Hoppa till huvudinnehåll

Närståendevårdaren Eeva Lindell tog hand om sin man: Jag behövde hjälp utifrån för att orka, också under pandemin

Eeva och Leif Lindell dricker kaffe ute på en solig terass.
Kaffe på goda vänners terass var det enda Eeva Lindell vågade göra under coronavåren. Hon var sin mans närståendevårdare. Eeva och Leif Lindell dricker kaffe ute på en solig terass. Bild: privat anhörigvårdare,stöd för närståendevård (ekonomiskt stöd),leif lindell

Jag var åtta veckor på tumanhand med min man i våras, det hoppas jag ingen behöver uppleva mera under epidemin. Vi närståendevårdare behöver hjälp utifrån för att orka sköta om våra kära, berättar Eeva Lindell, närståendevårdare för sin man Leif som dog i våras.


Lindell tar emot i sitt hem i Helsingfors, omgiven av bilder som vittnar om hennes 41 år tillsammans med sin man.

Han var maratonlöparen, den roliga och bästa resekamraten, tvåbarnspappan, som på några år slutade prata och röra sig på grund av snabbt framskridande demenssjukdom.

- Vi hade fått en härlig ålderdom tillsammans, säger Lindell. Han dog vid 68 års ålder. Det sörjer jag.

Hemhjälparna är guld värda― Eeva Lindell

Lindell torkar sina ögon ofta under intervjun.

- Jag ställer upp för att berätta om den viktiga hjälpen vi fick under min mans sjukdomstid. Epidemin ökar nu, men som närståendevårdare klarar man sig inte länge utan hjälp utifrån. Man orkar helt enkelt inte, säger hon.

Hon berättar om hemhjälparna, stödpersoner som avlastar närståendevårdaren. De kommer hem då närståendevårdaren tar ut sin lediga tid.

- Guld värda. Vi blev nästan vänner.

Lindell valde att ingå ett avtal som närståendevårdare med kommunen för att få tillgång till stadens tjänster: korttidsvård för mannen och hemhjälpare var viktigast.

- Jag förstår att många närståendevårdare inte vill ansöka om stöd för närståendevård och ingå ett skriftligt avtal med staden. De är rädda för att deras kära inte får en vårdplats när vårdaren finns i hemmet.

Hon betonar att de flesta närståendevårdare är osynliga, de ger sig inte tillkänna. Orsakerna varierar.

Det är viktigt att ha människor omkring sig

- För mig var det viktigt med tjänster i hemmet, förklarar hon. Jag behövde få vara ledig emellanåt, utan dåligt samvete. Det var viktigt med människor omkring mig, de gav mig nya krafter.

Tröttheten var ändå ständigt närvarande. Ansvaret kändes tungt, men Eeva ville inte ha det på något annat sätt.

Nästan nio veckor på tumanhand

Coronaepidemin innebar slutet på det mesta i våras. Alterneringsvården tog slut. Hela vardagen 24/7 var på Eevas ansvar. Uppemot nio veckor på tumanhand blev det.

- Rädslan var hela tiden närvarande. Rädslan för att jag skulle bli sjuk, rädslan för att vi skulle ramla. Min man hade redan blivit tyngre och förlorat sin balans. Det var tunga veckor.

Leif Lindell löper maraton.
Leif Lindell var en ivrig löpare, här på Stockholms maraton. Leif Lindell löper maraton. Bild: Yle/Anna Savonius foto,maratonlöpare

Hon vågade inte ta emot besök. Inte ens av familjens två vuxna söner.

- Den ena sonen gick till butiken och lämnade kassen utanför, den andra tog ut sin pappa i rullstol, i full skyddsmundering.

Jag badade bastu efter att ha fått honom i säng. Det hjälpte mig att pusta ut

Lindell betonar betydelsen av egen tid.

- Jag ville läsa i lugn och ro, se på tv, tala i telefon med vänner - och bada bastu, utbrister hon.

Hennes man kunde inte längre röra sig själv i slutet och duschandet klarade hon av. Bastun, i nedre våningen, blev ett nöje för henne själv.

Eeva och Leif Lindells bröllopsfoto.
Eeva och Leif fick 41 lyckliga år tillsammans. Eeva och Leif Lindells bröllopsfoto. Bild: Yle/Anna Savonius anhörigvårdare,bröllop,foto,Eeva Lindell
Leif Lindell med sitt barnbarn.
Leif hann uppleva glädjen med barnbarn. Leif Lindell med sitt barnbarn. Bild: Yle/Anna Savonius foto,barnbarn,leif lindell

Två veckor på vårdhem

Eevas man Leif hann vara två veckor på vårdhem innan han gick bort i lunginflammation.

- Jag fick vara med honom de sista dygnen. Vården på Berthahemmet i Helsingfors var fantastisk, säger hon.

När Eeva i dag läser rubriker om coronaepidemins framfart och själv har återvänt till jobbet vill hon poängtera det viktiga.

- Ta emot hjälp utifrån, vi vet hur vi skyddar oss i hemmen i dag.

Rädslan inte lika stor mera, hjälp tas emot

Vi ber om kommentarer från Helsingfors stad om läget inom närståendevården nu, inför en eskalerande epidemi.

- Smittsiffrorna ändras hela tiden, men det allmänna intrycket är att rädslan bland närståendevårdarna har minskat. Vi vet mera om hur viruset beter sig och hur vi skyddar oss, säger ledande socialarbetare Mikaela Turpeinen.

En del närståendevårdare har sagt upp butikshjälpen, kanske tillfälligt, och familjerna tar också emot besök.

- Det här är bra, för man måste kunna leva ett så normalt liv som möjligt genom att skydda sig väl, fortsätter Turpeinen.

Satu Ojanen, Mikaela Turpeinen och Jaana Halonen, socialarbetare vid Helsingfors stad.
Klienthandledare Satu Ojanen, ledande socialarbetare Mikaela Turpeinen, klienthandledare Jaana Halonen. Alla arbetar inom Helsingfors stad. Satu Ojanen, Mikaela Turpeinen och Jaana Halonen, socialarbetare vid Helsingfors stad. Bild: Yle/Anna Savonius socialarbetare,Helsingfors,Munskydd,coronavirusutbrottet i Finland 2020,närståendevård

I Helsingfors har korttidsvården för klienterna inom närståendevården öppnat igen, försiktigt.

Hemhjälparna har varit tillgängliga under hela coronatiden. De ringde och erbjöd besök till familjerna. Många vågade ändå inte längre ta emot deras besök då epidemin tog fart.

Det är viktigt att berätta att tjänsterna för närståendevårdare finns till för alla.

- De finns de som tycker att de är för gamla för att ta helhetsansvar för en anhörig, som behöver mycket vård hemma. Ändå sköter de dem på heltid. De här närståendevårdarna har också rätt till stödtjänster hem, förklarar klienthandledaren Satu Ojanen.

- Våga ringa och be om hjälp, uppmanar trion.

Ungdomar är välkomna, men de ska vara försiktiga

Ute på fältet hör man också om familjer där ungdomarna länge har hållit sig undan på grund av smittorisken.

- Familjerna behöver träffas men ungdomarna ska kanske hålla en paus efter veckoslutets program, innan de kommer på besök. Vi rekommenderar också munskydd och avstånd, säger klienthandledaren Jaana Halonen.

- Många mor- och farföräldrar saknar sina barnbarn under epidemin.

Man beräknar att omkring en miljon finländare hjälper en nära anhörig i vardagen.

Cirka 350 000 finländare är närståendevårdare, men av dem har bara 47 500 ingått ett avtal med kommunen om stöd för närståendevård. Det här är siffror från Närståendevårdarnas förbund.

Alla ska inte bli närståendevårdare

- Om man känner, innerst inne, att man inte vill bli närståendevårdare, ska man inte bli det. Då blir alla olyckliga. Det är ett tungt jobb, säger Eeva Lindell till sist.

Hon känner sig privilegierad som hade möjlighet att vara närståendevårdare, det är också delvis en ekonomisk fråga. Många har svårt att klara det ekonomiskt.

Ifall man inte vill sköta sin familjemedlem hemma ska man snabbt söka vårdplats. Det är inte helt enkelt att få en plats.

- Det egna livet är också viktigt. Alla måste hitta sitt eget sätt att leva, också ifall någon i familjen blir allvarligt sjuk.

Du som vill lyssna på det långa radioinslaget ur Vega Eftermiddag hittar det här:

I Helsingfors kan man ringa till Seniorinfo för att kartlägga behovet av och möjligheten till mera hjälp hemma. Man kan också höra sig för i sin egen hemkommun.

Läs också