Hoppa till huvudinnehåll

Cris af Enehielm skapar högintensiv visuell och fysisk konst om svält och besatthet

Skådespelarna Jon Henriksen, Antti Seppänen och Fabian Silén på scen i Teater Viirus föreställning av Svält.
Skådespelarna Jon Henriksen, Antti Seppänen och Fabian Silén i Chris af Enehielms intensiva tolkning av romanen Svält. Skådespelarna Jon Henriksen, Antti Seppänen och Fabian Silén på scen i Teater Viirus föreställning av Svält. Bild: HENRIK SCHUTT Viirus,teaterkonst,fabian silén

Norska nobelpristagaren Knut Hamsuns banbrytande verk Svält och finlandssvenska mångkonstnären och visionären Cris af Enehielm är så rätt för varandra som något kan vara.

Af Enehielms stora och porösa scenkonstkollektiv Chekhov Machine samarbetar i uppsättningen med den fria teatergruppen Teater Mestola och verket sätts upp på Teater Viirus inom deras gästverksamhet.

En mycket lyckad trekant, för det här är ett verk som förtjänar sin plats på teaterscenen i staden – ja, landet; kontinenten.

Som regissör och koreograf är af Enehielm känd för sitt starkt fysiska uttryck. Det är kroppar vi ser på scenen, människokroppar som med svetten rinnande kämpar fram en så sanningsenlig version av en tänkbar verklighet som i en given stund är möjlig.

Historier berättas inte främst genom ord, utan genom att ge fysisk form åt känslor, tankar och diverse böljande sinnesrörelser.

Skådespelare mitt i en kaotisk scen av pjäsen Svält.
Svält är en intensiv föreställning och emellanåt råder nästan kaos på scen. Skådespelare mitt i en kaotisk scen av pjäsen Svält. Bild: HENRIK SCHUTT Viirus,teaterkonst,skådespelare

Den här extremt kroppsliga stilen passar perfekt för att iscensätta Hamsuns vilda medvetandeströmsroman om den namnlöse och utsvultne författaren som strövar omkring på Oslos gator i ett tillstånd av allt större förvirring och desperation.

Ett mästerverk med små medel

Af Enehielms Svält, men underrubriken En konstnärs besatthet, är ett litet mästerverk. Det är visuellt mycket tilltalande med sin grafiska färgskala i svart, vitt och klarrött. Kritgrått och tidningspapperssuddigt.

Af Enehielm kallar sitt kollektiv för ”en riktig trashanksteater” som får skapa av just ingenting i penningväg, men denna lopptorgs- och lumpestetik är precis rätt för det här verket. Af Enehielm är som en alkemist i det här avseendet.

Jag charmas av de slitna kostymerna och hattarna à la 1800-talets slut och den enkla scenografin och rekvisitan. Jag tycker om att det här så uppenbart är Teater.

Det är ett skådespel vi ser, en konstnärlig tolkning av en människas inre värld, och då får det vara överdrivet och överdramatiskt, gesterna får vara stora och minerna karikerade.

Estetiken är inspirerad av stumfilm, teater och pantomim från början av 1900-talet, vilket skådespelarnas vitmålade ansikten med svarta ögon och munnar bara är ett exempel på.

Intensivt och poetiskt

Föreställningen är högintensiv från start. Vi möter Författaren i ett redan lätt maniskt tillstånd, med vild blick och orolig kropp.

Åländska Jon Henriksen (kuriosa: Henriksen är född i Norge och var den som gav af Enehielm idén att sätta upp Svält) förkroppsligar desperationen, hungern och konstnärens nyckfylle vän, begåvningen, på ett totalt hängivet och övertygande sätt.

Skådespelaren Jon Henriksen ligger på scen.
Jon Henriksen imponerar med sin energifyllda prestation. Skådespelaren Jon Henriksen ligger på scen. Bild: HENRIK SCHUTT Viirus,teaterkonst,skådespelare,jon henriksen

Senast imponerade Henriksen i den prisbelönta Marat/Sade (Klockriketeatern och Sirius Teatern 2018), och även nu tas jag av hans brinnande energi.

I ensemblen finns flera andra personliga, förträffliga konstnärer: Sue Lemström, Fabian Silén, Edith Holmström och Calle Lindgren samt Antti Seppänen, Jonna Eiskonen och cellisten Sergio Castrillon.

Ljussättningen av Raisa Kilpeläinen skapar starka kontraster och Sebastian Kurténs ljuddesign ger de skiftande stämningarna mer djup.

Föreställningen Svält är en intensiv bild av en skapande människa som pendlar mellan hopp och förtvivlan, en absurd och tragikomisk ödesskildring som inte har ett lyckligt slut – eller hur man nu tar det.

Den är poetisk och vacker, tragisk och brutal. Det är fantasi och djup mänsklighet. Jag är uppfylld av uppskattning för teatern som konstform efter att ha fått ta del av detta verk.

Text: Knut Hamsun. Regi, kostymer, dramatisering, scenografi: Cris af Enehielm. Dramatisering på basis av Henrik Petersens svenska tolkning. Ljusdesign: Raisa Kilpeläinen. Ljuddesign: Sebastian Kurtén. Cello: Sergio Castrillon. På scenen: Jon Henriksen, Sue Lemström, Jonna Eiskonen, Edith Holmström, Fabian Silén, Antti Seppänen, Calle Lindgren. Produktion: Chekhov Machine och Teater Mestola.

Läs också