Hoppa till huvudinnehåll

Efter 27 år som flykting kom Ilunga Chimanga till Korsholm mitt under coronakrisen:

”Pandemin påverkade nästan allt i flyktingbosättningen”

Livet i flyktingbosättningen i Zambia var hårt, berättar kongolesen Ilunga Chimanga. Livet blev ännu svårare när pandemin slog till och de fick klara sig på egen hand. Men mitt under krisen fick han och hans familj hoppfulla nyheter, de skulle få komma som kvotflyktingar till Finland.

Ilunga Chimanga har bara befunnit sig en månad i Finland när Yle Österbotten träffar honom vid ämbetshuset i Korsholm en mulen oktoberdag.

– Klimatet är kallt, men det är lugnt och tyst. Vi är väldigt glada att vara i Finland, säger Chimanga.

Det är en vältalig 31-åring vi träffar, som 1994 flydde med sina föräldrar från Demokratiska republiken Kongo (som då hette Zaire). Det vill säga under folkmordet i Rwanda som också påverkade Kongo.

Flydde som fyraåring

Chimanga var fyra år gammal när han anlände till flyktingbosättningen Meheba i Zambia. En bosättning som funnits sedan 1971 med nästan 30 000 flyktingar, varav omkring hälften är barn, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR rapport i oktober i år.

– Där började vi leva efter att mina föräldrar tvingats fly.

I 27 år levde Chimanga i Meheba. Där träffade han sin fru och fick två barn som nu är i dagisåldern.

Chimanga kunde också gå i skola i bosättningen, och även om universitet inte var en möjlighet kunde han via jesuiternas organisation ta korta kurser i engelska och IT.

Men livet i bosättningen var ändå inte lätt.

"Det är ett hårt liv. Folk dör där, de har trauman från hemländerna. Att vara flykting är som att vara en fånge, en del av dina friheter har tagits ifrån dig."

Enligt UNCHR begränsas bland annat flyktingars rörelsefrihet i Zambia, och Chimanga berättar att de behövde dokument för att röra sig mellan olika områden.

– Och det kan vara svårt att få det dokumentet och fastän du har dokument kan de ta fast dig. Man lever där under begränsningar som kan till och med få dig att tappa hoppet för livet, berättar Chimanga.

När coronapandemin kom blev det inte lättare. Enligt en rapport från UNHCR i juni påverkades uppehället för 70 procent av flyktingarna i Zambia extremt mycket av pandemin. Över 20 procent lever nu ur hand i mun vad gäller mat.

Dessutom försvårar alla reserestriktioner mottagandet och integrationen av kvotflyktingar.

Fick klara sig själva i pandemin

Chimanga berättar själv att den lilla hjälp de tidigare fått försvann i och med pandemin. Nu blev de tvungna att klara sig på egen hand och deras rörelsefrihet blev ännu mer begränsad.

"När pandemin kom påverkade det nästan allt. Kontoren, som hjälpte folk med att få dokumentation, stängde. Så det fanns inga möjligheter att gå utanför bosättningarna."

Mathjälpen de fick begränsades också, berättar Chimanga.

– De små medel de använde för att hjälpa flyktingar drogs in, eftersom de måste användas för att bekämpa pandemin. Så vi hade inga möjligheter och livet blev väldigt svårt. Vi var tvungna att klara oss själva, men vi överlevde tack vare guds nåd, säger Chimanga vars kristna tro betyder mycket.

Började be för att få komma till Finland

Men mitt under pandemin fick Chimanga och hans familj hoppfulla nyheter. De hade valts ut av Finland för vidarebosättning, det vill säga som kvotflyktingar via UNHCR.

– Vi måste förklara varför vi flydde från vårt hemland, vi gjorde intervjuer och sen fick vi veta att vi har blivit valda av Finland och vi blev väldigt glada. Vi hade hört att det var ett bra land. Så vi började be för det.

Förutom Chimangas fru och barn, fick också hans mamma och två syskon med barn följa med till Korsholm.

– Vi tog flygplanet och sedan befann vi oss i Finland.

Innan Chimanga och hans familj kunde resa till Finland genomgick de noggranna hälsokontroller, och integrationskoordinatorn i Korsholm, Josefine Häggblom, berättar att de även testades när de kom till Helsingfors med flyg.

En skild buss förde dem till Korsholm, där integrationsenhetens personal tog emot dem i skyddsutrustning. Väl framme i sin nya hemkommun satte sig familjen i karantän i två veckor. Men för Chimanga var det inga problem att börja livet i Finland i isolering.

Varje land har sina regler och pandemin har haft en negativ påverkan på hela världen. Så det var inga problem för oss att tillbringa två veckor i karantän. Och allt gick bra och vi konstaterades vara friska efter karantänen.

Hur var de första dagarna för er?

– De första dagarna var väldigt trevliga och de första människorna vi träffade, socialarbetarna, fanns där för oss. Vilket vi uppskattar. När vi behöver dem finns de där och svarar snabbt.

Under deras karantän förändrades samtidigt coronaläget i Österbotten ganska drastiskt när Vasa blev Finlands coronahuvudstad. Integrationskoordinatorn Häggblom berättar att situationen då plötsligt blev den motsatta, när de fick berätta till de nyanlända att de nu var tvungna att skydda sig från andra.

Men Chimanga tog även det med ro och tycker att inte att samhället i Korsholm helt verkar ha stannat av.

– Just nu ser vi åtminstone lite rörelse, folk gör sina dagliga ärenden och matbutikerna är öppna hela tiden. Men jag kanske inte ser hur det påverkar det här området.

Vill kunna bidra till samhället

Chimanga påpekar ändå att de rör sig försiktigt och följer de restriktioner och anvisningar som gäller.

– Men när pandemin är över är jag säker på att vi ska röra på oss mer för att lära känna vår nya omgivning. För just nu är vi något begränsade eftersom covid-19 ännu sprids. På grund av det är vi också försiktiga för att undvika att bli smittade.

Hans första intryck av Finland är ändå väldigt positivt.

"Folket är generösa och välkomnande här. Klimatet är kallt, men det är lugnt och tyst. Vi är väldigt glada att vara i Finland, säger Chimanga."

Chimanga ser nu Finland som sitt hemland som han hoppas kunna tillföra något till.

– Det jag hoppas för mig och min familj är att kunna leva enligt det sätt som finländare lever. Det här är nu mitt land. Och jag hoppas kunna tillföra vad jag kan till det här landet i framtiden, säger Chimanga.