Hoppa till huvudinnehåll

Film: Saint Maud - en kvinnlig Taxi Driver med ett stänk av Lars von Trier?

Den unga sköterskan Maud i närbild med en blåtira under ena ögat.
Ung och skör. Morfydd Clark gör en stark insats som sjukskötaren som månar mer om själen än kroppen i den psykologiska skräckfilmen Saint Maud. Den unga sköterskan Maud i närbild med en blåtira under ena ögat. Bild: Nick Wall Saint Maud,Morfydd Clark

Det psykologiska skräckdramat Saint Maud är laddat med klassiska skräckelement; excentriska människor, religiösa koder, kufiska miljöer. Problemet är bara att man inte blir särskilt skrämd.

Inledningen går i olika nyanser av rött. Från pulserande blod till extrema närbilder av en puttrande tomatsoppa.

En soppa den unga sjukskötaren Maud (Morfydd Clark) gärna tillreder - både hemma och hos sina patienter.

När vi lär känna henne har hon nyss fått jobb hos en före detta dansare och koreograf (Jennifer Ehle) vars kropp långsamt vittrar sönder inifrån. En döende dansare som bor alldeles ensam i ett stort hus uppe på en kulle.

Maud skuffar fram en rökande Amanda som sitter i rullstol.
En sista cigg? Jennifer Ehle spelar patienten som ogärna fogar sig i sitt öde. Maud skuffar fram en rökande Amanda som sitter i rullstol. Bild: Nick Wall Saint Maud,Morfydd Clark,Jennifer Ehle

Medan den sjuka Amanda försöker mota dödsskräcken i grind med alkohol och sex går den djupt religiösa Maud med full kraft in för att försöka rädda hennes själ.

Till vilket pris som helst.

Med Gud som vittne

Maud är en intressant gestalt som i Morfydd Clarks nyansrika tolkning framstår som en blandning av extrem övertygelse och sjuklig sårbarhet.

Hon bär sin stärkta sjuksköterskedräkt som en slags uniform i det krig hon dagligen utkämpar. Ett krig mot ondskan.

Ett krig hon hoppas skall kunna frälsa henne från de demoner som jagar henne i form av otydliga minnesfragment.

För åskådarens del spelar det förflutna ingen större roll, det viktiga är att vi inser att Maud själv är övertygad om att hon handlar rätt. Att hon står i det godas tjänst.

Hon vill ju bara att Amanda skall få känna samma extatiska känsla av uppfylldhet som hon själv erfar med jämna mellanrum. En slags tyngdlös närvaro.

En lättklädd Amanda ligger på en säng och tittar förföriskt in i kameran.
En annan sorts tyngdlöshet. Amanda (Jennifer Ehle) flyr smärtan med alkohol och sex. En lättklädd Amanda ligger på en säng och tittar förföriskt in i kameran. Bild: Nick Wall Saint Maud,Jennifer Ehle

Poängen är att Maud inte är vare sig god eller ond - hon är sjuk. En sinnesförvirrad, ung människa som försöker bota det egna illamåendet med desperata medel.

Det är det som är filmens problem.

Besvärlig genreblandning

Saint Maud är en film det har skrivits mycket om och regissören Rose Glass (född 1990) utsågs av BAFTA till en Breakthrough Brit 2019 - en lovande talang med andra ord.

Det är inte svårt att förstå att man valt att uppmärksamma Glass som onekligen har ett säkert grepp när det gäller både estetik och tempo.

När det gäller filmens genrebestämning blir det däremot knepigare. Den säljs primärt som en skräckfilm med en plansch som anspelar på Jesus och en trailer som tar fasta på en djävulsk besatthet.

Filmplanschen till Saint Maud.
Mellan himmel och helvete. Saint Maud spelar med mängder av religiösa koder. Filmplanschen till Saint Maud. Bild: Cinema Mondo Saint Maud

Så långt köper man genren, men när man väl ser själva filmen skingras skräcken snabbt för att istället ge utrymme för sorg.

Det är inte ett problem i sig eftersom skräck och sorg ofta bor vägg i vägg med varandra - vilket vi sett prov på i till exempel The Others (2001).

Men när sorgen över att vara ensam och missförstådd knuffar en människa in i ett mentalt mörker uppstår det gnissel i genremaskineriet - istället för att vilja springa undan Maud vill man ta hand om henne.

Och då faller känslorna mellan två stolar.

Det här är bara början

Glass har talat om att hon i utvecklingsskedet drog paralleller till Taxi Driver (1976) när hon skulle beskriva Maud: “föreställ er Travis Brickle som en ung, katolsk kvinna i en brittisk småstad”.

Skådespelarna har i sin tur nämnt både Macbeth och Ingmar Bergmans Persona (1966) som inspirationskällor.

Personligen kopplar jag automatiskt till Lars von Triers Breaking the Waves (1996) som också handlar om en tro som tar sig (själv)destruktiva uttryck.

Och visst finns här en laddning mellan de två kvinnorna och visst är det intressant att studera den gråzon där en övertygelse övergår i övermod, där goda föresatser landar i destruktiva handlingar.

Men på grund av filmens grumliga mål väljer jag ändå främst att se Saint Maud som ett visitkort för en ung regissör som säkert har mycket att ge.

Inom flera genrer.

Maud blickar ilsket i närbild mot höger - krucifixet runt hennes hals syns tydligt.
Mauds molande mörker. Både skådespelaren Morfydd Clark och regissören Rose Glass har alla förutsättningar att gå en ljus filmframtid till mötes. Maud blickar ilsket i närbild mot höger - krucifixet runt hennes hals syns tydligt. Bild: Nick Wall Saint Maud,Morfydd Clark

Läs också