Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Efter tusentals timmar av coronarapportering - här är Svenska Yles slutsatser kring pandemin och journalistiken

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Risken är uppenbar att medierna - budbäraren - blir den bekväma syndabocken då det istället är verkligheten och vardagen som är jobbig, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

Jag kommer fortfarande ihåg den där eftermiddagen i januari i år. Den lite uppjagade stämningen på redaktionen då det allra första coronafallet uppdagades i Finland.

En kinesisk turist hade försatts i karantän vid Lapplands centralsjukhus i Rovaniemi, men en THL-chef vid namn Mika Salminen (en ännu då okänd tjänsteman som senare skulle komma att personifiera den finländska coronaexpertisen) försäkrade att risken var liten att det skulle sprida sig.

Föga anade vi då vi lämnade redaktionen den kvällen att det här så småningom skulle skaka om allas vår tillvaro i grunden.

Allt som följde på det där ena fallet i Rovaniemi ställde samtidigt journalistiken inför ett sällan skådat eldprov - att gå den besvärliga balansgången mellan informationsförmedling och hysteri.

Hur tillfredsställer man ett plötsligt och enormt behov att få veta mera utan att skrämma upp folk i onödan? Jag resonerade kring den balansgången i en kolumn i våras.

Och ganska snabbt tröttnade många. Fanns det faktiskt inget annat att rapportera om än den där förbaskade "coronan"? Nej, egentligen inte, åtminstone under den så kallade första vågen i våras.

Det finns just nu i princip en enda story, skrev jag i april. Då hade den akuta krisen redan pågått i över en månad. Men den hade, tyvärr, bara börjat.

Men dags alltså för en mellantidsrapport. Var har vi lyckats, och var finns de eventuella slagsidorna i vår coronajournalistik? Var finns det plats för självkritik?

Först några ord om volymen på vår rapportering. Svenska Yle har till dags dato sänt grovt uppskattat (minst) 4 000 radioinslag eller telegram om coronaviruset, närmare 1 000 tv-nyhetsinslag eller notiser, skrivit tusentals webbartiklar, gjort dryga 50 stycken Nyhetspoddar och debatterat i ett 30-tal olika Slaget efter tolv i Yle Vega kring alla upptänkliga aspekter av den pågående pandemin.

Vi har dessutom gjort dryga 80 direktsända webbsändningar på Arenan och här på svenska.yle.fi, oftast Statsrådets och de övriga myndigheternas presstillfällen, simultantolkade till svenska.

Detta bara inom ramen för den regelrätta nyhetsrapporteringen, därtill kommer övrigt innehåll som ju också dominerats av pandemin och alla dess följder. Som sagt: i ett skede fanns egentligen en enda story.

Men stor volym betyder inte per definition större insikter eller bättre förståelse. Hur fördelar sig all denna massiva bevakning?

Stor volym betyder inte per definition större insikter eller bättre förståelse.

Det finns framförallt två kategorier av coronanyheter som hittills dominerat hos oss: för det första regelrätt lägesrapportering; det som går under den enkla rubriken “detta har hänt”. Dit hör t.ex. rapporter om smittofall, resebegränsningar och andra beslut som direkt påverkar folks liv och leverne. I ett snabbt nyhetsskeende ligger fokus ganska naturligt på den biten.

Den andra huvudkategorin handlar om konsekvenser. Det finns knappast en enda grupp i samhället som inte på något sätt skulle ha drabbats av coronaepidemin. Rapportering av typen “företag/organisation/privatperson/yrkesgrupp X är i blåsten på grund av coronaviruset” har det funnits gott om.

Kanske till och med lite väl mycket?

Krisen blir nämligen inte begripligare för att vi hör om ännu någon som lider av coronavirusets framfart. Visst, på ett mänskligt plan är det förstås viktigt att synliggöra alla konsekvenser, men det är ju krasst sagt inte längre någon nyhet att många drabbats.

Framförallt leder det sällan till någon större förståelse eller insikt. Risken är snarare att folk känner sig ännu mer desillusionerade. Ännu någon som far illa av allt detta.

Var borde då fokus läggas härnäst? Det skulle i så fall handla om den kritiskt granskande journalistiken. Den rapportering som ifrågasätter de beslut som tagits under pandemins gång, som synar restriktioner och annat i sömmarna - har allt faktiskt avsedd verkan, och följer man ens lagen?

Det ska genast påpekas att vi nog gjort av den varan också, vare sig det handlar om gränskontrollerna i norr, coronastödens fördelning, de ökande samhällsklyftorna i coronaepidemins kölvatten eller hur besöksförbuden kränkte våra grundläggande rättigheter.

Vår datagrupp har också hela tiden haft stenkoll på statistiken, både här hemma och annanstans.

Men visst kunde vi ha gjort mera, det sticker jag inte under stol med. Vi kunde ha ristat flera frågetecken kring hur det sköttes.

Å andra sidan fanns det åtminstone i början ett grundläggande dilemma gällande det här, nämligen:

Hur förhåller man sig kritiskt utan att samtidigt underminera eller misstänkliggöra beslutsfattarnas och hälsoexperternas arbete i en akut krissituation?

Kom ihåg att det under våren rådde ett fullständigt exceptionellt läge i det här landet (och annanstans). Det finländska folkets hälsa stod bokstavligen på spel i den största globala krisen sedan andra världskriget. Makthavarna försökte navigera sig fram i en tjock dimma.

Hur förhåller man sig kritiskt utan att samtidigt underminera eller misstänkliggöra beslutsfattarnas och hälsoexperternas arbete i en akut krissituation?

Alldeles i början behövdes först och främst pålitlig och ständigt uppdaterad information om vad som riktigt hände. Inte att journalisterna i egenskap av maktens vakthundar gläfste bara för gläfsandets skull. Det är inte det samma som att stryka politikerna medhårs.

Men det akuta stadiet är nu passerat, vi lever nu något slags “normal” coronavardag, så det är dags att skifta fokus. Mindre lägesbeskrivning och konsekvensrapportering, och mer kritiskt granskande journalistik behövs nu.

Till sist några ord om vår roll gällande sinnesstämningen i det här landet i dessa märkliga tider.

Vi har blivit beskyllda för att elda under domedagsscenarierna genom vår rapportering. Vi borde enligt kritikerna inse att vi har ett stort ansvar för hur folk uppfattar läget och för hur de agerar. Jag håller med till 100 procent. Vi diskuterar dagligen exakt den typen av frågeställningar.

Samtidigt är risken uppenbar att medierna - budbäraren - blir den bekväma syndabocken då det istället är verkligheten och vardagen som är motbjudande och jobbig.

Risken är uppenbar att medierna blir den bekväma syndabocken då det istället är verkligheten som är jobbig

Men att försöka återge den verkligheten så korrekt som möjligt och inklusive alla dess nyanser är journalistikens uppgift.

Att det sedan inte är så upplyftande läsning just nu är knappast något som kan läggas oss till last.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle

Läs också