Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: Det här är Svenska Yles löfte till dig som fallit offer för den stora dataläckan

Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle
Sådant som en medmänniska anförtrott en annan människa i hopp om att få professionell hjälp och stöd måste alltid förbli en privat angelägenhet. Låtom oss alla se till att det förblir så, skriver Jonas Jungar. Jonas Jungar, chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle Bild: Yle Svenska Yle,jonas jungar

Vastaamo-fallet är inget mindre än en digital storkatastrof, och skall behandlas därefter. Samhället måste träda till försvar för alla de som drabbats av ett av de mest djävulska brotten i mannaminne. För de ansvarsfulla mediernas del finns centrala etiska principer som styr arbetet i dylika fall, skriver Jonas Jungar.

Tusentals människor svävar i dag i ovisshet om var uppgifterna om dem valsar runt, och vilka följder det kan få. Inte nog med det.

Det rör sig om uppgifter om sådant som rör det mest intima och sårbara hos var och en av oss, sådant man berättat i förtroende och dessutom i en situation där själva förtroendet är en förutsättning för att den terapeutiska processen ska lyckas.

Och detta används nu alltså i utpressningssyfte. Det är ett så motbjudande brott att det trotsar all beskrivning.

Det är ännu svårt att överblicka vilka följder de senaste dagarnas publicitet kring Vastaamo får för samhället. Ett förtroende är brutet som sannolikt kommer att påverka vår tillit till digitala tjänster överhuvudtaget. Detta i ett läge då digitaliseringen (och därmed digital datainsamling) snart har tagit över på alla håll, både inom det privata och inom det offentliga.

Diskussionen om vad det innebär och kräver har knappt börjat.

Ett förtroende är brutet som sannolikt kommer att påverka vår tillit till digitala tjänster överhuvudtaget

Utpressaren (eller utpressarna) är nu ute efter att skrämma offren att betala dem med hot om att ge terapianteckningarna offentlighet. Alltså att använda skammen i utpressningssyfte.

Det kommer inte att lyckas, i alla fall om det hänger på de medier som likt Svenska Yle förbundit sig till branschens etiska regler. Det betyder i praktiken hela den församlade pressen i det här landet, med några få undantag.

I Journalistreglerna (punkt 27) konstateras att “omständigheter som hör till privatlivet och är särskilt känsliga kan publiceras bara med tillåtelse av vederbörande eller om de har en ovanligt stor samhällelig betydelse”. Yles egna etiska regler är ännu strängare och mer detaljerade gällande sådant som rör just människors privata sfär.

Det säger sig alltså sig självt att brottsligt insamlade uppgifter som det här aldrig kommer att bli offentliga i den meningen.

Dessutom (vilket är viktigt att påpeka): bara att läsa de här uppgifterna kan vara straffbart lite beroende på hur man tolkar lagen. Att någon illvilligt läckt privata uppgifter betyder nämligen inte att de därmed är offentliga.

Att inte snoka i dylikt tycker man i och för sig att borde vara fullständigt självklart. Sådant som en medmänniska anförtrott en annan människa i hopp om att få professionell hjälp och stöd måste alltid förbli en privat angelägenhet.

Låtom oss alla se till att det förblir så.

Vad kan du och jag annat göra för att hjälpa? Vi kan kollektivt rikta ljuskäglan bort från de läckta uppgifterna och istället fokusera på bristerna i cybersäkerhet i vårt samhälle, samt högljutt kräva säkrare tjänster som tryggar vår personliga integritet.

Svenska Yle har under de gångna åren upprepade gånger ristat frågetecken gällande it-säkerheten i vårt land, vare sig det gäller kommunerna, statliga webbsajter eller algoritmerna som styr våra liv. Den publiciteten har ett uttalat syfte - att blottlägga missförhållanden så att det sker en förbättring.

Vi kan kollektivt rikta ljuskäglan bort från de läckta uppgifterna och istället fokusera på bristerna i cybersäkerhet

Och slutligen kan vi alla bidra till att minska stigmat kring psykiskt illamående överlag.

Att prata öppet om problemen med mental hälsa och synliggöra dem på olika sätt hör också till den ansvarsfulla journalistikens uppgifter. Vi kan förhoppningsvis genom vår rapportering bidra till en större förståelse för dels hur vanligt det är med psykiska problem, dels visa hur viktigt det är med en fungerande, förebyggande vård.

Att Vastaamo misslyckats med att förvalta sitt ansvar kan dessvärre göra att tröskeln för att söka hjälp nu blir högre. Vågar man längre lita på att det man berättar hålls hemligt? Att den misstanken nu väcks är bara en av det här fallets många tragiska följder.

Också av den anledningen vore det oerhört viktigt att polisen lyckas spåra de skyldiga. För rättvisans skull, men också för att reparera det brustna förtroendet så att folk fortsättningsvis känner sig trygga då de söker hjälp.

I väntan på det förtjänar offren för dataintrånget allt vårt stöd och vår uppmuntran.

Skribenten är chef för kvalitetskontroll och publikdialog på Svenska Yle