Hoppa till huvudinnehåll

Film: Den första snön - andlöst vacker debut får en att tappa andan

Familjen Mehdipour på promenad mot bakgrunden av en finländsk åker i solnedgången.
En strålande film! Med sin skildring av familjen Mehdipour lyckas regissören Hamy Ramezan undvika klichéer, sentimentalitet och tillrättalagda åsikter när det gäller flyktingtematiken. Familjen Mehdipour på promenad mot bakgrunden av en finländsk åker i solnedgången. Bild: Elokuvayhtiö Aamu Ensilumi,Shahab Hosseini,Aran-Sina Keshvari

Med sin första långfilm lever den finsk-iranska regissören Hamy Ramezan upp till de förväntningar hans prisbelönta kortfilmer väckt. Det är sällan man ser en så helgjuten berättelse som Ensilumi.

Det här är en svår recension att skriva. Inte för att filmen ifråga är komplicerad eller för att jag tvivlar på vad jag anser om den, men för att jag vill få det rätt.

För att jag vill få just Dig att förstå varför jag vill att just Du skall se den. Oberoende av vem du är.

För att jag är övertygad om att Ensilumi är en film som gör dig och mig och alla andra gott att se.

Inte bara för att den är viktig, vacker och välspelad, utan för att den värmer själen. Utan att vara det minsta tillgjord eller sentimental.

Den kärleksfulla familjen

Det är ett nöje att vakna upp hos de fyra personer som utgör berättelsens kärna. Se solljuset kika in mellan gliporna i gardinen, värma den färggranna matta som breder ut sig över golvet.

Kvinnan är uppe först, väcker maken med en öm viskning och ett glas vatten. Därefter kysser hon dottern på pannan och stryker henne lätt över håret.

Tonårssonen pussar hon lätt på handen tills han sömndrucket sträcker på sig.

Tonårspojken Ramin (Aran-Sina Keshvari) doftar på ett hav av pelargoner.
En doft av skönhet. Aran-Sina Keshvari gör en strålande insats som tonårspojken Ramin. Tonårspojken Ramin (Aran-Sina Keshvari) doftar på ett hav av pelargoner. Bild: Elokuvayhtiö Aamu Ensilumi,Aran-Sina Keshvari

Sedan borstar far och dotter tänderna ikapp framför spegeln som hänger ovanför tvättfatet. Han lyfter upp henne på ena armen och hela hennes åttaåriga ansikte spricker upp i ett leende.

Sedan tar dagen vid. Den vanliga dagen i en ovanligt kärleksfull familjs till synes vanliga liv.

Så vanlig den nu blir när man bor på en flyktingmottagning någonstans i Finland och...

... nej, nej - sluta inte läsa nu! Och försök undvika förhastade slutsatser om vad en film om en flyktingfamilj kan tänkas innehålla.

Här finns nämligen inga politiska utspel, rasistiska finländare, kaotiska sammandrabbningar eller högljudda budskap

Nej, det här är något helt annat.

Bahman dricker öl och skrattar glatt tillsammans med grannen Onni.
Glada grannar. Pappa Bahman (den internationellt kända Shahab Hosseini) tar gärna en öl med grannen Onni (Eero Melasniemi). Bahman dricker öl och skrattar glatt tillsammans med grannen Onni. Bild: Elokuvayhtiö Aamu Ensilumi,Shahab Hosseini,Eero Melasniemi

Den vackra vardagen

Det unika med Ensilumi är att den skildrar en flyktingfamilj utan att göra ett nummer av vare sig deras bakgrund eller deras förhoppningar om att få stanna i Finland.

Vi lär känna dem som människor - inte som statistiska exempel eller problemfall. Och den miljö de befinner sig i förhåller sig inte fientligt till dem. Tvärtom.

Barnen går i skola, läser läxor, umgås med vänner. Ramin (Aran-Sina Keshvari) och bästisen Jigi (Vilho Rönkkönen) gör allt som trygga tonårspojkar gör när livet ännu är fullt av förväntansfull nyfikenhet.

Ramin och Jigi står på varsin sten i en porlande bäck och skriker högt.
Höstvrål av glädje. Ramin ( Aran-Sina Keshvari) och Jigi (Vilho Rönkkönen) är bästisar. För alltid. Ramin och Jigi står på varsin sten i en porlande bäck och skriker högt. Bild: Elokuvayhtiö Aamu Ensilumi,Vilho Rönkkönen

De leker i skogen, går på hemmafester, hoppar från strandens högsta klippa, sneglar på byns vackraste flicka. Någonstans i gränslandet mellan barndom och tonår.

Även de vuxna gör sitt bästa för att varva vardag med fest. Hittar ständigt något att glädjas över.

Dessutom går det inte att ta miste på kärleken mellan pappa Bahman (spelad av den i Cannes prisbelönade Shahab Hosseini) och mamma Mahtab (Shabnam Ghorbani).

Familjen Mehdipour står i en klunga och väntar på bussen.
Bara en blick: Kärleken mellan pappa (Shahab Hosseini), mamma (Shabnam Ghorbani), sonen (Aran-Sina Keshvari) och dottern (Kimiya Eskandari) är påtaglig. Familjen Mehdipour står i en klunga och väntar på bussen. Bild: Elokuvayhtiö Aamu Ensilumi,Shahab Hosseini,Shabnam Ghorbani

Just för att den dominerande stämningen är positiv och kärleksfull blir den underliggande strömningen av oro så effektfull i all sin smygande hotfullhet.

En oro man kan anta att hela tiden är närvarande på en flyktingförläggning.

När posten kommer. När en polisbil kör in på skolgården. När någon bankar i väggen. Det gäller att vara på sin vakt - är det deras tur att bli eskorterade mot en osäker framtid?

En film att lära sig av

Ensilumi är en film som tvingar en att stanna upp inför vardagen och betrakta den med nyfunnen tacksamhet.

En film som får en att reflektera över hur stort allt det till synes lilla kan vara.

Och det kanske allra viktigaste - den får en att betrakta sina medmänniskor med varmare blick.

För att den visar - inte förklarar - hur mycket vi alla har gemensamt och borde få möjlighet att dela.

Glädjen över en solig morgon och en ny dag.

Glädjen och tacksamheten över att på kvällen kunna gå till vila i trygg förvissning om att sömnen leder mot en någorlunda trygg morgondag.

Glädjen inför vinterns första snö.

Läs också