Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Minnen och brottstycken av liv i Autofiktiv dikt av Heidi von Wright

Författaren Heidi von Wright.
Heidi von Wright är aktuell med en samling texter som baserar sig på minnen och släkthistorier. Författaren Heidi von Wright. Bild: Helen Korpak Heidi von Wright

Poeten Heidi von Wright skriver för det mesta korta och koncisa dikter med ett omisskännligt sinne för det småabsurda, dråpliga och komiska i tillvaron.

Hennes signum är språkliga kollisioner, komprimeringar och kontrasteringar som vidgar vår syn på vardagen och den verklighet som omger oss.

I den nya samlingen Autofiktiv dikt är texterna längre och mer episka, dikterna binds samman av minnen, brottstycken och ekon från förr.

I en intervju i Vasabladet (18.10.2020) konstaterar Heidi von Wright själv att dikterna i Autofiktiv dikt utgör ett slags släktkrönika och att hon baserar historierna på sådant som hon hört mor- och farföräldrarna berätta.

Min mormor sa. Mamma brukade säga. Alla måste dra sin egen rumpa genom enriset.― ur Autofiktiv dikt

Texterna kretsar kring frågor om arv och miljö, om samhörighet och samband över tid och rum, om det allmängiltiga och det unika:

”Jag ser en bild på min syster och tror att jag ser mig själv. Jag hör hennes röst och tror att den är min. Bilden av mig smälter samman med bilden av henne. Hennes hår är också mitt. Mina ögon är min brors. Tankarna är våra egna men de har rasslat genom generation i generationer.”

Historier som arvegods

Författarjaget lägger ett pussel med brottstycken av sådant som hon vet och sådant som hon föreställer sig – fakta byggs på med fiktion till korta berättelser som kan handla om hur mormors mormor, som var jordemor, tog sig över ångbåtsrännan genom att staka sig fram på ett isflak, eller hur farfars far skidade vilse och förirrade sig in i ett björnide där han i självförsvar sköt den yrvakna björnhonan och tog med sig hem de små moderlösa ungarna till stor glädje för familjens minsta.

När du inte längre finns, finns du inte heller kortare.― ur Autofiktiv dikt

Vad som är sant och vad som är hittepå är mindre viktigt, känslorna är sanna och verkliga, påtagliga. Historierna vecklas fram och blir ett slags skrönor eller legender som gått/går i arv från släktled till släktled.

Historierna binder samman en släkt, och krymper tiden och rummet till ett evigt nu.

Pärmen till Heidi von Wrights bok "Autofiktiv dikt".
Pärmen till Heidi von Wrights bok "Autofiktiv dikt". Bild: Schildts & Söderströms förlag Heidi von Wright

En del historier är lustiga och underhållande och handlar ofta om missuppfattningar – som när mormor berättade hur hon fick följa med sin mormor till en förlossning och trodde att kvinnan fött ett barn med två huvuden, men föderskan hade fått tvillingar:

”Två barn. De låg lindade alldeles invid varandra under samma täcke. Två liv så nära varandra, så lika varandra.”

Andra texter är inte lika lustiga, utan skildrar den utsatthet och det utanförskap ett barn kan uppleva till exempel i skolan där man kan känna sig utpekad eller förminskad – såväl av klasskamrater som av lärare.

Eller den ensamhet som genomsyrar ett barn som dag efter dag tränar på inkast, straffsparkar eller målvaktsrörelser på en öde bollplan: ”Där finns ingen som kan ta inkastet. Oftast finns det ingen som vill”.

Rätt många av berättelserna ger uttryck för smärta, sorg och saknad – här finns sorgen över en bror som omkom under kriget när tyskarna bombade det fartyg han jobbade på, eller en far som drunknade på ett stormigt hav.

Autofiktiv dikt är en samling berörande texter om det lilla i det stora och det stora i det lilla.

Med små medel och gester förmår Heidi von Wright knyta samman dåtid med nutid och visa att vi alla bär på lager av lager av liv, att vi är summan av våra minnen och de berättelser vi hört som barn.

Läs också