Hoppa till huvudinnehåll

När himlen faller ned: Asteroiden kommer, förr eller senare - vad kan vi göra åt saken?

En asteroid närmar sig jorden i artistens vision.
En asteroid närmar sig jorden i artistens vision. En asteroid närmar sig jorden i artistens vision. Bild: Knut Niehus asteroider

Om Bennu kommer till jorden, då har ingen roligt längre. Asteroiden 101955 Bennu, som hela namnet lyder, är i princip en stor sten, en halv kilometer tvärs över. Och den rör sig med 100 000 kilometer i timmen.

Bennu råkar dessutom höra till en av de så kallade jordnära asteroiderna som kan komma på kollisionskurs med oss i framtiden.

Det här är en av orsakerna till att Nasa är och nosar på Bennu just nu, med sin rymdsond OSIRIS-REx. Helt nyligen tog sonden en provbit av Bennu (uppdraget lyckades över förväntan). En bit som OSIRIS-REx härnäst ska återbörda till jorden för att forskarna ska få sig en närmare titt på vad rymdstenen i fråga består av.

Asteroidernas destruktiva kraft är inget att leka med. Jorden bär många spår av de här kosmiska kollisionerna, till exempel Söderfjärdens krater nära Vasa. De må vara spännande och intressanta, men vi vill helst undvika att nya sådana uppstår inom den överskådliga framtiden, för då är vi illa ute.

Dinosauriernas bane

En av de allra största, och mest dramatiska kollisionerna i jordens historia kan vi inte se spåren av nu längre, men spåret finns där, dolt under Mexikanska golfen. Vi har varit inne på det tidigare här i Kvanthopp. Den jättelika asteroiden som slog ned och ändade dinosauriernas herravälde på jorden för 65 miljoner år sedan.

Det är förstås en hel massa grundforskning involverad i expeditioner som OSIRIS-REx resa till Bennu. Forskarna är nyfikna på asteroiderna. De är ju trots allt en del av det ursprungliga byggnadsmaterialet som solsystemet, inklusive jorden och vi själva, bildades av för mer än fyra och en halv miljarder år sedan.

Den här bilden från Nasa är inte äkta, utan gjord av en konstnär. Rymdsonden Osiris-Rex är ungefär så stor som en skåpbil.
Den här bilden från Nasa är inte äkta, utan gjord av en konstnär. Rymdsonden Osiris-Rex är ungefär så stor som en skåpbil. Bild: AFP / Lehtikuva OSIRIS-REx,1999 RQ36

Men där finns också en liten gnutta oro bakom beslutet att skicka en rymdsond just till den här stenen. Forskarna menar ju nämligen att det bara är en fråga om tid innan vi drar en liknande nitlott som dinosaurierna. Och därför är det bra att hålla ett öga på potentiella hot. Bara ifall att.

Det är faktiskt inte alls så länge sedan mänskligheten fick en liten försmak av vad en sådan skräll kunde innebära. Häng med så ska vi göra en liten tripp med tidsmaskinen till tiden då min mormors mor var ung.

När himlen faller ned över Tunguska

Den 30 juni 1908, strax efter klockan sju på morgonen,tänds en andra sol, över ödemarken vid floden Tunguska i Sibirien. För en kort stund lyser den klarare än den riktiga solen.

Området är extremt glest befolkat, så värst många människoögon ser knappast explosionen. Vilket är tur, för det skulle i så fall vara det sista de ser. De betande renflockarna i området, oavsett om de hinner få en glimt av ljusblixten eller inte, har inte länge kvar att leva innan tryckvågen anländer och världen svartnar.

Sekelgamla, massiva sibiriska granar knäcks som tändstickor när tryckvågen och stormvindarna från explosionen drar fram. På mer än 2 000 kvadratkilometers areal jämnas skogen med marken. Mer än 80 miljoner träd.

Explosionen var öronbedövande och min vän S. Semenov blåste iväg sex meter över marken.

Chockvågen från explosionen färdas två varv runt jorden och registreras av seismiska mätstationer över hela Eurasien, bland annat i Potsdam i Tyskland.

I det närmaste samhället, 60 kilometer från explosionens epicentrum, tror man att världens ände har kommit. En man från den sibiriska ursprungsbefolkningen berättar i en intervju:

Himlen delade på sig och en stor eld syntes. Man kunde inte utstå värmen som kom. Explosionen var öronbedövande och min vän S. Semenov blåste iväg sex meter över marken. När den varma vinden blåste förbi, skakade marken och kojorna. Torven skakades loss från våra innertak och glaset bröt sig lös ur fönsterramarna.

Ögonvittnen längre bort på kullarna söder om Baikalsjön berättar om en eldboll som rusade över himlen, med ett eldsken starkt som solen. Och en svans med en beräknad längd på 800 kilometer.

Asteroid påväg mot jorden
Asteroid påväg mot jorden Bild: Mostphotos/sebastien decoret asteroider

Som av ett smärre mirakel omkommer bara en människa i infernot från Tunguska-explosionen. Eventuellt två till, det är svårt att bekräfta. Men som sagt, det handlar om en glest befolkad trakt. Området kring Tunguskafloden är ogästvänligt med långa vintrar och korta somrar då marken förvandlas till lervälling.

Explosionen som orsakade förödelsen har uppskattats till motsvarigheten av 10 till 40 megaton trotyl. I klass med den kraftigaste vätebomben som någonsin har provsprängts, den sovjetiska Tsarbomben. Hundratals gånger starkare än Hiroshimabomben.

Tunguska-explosionen tros ha orsakats av en asteroid, en rymdsten med en diameter på mindre än 50 meter. En asteroid är i princip samma sak som en meteorit, bara större. Är den större än tio meter brukar den räknas som en asteroid.

Och just Tunguska-asteroiden slog de facto aldrig ned i marken, den detonerade i luften ovanför den sibiriska taigan. Precis som Little Boy detonerade i luften ovanför Hiroshima.

Europa förundras av vita nätter

Av själva explosionen i Tunguska märktes inget i Europa men den fick mängder med stoft att röras upp i atmosfären. Stoftet spred sig och återspeglades av solljuset. Aftonbladet skriver om det under rubriken De hvita nätterna:

“Natten till den 1 juli var himlen så ljus mellan klockan 11 och 12 på kvällen att man kunde läsa en tidning mitt i natten i stadens parker. Man kunde till och med se sin egen skugga och det gick att fotografera utan problem. Fenomenet hade även varit synligt på kontinenten och på Brittiska öarna.”

Hur som helst: man kan lugnt säga att vi hade tur i oturen den gången, den 30 juni 1908. Det är lätt att föreställa sig vilken förödelse en sådan explosion hade orsakat om den hade inträffat här, ovanför det tätt bebodda Europa.

Och dessutom: helt nu på sistone har det gått upp för forskarna att vi kan ha haft en större tur än någon kunde ana. Världens, eller åtminstone mänsklighetens bokstavliga undergång kanske bara var en hårsmån ifrån att bli verklighet.

Som sagt, den slog aldrig ned i marken. Det har hela tiden förbryllat forskarna att en så massiv smäll knappt lämnade några fysiska spår, förutom miljontals fällda träd. Man har också hittat väldigt lite rester från kroppen som orsakade smällen.

Det här har bland annat gett diverse UFO-entusiaster vatten på kvarn längs med åren. “Det var ett utomjordiskt rymdskepp som exploderade i atmosfären ovanför Tunguska”. Tro det den som vill.

Men nu menar alltså ett ryskt forskarteam från det sibiriska federala universitetet att de har svaret till varför vi inte har hittat någon krater.

De menar att explosionen orsakades av en stor järnasteroid på 200 meter eller mer i genomskärning. Men den slog aldrig ned! Den dök in i atmosfären i en flack vinkel och fortsatte ut i rymden efter att ha orsakat smällen över Tunguska. Med andra ord, en rikoschett. Den studsade mot jordens atmosfär, som när man kastar smörgås på stranden.

Det kunde ha varit värre

Och i så fall så hade vi verkligen tur. En järnasteroid på 200 meter eller mer som faktiskt slår ned, innebär någonting som väldigt mycket påminner om domedagen. Man ska minnas att de här sakerna rör sig med hastigheter på mer än 50 000 kilometer i timmen. Bennus banhastighet är som sagt 100 000 kilometer i timmen, lite drygt till och med.

Tänk dig en solid klump av järn, stor som Olympiastadion, som kommer farande i 50 000 kilometer i timmen, mer eller mindre rakt uppifrån. Då smäller det.

Asteroid
Asteroid Bild: Mostphotos/Hannu Viitanen asteroider

Men nu kanske någon invänder att “ja men tänk om det inte var en asteroid alls, utan en komet”. Bra poäng! De är två ganska olika saker. Asteroider och kometer skiljer sig alltså i ett nötskal åt som så att en asteroid eller en meteorit är en sten, och en komet är en stor klump med is och grus.

Om det var en komet som slog ned över Tunguska den där junidagen 1908, då kunde det förklara frånvaron av en nedslagskrater.

När isklumpen som kometen består av hettas upp väldigt fort av luftmotståndet så blir temperaturskillnaden så stor att kometen exploderar. Isfragmenten som sedan regnar ned smälter helt enkelt bort. Det här har föreslagits som en förklaring till avsaknaden av en nedslagskrater och desto mer rester av någon rymdsten i området.

Men de ryska forskarna menar att kometen inte håller som förklaring. Vi vet, tack vare ögonvittnesskildringar från 1908, att vad det än var som exploderade över Tunguska, drog den upp en lång eldsvans i skyn över närmare 800 kilometer. En komet av is skulle inte hållas intakt under en så lång sträcka.

Is förångas ju vid 100 grader Celsius, och det blir mycket hett mycket fort när en sån här sak kommer farande. Forskarna räknade ut att en kropp av is, en komet, skulle klara av maximalt 300 kilometer i atmosfären, innan den rämnar och exploderar.

Järn däremot, kräver 3 000 grader Celsius för att börja förångas, så en asteroid gjord av järn hinner rusa långa sträckor över skyn innan den flyger i bitar. Och är den stor nog så flyger den inte ens i bitar. Som sagt, kommer den farande i en tillräckligt flack vinkel så rikoschetterar den. Studsar mot atmosfären, liksom. Och försvinner tillbaka ut i rymden.

Explosionen var en överljudsbang?

I så fall var explosionen som plattade till skogen på mer än 2 000 kvadratkilometer, inte en explosion alls. Det var chockvågen från den jättelika järnbumlingen när den rusade genom skyn ovanför Tunguska. Som en överljudsbang från det största jaktplan du kan föreställa dig.

Den mindre mängd järn som oundvikligen då förångades under asteroidens framfart genom atmosfären, skulle ha dalat till marken som ett fint puder. Ett som på lite längre sikt är helt omöjligt att skilja från markens vanliga stoft.

Det här kunde också förklara de rapporter om damm i den övre atmosfären tusentals kilometer längre bort, ovanför Europa, vid tiden för händelsen.

Om det ryska forskarteamet har rätt med sin studie, så var det mycket nära att nittonhundratalets historia hade sett väldigt annorlunda ut. Kanske hela mänsklighetens framtid.

Meteoritkratern i Arizona
Den här meteoritkratern i Arizona uppskattas ha uppstått vid ett nedslag för 50 000 år sedan. Meteoritkratern i Arizona Bild: Mostphotos/Felix Lipov Arizona,krater

Om en asteroid av järn på 200 meter eller mer i genomskärning hade slagit ned i en brantare vinkel, så att den hade gått ned i marken, då hade den slagit upp en krater tre kilometer tvärs över. Stoftet som hade kastats upp i atmosfären och de enorma bränderna som hade rasat över hela Sibirien hade orsakat en global och kraftig så kallad vulkanvinter.

Termen vulkanvinter kommer sig alltså av att samma sak sker i samband med riktigt stora vulkanutbrott. Stoftet och askan som slungas ända upp i stratosfären skärmar av solljuset och får den globala medeltemperaturen att sjunka kraftigt.

När någonting sådant händer får hela jordens biosfär stora problem. Kylan och det svagare solljuset försvårar tillväxten, också för våra odlingsväxter. Svår hungersnöd bryter ut på många håll.

Men vi hade kanske ännu kunnat hämta oss om ground zero i ett sånt här scenario hade varit Tunguska i Sibirien. Om en sådan här järnbumling hade slagit ned mitt i Europa - inte bara en överljudsbang utan ett skott mitt i hjärtat - då hade det inte varit mycket kvar av vår världsdel efter det.

Nå, om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore, som mommo sade. Lyckligtvis är sådana här riktigt massiva fullträffar rätt så sällsynta. Mindre träffar sker hela tiden. Vi känner till de minsta som meteorer eller stjärnfall.

När en stjärna faller

Det faller uppemot femtio ton stenbråte ned från rymden varje dag, största delen av det är mindre än grus. Det mesta är så smått, som sandkorn på ett gram eller två, att de brinner upp direkt när de tvärbromsar i jordens atmosfär. Och så får vi önska någonting när vi ser det brinnande bromsspåret i skyn.

Det mesta av stenbråtet som flyger omkring här i solsystemet har sitt ursprung ute i det så kallade asteroidbältet. Mitt emellan Mars’ och Jupiters omloppsbanor borde det finnas en planet. Men Jupiter med sin enorma tyngdkraft tillät aldrig den nya planeten att bli till. Där som planeten nu borde finnas har vi istället ett bälte, en gles ring med stenar som kretsar runt solen. Asteroidbältet.

Asteroidbältet
Asteroidbältet Bild: Mostphotos/Hannu Viitanen asteroider,Asteroidbältet

Det består av stenar varierande från knytnävsstorlek till den väldiga Ceres med en diameter på 950 kilometer. Ceres räknas ju faktiskt som en dvärgplanet numera, precis som Pluto.

Problemet med asteroidbältet är att det inte är särskilt stabilt. På grund av kollisioner mellan stenar och olika resonansmekanismer i deras banor händer det att asteroider stöts ut ur bältet. En del av dem fångas upp av det yttre solsystemets dammsugare, Jupiter, som slukar dem eller slungar ut dem ur solsystemet med sin massiva gravitation.

Men en del av de äventyrliga asteroiderna irrar sig oundvikligen till det inre solsystemet där vi bor. De blir då till det här som kallas NEO:s, Near Earth Objects eller jordnära objekt. Mellan en och tio procent av de här stenarna kolliderar förr eller senare med någon av de inre planeterna - inklusive jorden.

Men inte ens då behöver följderna nödvändigtvis vara katastrofala. Mänskligheten är trots allt koncentrerad till rätt små arealer på jorden, och sju tiondelar av jordens yta täcks ju av hav, så sannolikheten för ett nedslag ovanför bebodda trakter är rätt liten.

Men är stenen tillräckligt stor så spelar det inte så värst stor roll var den slår ned, om den får för sig att göra det.

I den största, potentiellt mest destruktiva klassen av asteroider i vår närrymd, känner vi till cirka tusen stycken. Det här är alltså bumlingar med förmåga att ta kål på livet på jorden rätt så grundligt. Chicxulub-asteroiden som utrotade dinosaurierna hörde till den här mördarklassens allra grövsta kaliber, 15 kilometer eller så i genomskärning.

Forskarna tror att de känner till positionerna för ungefär 90 procent av de här bjässarna i kilometerklassen just nu, vilket är en rätt hyfsad siffra. En fjäder i hatten till dem som har jobbat hårt för att hitta dem.

Vi vet dessutom lyckligtvis att ingen av dem just nu befinner sig på en bana som kan bli farlig.

Mindre kan vara farligare

Men det här är alltså bara den största, absoluta utrotningskaliberns asteroider vi talar om. Sedan har vi en riktig svärm med mindre asteroider. Kalla dem mellanmjölken i det här sammanhanget. Och det är här det blir riktigt intressant.

Börjar vi räkna asteroider i femtiometersklassen, dvs i storlek med den som detonerade ovanför Tunguska, eller större, är vi redan uppe i en miljon eller mer. Och att hålla reda på alla dem är i praktiken omöjligt. De är så små, och reflekterar så lite ljus, att de är hopplösa att få syn på, man ska ha en otrolig tur, helt enkelt. Ofta upptäcks de inte förrän de har passerat oss.

Asteroid
Asteroid Bild: Mostphotos/Jose Angel Astor asteroider

I juli i fjol flög till exempel en sten i hundrametersklassen förbi jorden på futtiga 70 000 kilometers avstånd. Det är mycket närmare än månen, som ligger närmare 400 000 kilometer från oss. En hårsmån i de här sammanhangen, med andra ord.

Både Nasa i USA och ESA här hemma har sina egna program för att försöka hålla koll på de här stenarna. Observationerna skickas sedan vidare till Internationella Astronomiska Unionens småplanetscenter, Minor Planet Center, som huserar på Harvard Smithsonian-observatoriet. Där katalogiseras de tillsammans med uppgifter om koordinater och banor och så vidare.

Uppgifterna matas också in i datorer som beräknar deras framtida positioner och huruvida de kan tänkas komma farligt nära jorden. Risken för en asteroid- eller kometkollision brukar bedömas utgående från den så kallade Torinoskalan som löper från noll till tio. Just nu finns det ingen känd asteroid som skulle klassas högre än noll.

Nå men, säg nu att man får napp och hittar en asteroid som enligt beräkningarna kan komma att krocka med jorden om si och så många år. År 2004 blev det hallå i pressen kring asteroiden Apophis, en bjässe på cirka 270 meter. Enligt beräkningarna löpte Apophis en 2,7 procents risk att krocka med jorden år 2029. Apophis var som mest en fyra på Torino-skalan.

Löpsedlarna fick det hela att låta som om krocken mer eller mindre var oundviklig. Men närmare beräkningar skar ned på sannolikheten, och oddsen för en krock är just nu en på cirka 250 000. Apophis är en nolla på Torino-skalan igen. I och för sig, en på 250 000 är fortfarande bra mycket bättre odds än oddsen för att vinna 7 rätt på Lotto, men låt oss säga att vi kan leva med det.

Asteroidernas "nyckelhål"

Med dagens superdatorer kan vi alltså med rätt stor precision förutsäga var en asteroid kommer att befinna sig flera årtionden in i framtiden, förutsatt att vi känner till dess bana och hastighet.

Och det enda vi egentligen, i praktiken kan göra är att hålla tummarna för att ingen av dem slinker in i det här som astronomerna kallar nyckelhål.

Ett nyckelhål är en liten, liten bit rymd, på cirka 50 kilometer tvärs över. Ifall att en asteroid passerar genom just det här stället i rymden, så kan jordens gravitation orsaka en resonans i asteroidens bana. Den här resonansen gör att asteroiden nästa gång passerar jorden lite närmare, och gången därpå ännu närmare, och så vidare, ända tills den krockar.

Jorden från rymden. Afrika och Euroa är synliga kontinenter.
Jorden från rymden. Afrika och Euroa är synliga kontinenter. Bild: Pixabay CC00 jorden,rymden

Genom att hålla ett öga på de här ”nyckelhålen” kan astronomerna identifiera farliga asteroider långt innan de blir ett hot. Och då kan man förbereda sig och vidta åtgärder.

Om vi i tillräckligt god tid identifierar en farlig asteroid så kan vi till exempel skicka iväg en obemannad rymdfarkost som lägger sig i parallell bana med asteroiden. Och med sin lilla, lilla gravitation får den sedan asteroiden att byta riktning en liten, liten aning. Men tillräckligt för att krocken avvärjs i framtiden.

Eller så kan vi bara ramma asteroiden och hoppas på att det får den att ändra kurs just så mycket att den missar oss. Också det här finns det planer på.

Det här är alltså vad vi kan göra om vi känner till asteroiden och dess bana i god tid innan den blir farlig. Alla de där stenarna som svischar förbi oss i natten och som vi upptäcker först då de passerat, och det finns gott om dem också – tja, då kan vi bara tacka vår goda tur.

Lite sådär som skedde den 15 februari 2013 då en 17-20 meter stor sten föll mot jorden, trängde in i atmosfären och exploderade ovanför den ryska staden Tjeljabinsk. Tusen personer skadades av explosionen som var 20-30 gånger kraftigare än den atombomb som släpptes över Hiroshima.

Vid tiden för explosionen hade 10 000 objekt klassificerats som NEO, jordnära objekt. Sex år senare hade antalet fördubblats.

Krockar Bennu med jorden?

En av de här NEO-asteroiderna är som sagt Bennu, som Nasa alltså har påtat på med sin rymdsond OSIRIS-REx. Bennu är uppkallad efter fågeln med samma namn i den egyptiska mytologin. Och beträffande just Bennu så kan det bli spännande i den någorlunda nära framtiden.

Bennu befinner sig just nu på en elliptisk bana runt solen, med en omloppstid på ett drygt år. Som närmast jorden ligger Bennus bana just nu i slutet av september, då är den 485 000 kilometer från oss. Lite längre ut än månen med andra ord.

Men grejen är att varje gång Bennu passerar jorden på tillräckligt nära håll så rycker jordens gravitation i den lite och får dess bana att skifta en aning. På så vis att den kan börja söka sig lite närmare för varje passage. Nästa gång en sådan närgången passage kommer att inträffa är 2054.

2060 väntas ännu en nära passage, närmare än månen den här gången: omkring 300 000 kilometer. Och 2135 blir det riktigt spännande: bara omkring 100 000 kilometer härifrån. Det är på riktigt en hårsmån.

Bennu kommer inte att kollidera med jorden då, men Bennu kan passera genom ett av den nämnda nyckelhålen som för den in på en kollisionskurs. Risken för en kollision något tag mellan åren 2175 och 2199 beräknas just nu till en på 2700.

Om olyckan skulle vara framme och Bennu skulle kollidera med jorden så skulle kraften från smällen motsvara 1200 megaton trotyl. Hiroshimabomben motsvarade 0,015 megaton. Det skulle vara en smäll av den kalibern som i genomsnitt inträffar en gång på 130 000 år.

Men sannolikare är alltså att Bennu aldrig överhuvudtaget krockar med oss. Venus löper faktiskt en mycket större risk att få den i nacken.

Men som sagt: Bennu är långt ifrån ensam om att lura där ute i mörkret. Så det kunde vara en god idé att bygga upp en lite bättre beredskap. Dinosaurierna skulle säkert hålla med om den saken.

  • Pia Hakio ny ledande läkare i Ingå

    Helge Heinonen går i pension.

    Pia Hakio från Esbo blir ledande läkare vid hälsocentralen i Ingå. Hon efterträder Helge Heinonen som går i pension.

  • Helsingfors universitet planerar att sälja fastigheter

    Universitets anställda motsätter sig försäljningen.

    Helsingfors universitet planerar att sälja tre fastigheter i centrala Helsingfors, för att spara in på fastighetskostnaderna. Personalen ifrågasätter om fastighetsförsäljningen verkligen ger några inbesparingar.

  • Jarl Magnus Riiber fortfarande bäst i kombinerat – finländarna floppade i backmomentet

    Riiber försvarade fjolårssegern i Ruka.

    Världscupöppningen i nordisk kombination blev en uppvisning av världsmästaren och fjolårets världscupetta Jarl Magnus Riiber från Norge. Riiber som var fjärde efter backhoppningen tog karriärens 28:e världscupeseger. De finländska toppnamnen Eero Hirvonen och Ilkka Herola förstörde sina chanser med anspråkslös backhoppning.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap