Hoppa till huvudinnehåll

Lägereldarnas och sagornas tid: När människan tämjde sig själv

Förhistoriska människor i en grotta, målande på väggen.
Målning av Charles M. Knight (1873 - 1954) Förhistoriska människor i en grotta, målande på väggen. Cromagnonmänniskan

“Vi var jägare en gång, vilda och vaksamma. Sedan lade vi märke till att ni hade — soffor!”

Jag lånade det där citatet från en populär mem på sociala media om hundar, men det var i ett nötskal så det gick till när människan domesticerade sin bästa vän. Och sådan hund, sådan herre, för det här var inte den första domesticeringen som Homo sapiens utförde.

Den första gången gjorde hon det på sig själv.

Men innan vi går in på det ska vi ta en titt på hur det gick till när hunden blev vår bästa vän. Ingen vet exakt när det skedde, men den senaste forskningen pekar på mellan 20 000 och 40 000 år sedan. Och så här kan det ha gått till: tänk dig en stam av stenåldersjägare som sitter kring en lägereld om kvällen.

Här kommer en varg, den stryker runt bland skuggorna, i utkanten av eldskenet, den är ensam. Den kanske är ung och utstött från sin flock. Den är definitivt hungrig.

Snäll genom mutation

Den vet inte det själv såklart, men den är försedd med en slumpmässig genmutation. En liten förändring i arvsmassan som gör vargen en aning mindre aggressiv och lite mer tillgiven än sina artfränder. Lite mindre skygg. Lite… snällare. Kanske till och med lekfull.

En varg stående på en stig i skymning.
Stora snälla vargen? En varg stående på en stig i skymning. Bild: Mostphotos varg

En av jägarna som sitter kring elden märker det här. Han sträcker fram ett ben eller en smula kött från kvällens måltid. Vargen tvekar till en början, men går sedan fram och tar emot godbiten.

Hur som helst är det här en lyckad överlevnadsstrategi.

Nästa kväll är vargen tillbaka. Och kvällen efter det. Och så vidare. Varje gång dröjer den lite längre i eldskenet. Till slut kanske den rentav låter sig klias bakom örat.

Hur som helst är det här en lyckad överlevnadsstrategi. Den “snälla” vargen överlever. Genmutationen som bidrog till snällheten förs sedan vidare och förstärks när vargen parar sig med en annan “snällvarg”. En som följer efter jägarna från grannstammen.

Och här är vi nu, några tiotusental år senare. En av den snälla vargens sentida ättlingar snusar stilla vid mina fötter medan jag skriver det här.

Och den liknar i ärlighetens namn inte sin förfader värst mycket...

Men å andra sidan, det gör inte vi själva heller. Också vi har kommit en lång väg från det där vägskälet, 600 000 år eller så tillbaka i tidens dimmor. Det där vägskälet där våra förfäder och neandertalmänniskans förfäder bröt upp från sin gemensamma lägereld och gick skilda vägar i utvecklingen.

Mer samarbete, mindre våld

Vi har förändrats en hel del sedan dess, mot det bättre, tro det eller inte. Vi har blivit mer städade. Mindre aggressiva och mer benägna att samarbeta, snarare än att slå ihjäl varandra. Snällare, helt enkelt. Domesticerade.

Och det var vi själva som gjorde det. Med tiden.

Nu i dagarna publicerades en studie i Science Advances där forskarna menar att de har satt fingret på den specifika genen som gjorde det möjligt.

Men innan vi går in på de gentekniska detaljerna ska vi ta en titt på vad som egentligen hände. Och varför.

Händer målade på en grottvägg.
Hellre skapa konst med händerna än slå andra på käften med dem. Händer målade på en grottvägg. stenåldern,Grottmålning

Vi knackar in året 600 000 före vår tideräknings begynnelse i tidsmaskinens instrumentpanel. Vi anländer just som solen har börjat gå ned för Homo sapiens föregångare, Homo erectus.

Vår kvist på släktträdet, Homo sapiens, är alltså troligtvis ett skott från Homo erectus gren. Och förgreningen tros ha inletts just kring den här tiden, för 600 000 år sedan.

Homo erectus är inte på väg ut riktigt ännu i det här skedet. De kommer att hänga kvar till mellan 100 000 och 50 000 år före vår tideräkning. Parallellt med vårt eget sidospår, Homo sapiens. Men slutrakan hägrar hur som helst för dem.

Nå, inget att skämmas för, Homo erectus har vid det här laget funnits i närmare två miljoner år. Det här är någon sorts rekord för släktet Homo. Vi moderna människor har “bara” funnits här i 200 000 år eller så, i vår nuvarande skepnad.

Men vem var Homo erectus då? Tja, det är från Homo erectus som bland annat vår förmåga att hantera eld härstammar.

Näringstillskottet från den stekta födan gav energi åt Homo erectus hjärnor så de kunde växa i storlek och komplexitet. Det här i sin tur bidrog till nya, behändiga färdigheter som att tillverka effektivare stenyxor och andra verktyg.

Man tror också att Homo erectus var först med att använda kläder. Och det finns stenfynd som tyder på att de producerade konst. Vilket skulle tyda på en förmåga till abstrakt symboltänkande. Och de var först med att lämna Afrika.

Apropå det, en sak vet vi med säkerhet: Homo erectus bemästrade sjöfarten. Fossil av Homo erectus har hittats på de indonesiska öarna, och dit kom man bara med någon sorts flytetyg, också på den tiden. De kan också ha paddlat över Gibraltarsundet. Också det här tyder på intelligens och en förmåga att planera saker och ting på förhand.

Sista spiken

Men Homo erectus finner sig med tiden allt mer trängd. Ön Java i Indonesien är det sista kända tillhållet för Homo erectus.

Och av allt att döma var det en klimatförändring som blev sista spiken i kistan för dem. Det skiftande klimatet ledde till att det som tidigare var öppen, savannliknande terräng förvandlades till regnskog.

Homo erectus, utvecklad för Afrikas öppna landskap, klarade inte av de förändrade förhållandena. Deras förmåga till problemlösning och anpassning räckte inte till, helt enkelt. Och så var den sagan slut.

Homo erectus, Etiopien (This restoration is based on evidence from the Daka Member, Ethiopia. The photo in the background is from a gallery forest on the Kebena River, a tributary of the modern Awash River.)
Homo erectus var utvecklad för Afrikas öppna landskap. Homo erectus, Etiopien (This restoration is based on evidence from the Daka Member, Ethiopia. The photo in the background is from a gallery forest on the Kebena River, a tributary of the modern Awash River.) Bild: Henry Gilbert and Kathy Schick/Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en Homo erectus

Men klimatet var inte den enda utmaningen för Homo erectus. De hade också konkurrensen från uppkomlingarna, Homo sapiens.

Och det här är ett återkommande spår när det kommer till hominidernas familj. Den som omfattar människorna, gorillorna, schimpanserna, orangutangerna och bonoboerna.

Det är nämligen suspekt glest mellan stolarna på hominidernas släktträffar numera. Framför allt i sektionen reserverad för människorna. Väldigt mycket Homo sapiens där. Var är Homo neanderthalensis, Neandertalmänniskan? Eller denisovamänniskan som levde i Asien? De delade förfader med neandertalarna.

Och vi ska inte glömma Homo naledi som bodde i södra Afrika, och Homo floresiensis i Indonesien. “Hobbitarna”. Med flera. Minst nio olika människoarter vandrade på jorden ännu för omkring 300 000 år sedan. Nu är vi ensamma vid bordet. Är det ett sammanträffande? Vem skulle Hercule Poirot misstänka?

Deckare från stenåldern

Han skulle säkert hålla med forskarna om att spåren leder fram till ingen annan än vi själva. Den moderna människans framträdande på scenen var början till slutet för alla de andra människoarterna.

Den tidiga människan var hårresande krigisk och brutal.

Inte minst på grund av våra förkrossande effektiva vapen som överträffade allt som de andra kunde komma med. Kastspjut, stridsyxor och pilbågar, med mera.

Och vapnen användes inte som prydnader minsann. Den tidiga människan var hårresande krigisk och brutal. Risken att dö av våld var överhängande under den äldre stenåldern.

Dödsfallen per capita relaterade till våldsamma händelser var fler än på nittonhundratalet med sina två världskrig. Det här baserat på spåren av hugg och slag i diverse benfynd från den tiden.

Hällristningar från Bronsåldern. Tanum, Sverige
Hällristning i Tanum, Bohuslän, Sverige. Hällristningar från Bronsåldern. Tanum, Sverige Bild: Alexander Granholm Hällristningsområdet i Tanum,hällristning,Tanums kommun,bronsåldern

Men vi hade ett vapen som överträffade alla andra i farlighet. Vår överlägsna förmåga till abstrakt, strategiskt och taktiskt tänkande. Vår förmåga till att samarbeta och planera attacker. Vår tendens till att manipulera och bedra.

Det är naturligtvis svårt att bevisa det här vattentätt. Men det är knappast ett sammanträffande att det bara går några tusen år från våra förfäders ankomst till Europa, till att de ursprungliga europeerna, neandertalmänniskan, försvinner spårlöst härifrån. Då snackar vi om för drygt 40 000 år sedan.

Det får en lite osökt att tänka: kan legenden om Kain och Abel från första Mosebok läsas som en metafor? Som ett eko av ett kollektivt minne av det här mötet, av det här dråpet?

Kain föreslog sin bror att de skulle gå ut på fälten tillsammans. Medan de var där, överföll Kain sin bror och dödade honom.
Herren sa till Kain: ”Var är din bror Abel?” ”Det vet jag inte”, sa Kain. ”Ska jag hålla reda på min bror?”
Men Herren sa: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken.

Var det Abels neandertalblod som ropade från marken? Är hela den här storyn om Kain och Abel bara vårt dåliga samvete som spökar, 40 000 år senare?

Homo neanderthalensis
Neandertalarman, Homo neanderthalensis. Homo neanderthalensis Bild: Matteo De Stefano/MUSE/ Creative Commons Attribution-Share Alike 3.0 Unported: https://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/deed.en neandertalare

Nå, nu är jag ju helt och hållet ute och spekulerar vilt här. Men vad man än anser om de religiösa historiernas verklighetsförankring så är det ett faktum att till slut var de bara en. Vi, Homo sapiens.

Vi kan det här med utrotning som ingen annan.

Och vår blodtörst begränsade ju sig som sagt inte till neandertalfolket och de andra bröderna och systrarna. Vi fortsatte med att utrota de ullhåriga mammutarna, jättesengångarna och moafåglarna och otaliga andra. Vi kan det här med utrotning som ingen annan. Vi är mördande effektiva.

Det ska man hur som helst minnas, att de andra människoarterna var nästan säkert minst lika våldsamma som vi. Våra närmaste nu levande släktingar, schimpanserna, är fortfarande helt otroligt våldsamma när det humöret faller på. De dödar och misshandlar och mobbar sina artfränder, gamla som unga.

Det är bara det att vi, Homo sapiens, var effektivare än alla de andra när det kom till dödande. För vi var smartare.

Vi ser snällare ut också

Det finns säkert de som menar att inte mycket har hänt på den här fronten. Att vi fortfarande är samma oborstade slagsbultar med en outsläcklig törst för blod. Och visst stämmer det säkert att det finns de som stenåldern aldrig riktigt tog slut för.

Men - och här kommer vi tillbaka till spåret som vi startade från. Som helhet, som art, har vi med tiden gått mot det fredligare och snällare hållet.

Precis som vargarna lät sig tämjas och invadera våra soffor i form av hundar, tämjdes också människan. Och som sagt, det var vi själva som gjorde det.

Vi har ju självklart svårt att bedöma hur folk betedde sig på stenåldern. Men vi vet någonting om hur de såg ut, baserat på deras skallar som vi har hittat. Och det är intressant att notera att vårt utseende har gått mot det “snällare” hållet.

Precis samma sak hände med de där vargarna som senare blev hundar. Som sagt, våra förfäder domesticerade vargarna som så att de valde ut de snällaste, mest lekfulla och “tamaste” valparna från varje kull. Eller de valparna sökte sig till våra förfäder helt självmant. Lite av bådadera, sannolikt.

Och den här sortens karaktärsdrag är inte en slump, det har sin bakgrund i generna. Samma gener som ger upphov till ett fredligare och beskedligare beteende, ger också upphov till ett “snällare” utseende.

Neandertalarskalle, skallfossilen och en människoskalle.
Neandertalarskalle, skallfossil och en människoskalle. Neandertalarskalle, skallfossilen och en människoskalle. Bild: EPA/JIM HOLLANDER skallfynd

I hundarnas fall handlar det om sådant som mindre huggtänder, kortare nosar, större ögon och längre, hängande öron. Kortare, mer tvinnade svansar. Det blir mera “Disney” över utseendet, liksom.

Samma sak har hänt med oss människor med tiden. Människans skalle har minskat i volym med omkring tio procent under de gångna 40 000 åren.

Och jo, våra hjärnor har också krympt i motsvarande grad, också om de fortfarande är stora.

Samtidigt har våra anletsdrag blivit spädare och mer feminina, hos bägge könen. Smalare ansikte, mindre utskjutande pannben och större ögon. Allt som allt en “vänligare” look. Och inte bara det, vi har på riktigt också blivit mer benägna till samarbete och mindre benägna att slå ihjäl varandra direkt då vi möts.

De här förändringarna har en koppling till mängden av en viss sorts stamceller som vi går och bär på, kallade neurallist-celler. Domesticerade djur har som regel färre neurallist-celler än sina vilda artfränder.

Helt nyligen publicerades en studie där ett forskarteam lett från universitetet i Barcelona lyckades pricka in vår grad av grottmannabeteende till en specifik gen i de här cellerna, kallad BAZ1B. Var och en av oss har två kopior av den här genen i oss. Utom de som lider av ett tillstånd kallat Williams-Beurens syndrom, eller bara Williams syndrom. De saknar den ena genen, tillsammans med en handfull andra.

Williams syndrom är ett sällsynt genetiskt syndrom som drabbar färre än en på 7500 födda. Det leder till lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Men också alvliknande ansiktsdrag och en extremt vänskaplig personlighet. Folk med Williams syndrom uppfattas ofta som extremt kärleksfulla och tillgivna av sin omgivning.

Forskarna jämförde härnäst moderna människors BAZ1B-relaterade gener med motsvarande tagna från neandertal- och denisovaben. Och det visade sig att de här generna med tiden har genomgått en betydande mängd kritiska mutationer och selektiv styrning just hos oss moderna människor.

Styrt av det naturliga urvalet

Med andra ord, det naturliga urvalet har möblerat om i våra BAZ1B-gener och vridit ned på våldsamhetsfaktorn. Betydligt mer än hos till exempel neandertalmänniskan.

Och nu råkar det vara så att de här samma generna har genomgått samma sorts selektiva förändringar just i domesticerade djur. Och det här tyder alltså på att också människan genomgått en domesticeringsprocess. Det här är alltså slutsatsen i den här färska studien som man kan läsa mer om i Science Advances-tidskriften.

Det här är naturligtvis bara en studie, och man ska kanske vara försiktig med att läsa in alltför mycket i den. Men den brittiska antropologen Richard Wrangham vid Harvard-universitetet, en av de främsta experterna på området, kallar studien “otroligt imponerande”.

Wrangham själv har i sin egen forskning pekat på mekanismer för hur det kan ha gått till i praktiken, när vi domesticerade oss själva. Och det har att göra med en tidig och primitiv polisverksamhet.

På Hedenhös tid fanns det stammar som blev trötta på sina mest våldsamma och bångstyriga medlemmar. De där som rutinmässigt hade ihjäl folk vars “näsaställning” de inte gillade.

Så stammens äldste började utfärda sanktioner mot våldsamt beteende. De satte upp regler för vad som var okej och vad som inte var det. Richard Wrangham skriver om det här i sin bok “The Goodness Paradox” från 2019.

Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand― Hammurabis lag

Och det hela byggde ju åtminstone till en början på att straffet skulle vara minst lika brutalt som brottet. Paradoxalt nog, kan nån kanske tycka. Hur som helst, vad vi talar om i ett nötskal är alltså öga för öga, tand för tand.

Bild på ett mörkgrått knivblad av sten från Alaska, daterat till 2500 f.Kr.-1500 e.Kr.
Förhistorisk kniv. Bild på ett mörkgrått knivblad av sten från Alaska, daterat till 2500 f.Kr.-1500 e.Kr. Bild: Museiverket/CC BY 4.0 kniv,förhistoria

Alla andra skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen mer göra något så ont hos dig. Visa ingen förskoning: liv för liv, öga för öga, tand för tand, hand för hand och fot för fot.

Så alltså enligt femte Mosebok, men den här principen är ju bokstavligen äldre än gatan, och äldre än bibeln också. Sannolikt mycket äldre än kung Hammurabi som regerade över Babylon för närmare 4 000 år sedan. Han var hur som helst den första att pränta ned det här i en lagtext.

Hammurabis lag må låta brutal och barbarisk i våra moderna öron, men den markerade en viktig skillnad till hur det var innan. Den satte en gräns för vedergällningen.

Tidigare, om någon stack ut ögat på dig, kanske du samlade ihop stammens starkaste kämpar. Och sedan gick ni och slog ihjäl inte bara killen som skadade dig, utan hela hans släkt på köpet.

Med Hammurabis lag begränsades hämnden till att den som gjorde dig illa själv blev av med ett öga, och så var det med den saken.

Äldre än Hammurabi

Hur som helst: domesticeringen av människan började långt innan Hammurabi, djupt nere i förhistoriens dimmor.

Den började som sagt när människorna började sätta gränser för bråkstakar och utfärda sanktioner, inklusive dödsstraff.

Medan årtusendena tickade fram ledde det här till att den allra värsta våldsamheten rensades bort från mänsklighetens genpool. Så argumenterar alltså antropologen Richard Wrangham.

Wrangham särskiljer ändå mellan två olika former av våld: reaktivt och proaktivt. Reaktivt våld är den sorten där vi tar till nävarna som reaktion på någonting. Ett barslagsmål efter att nån kallade din mamma någonting fult, till exempel. Proaktivt våld är mer planerat och utstuderat. Ett överlagt mord till exempel, eller krig.

Beträffande det proaktiva våldet har vi mycket att göra fortfarande, menar Wrangham. Men när det kommer till det reaktiva våldet är vi hyfsat domesticerade. Rumsrena men fortfarande lite mordiska, med andra ord. Som ett avsnitt av Miss Marple.

...Vad säger du, tror du fortfarande inte att vi har blivit mer städade och domesticerade? Titta i så fall på våra närmaste levande släktingar, schimpanserna. Richard Wrangham skriver i boken Demonic Males om sina observationer av schimpanser i nationalparken i Kibale, i Uganda.

Tre schimpanser samlade i gräset.
Schimpanser slåss mycket och hårt när humöret faller på. Tre schimpanser samlade i gräset. Bild: Mostphotos apa,primater

Wrangham noterade hur schimpanserna vaktar över sina territorier. Större grupper av schimpanshannar patrullerar längs territoriets gränser, på ett sätt som ser rätt så organiserat ut.

Sedan, när patrullerna stöter på enskilda, främmande schimpanser från ett angränsande samhälle, angriper de, ofta väldigt brutalt, den ensamma chimpansen.

Schimpanser har en betydligt större tendens att flyga på obekanta artfränder som de råkar möta. Vi människor, å andra sidan, skulle mer sannolikt fråga en annan människa som har gått vilse, att ursäkta, kan jag hjälpa dig?

Vår tendens och vår förmåga att samarbeta sinsemellan och lära oss av varandra är mycket större än hos aporna. Till och med små människobarn förstår värdet av samarbete för att nå ett gemensamt mål, mycket bättre än vuxna schimpanser.

Den lugnande lägerelden

En annan faktor som också kan ha bidragit till att domesticera oss är den redan nämnda lägerelden. Och att bemästra elden var alltså någonting som inleddes redan under Homo erectus tid. Men det var med Homo sapiens som vi verkligen trädde in i lägereldarnas och sagornas tid. Verklighetens Nangijala.

"Nangijala!, sa jag, "var ligger det?"
Då sa Jonatan att det visste han inte så noga. Men det var någonstans på andra sidan stjärnorna. Och han började berätta om Nangijala så att man nästan fick lust att flyga dit med detsamma.
"Där är det ännu lägereldarnas och sagornas tid", sa han, "och det kommer du att tycka om."

En brasa.
Lägereldarna gjorde oss till berättare. En brasa. Bild: Wikimedia commons/Mschel lägereld,Brasa,eld

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta är kanske inte bara en vacker berättelse i det här avseendet. Som Richard Wrangham skriver i boken Catching Fire från 2009, bidrog elden till domesticeringen av människan på två sätt.

För det första så gav elden oss tillgång till bättre och mer lättillgänglig näring när vi kunde steka köttet vi fångade. Vi var inne på det här tidigare. Våra hjärnor kunde därmed utvecklas och bli större och smartare.

För det andra, och här kommer vi verkligen in på Astrid Lindgrens domäner. Vi människor har ett redskap som klår alla andra. Yxor, spjut och allt det där är inget emot det här verktyget. Nämligen språket. Ingen annan djurart kan kommunicera med språk som vi kan. Vi är berättare.

Och, menar Richard Wrangham, lägereldarna som våra stenåldersförfäder satt vid, bidrog till att språket kunde utvecklas. Ljuset från eldarna gjorde så att dagen kunde förlängas in på natten. Där, i eldskenet, kunde de tidiga jägarna och samlarna sitta och dela med sig av sina berättelser och erfarenheter.

Och det här bidrog på ett avgörande sätt till att språket utvecklades. Vilket gav oss en möjlighet att snacka saker och ting tillrätta. I stället för att automatiskt slå den andra i skallen med en knölpåk, som seden var.

Plötsligt gav det dig en evolutionär fördel att ha ett smort munläder, inte bara hårda nävar. Och på så vis gick domesticeringen av människan vidare. Ja, och i något skede kommer det en hungrig och snäll varg strykande också i hopp om en munsbit vid lägerelden, och då är vi tillbaka där vi började.

Snälla av sex

Kan ju ännu nämnas att andra apor än vi själva har domesticerat sig, åtminstone i någon mån. Richard Wrangham nämner bonoboerna, eller dvärgschimpanserna, som ett exempel. De har gått in för sex som en metod för problemlösning snarare än våld.

Bonobosamhällena domineras av starka honor som knyter koalitioner med varandra. Delvis baserade på sex med varandra. Det här som ett sätt att få hannarna att ta det lite lugnare. Och i sin tur ha sex, även de. Också hanne med hanne. Att vara bonobo är i princip en livslång orgie med alla kombinationer tillåtna.

Det hela baserar sig på “tillitshormonet” oxytocin som frigörs då man har sex. Aporna är höga på tillit, kan man säga. Och när bonobohonorna har sitt under kontroll så slåss hannarna också mindre, också sinsemellan.

Make love, not war. Liksom. Kanske vi människor ännu har någonting att lära oss där. Och sedan gå ut med hunden tillsammans.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap