

Aho avslöjar att både han och Samlingspartiet fick jobba hårt för att övertyga Harri Holkeri om att han inte kunde fortsätta som minister.

Ett större problem var att Samlingspartiets ordförande Ilkka Suominen inte ville sitta i regeringen, på grund av utmattning.

Därför blev det Iiro Viinanen som fick ansvaret för finanspolitiken - och nedskrivningen av Finlands valuta med 14 procent i november.

Ahos regering satt i 1449 dagar, i en turbulent tid med många ministerbyten. Makten övertogs av SDP-ordföranden Paavo Lipponen i följande val.

1991 - Mustien joutsenten vuosi (De svarta svanarnas år) utges bokförlaget Otava, endast på finska.

Läs också