Hoppa till huvudinnehåll

Glöm bilden av den glamorösa halloweenhäxan: "Att vara häxa kräver disciplin och träget arbete!"

En häxa som rider på en kvast.
En häxa som rider på en kvast. Bild: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:%C4%8Carod%C4%9Bjnice_v_Pikovic%C3%ADch_(02).jpg häxa

Vad säger det livliga intresset för det ockulta om vår tid? Hur skiljer sig “halloweenhäxorna” från de riktiga utövarna av ockulta riter? Och kan man studera ockulta subkulturer från insidan och ändå behålla sin objektivitet och analytiska förmåga? Låt oss höra från en forskare som har satt sig själv i blöt.

Kanske det beror på Halloween, som har slagit rot rejält också här i Finland, men man ser häxor överallt nuförtiden. Det ockulta tycks också annars uppleva en renässans just nu: all världens spådomsprogram på TV och spökjägare på YouTube.

För att inte tala om alla datorspel och all litteratur med demoner och vampyrer. Lucifer har en egen Netflix-serie till och med. Pågår det någon sorts revival beträffande det ockulta just nu?

- Jag tror egentligen inte att det är så att det plötsligt har blivit superpopulärt. Man får skilja på två saker här: dels hur mycket fokus det finns på det ockulta i populärkulturen. Men det är ju inte riktigt samma sak som att själva utövandet av olika ockulta läror och praktiker skulle vara större nu än det var kanske på 70- och 80-talet.

Antropologen Olivia Cejvan.
Olivia Cejvan studerar det ockulta från insidan. Antropologen Olivia Cejvan. Bild: Olivia Cejvan antropolog

Så menar alltså Olivia Cejvan, som är doktorand i religionshistoria vid Lunds universitet. Hon är antropolog och hon studerar pedagogiken i två svenska ockulta sällskap: det Stockholmsbaserade esoteriska ordenssällskapet Sodalitas Rosae Crucis, och så ett väletablerat wicca-coven i Helsingborg.

Harry Potter-generationen har blivit vuxen

Cejvan säger ändå att det säkert är så att väldigt många låter sig inspireras av ockulta fenomen som återspeglas på TV och i spel, och leker med tanken på sig själv som magiker eller häxa.

- Till exempel den här generationen som har vuxit upp med Harry Potter-böckerna, det är mycket möjligt att de har ett större intresse för det ockulta, men jag vet inte nödvändigtvis personligen om det är så.

Också populära TV-serier som Buffy the Vampire Slayer kan ha inspirerat en och annan, tror Cejvan. Hon berättar att hennes eget intresse för ämnet vaknade under uppväxten på 90-talet i och med Margit Sandemos böcker, “Sagan om isfolket”.

Men, säger Olivia Cejvan, det är en viktig poäng att göra en åtskillnad mellan dem som bär häxmundering och andra esoteriskt laddade symboler som pentagram och diverse t-shirts, och dem som faktiskt går hem och ställer sig på kammaren och gör en ritual.

Det här med allt det ockulta symbolgodset som förekommer i populärkulturen, i den postmoderna konsten och litteraturen och i New age-subkulturerna har vissa forskare kallat för “occulture” eller ockultur.

Häxcirklarna på Instagram

En viktig samlingsplats för den här sortens ockultur är de sociala medierna, säger Cejvan.

- Instagram, till exempel. Personligen följer jag en hasthtagg kallad #witchesofinstagram. Där ser man olika människors flöden, människor som kanske själva identifierar sig som häxor eller magiker och postar, ofta estetiskt tilltalande bilder av magiska verktyg som tarotkort, bägare, stavar, knivar, kristaller, rökelse, buntar med salvia…

En modern häxa.
Modern häxestetik à la Instagram. En modern häxa. häxa,Goth

- Utgående från de här bilderna kan personerna sedan beskriva sin praktik, vad de tror på och vad de gör.

Man kunde kanske säga att de sociala medierna har jämnat ut spelplanen för den moderna ockultismen och esoterismen i förhållande till andra specialintressen. På Facebook eller Whatsapp kan någon med intresse i wicca eller magi grunda ett forum precis som de som sysslar till exempel med amerikanska bilar.

Dessutom så är dagens häxor ju inte på samma sätt utsatta för omvärldens fientlighet, så som situationen var på 1600-talet till exempel.

Kan den allt större acceptansen för ockulta fenomen ha gjort att det inte finns samma smak av förbjuden frukt över ockultism, och att det i sin tur har fungerat som en avtändande faktor för vissa? Olivia Cejvan tror inte att det faktum att det numera är lagligt att uträtta häxkonster på de flesta håll har inverkat desto mer på hur intressant det ockulta uppfattas av utövarna.

- Det är nog fortfarande så att det har en aura av mystik. Någonstans i de här systemen finns det ju löften om hemligheter som kan avslöjas och mysterier som går att avtäcka. Just det här att det är gåtfullt och mystiskt - ibland rentav sexigt, kanske med lite nakenhet också. Häxor som dansar lättklädda i månskenet. Åtminstone om vi talar om den bild av ockultismen som förekommer i populärkulturen.

Den demoniska femininiteten

Termen “häxa” har alltid varit synonym med starka kvinnor som går sin egen väg. Och det här har ju inte alltid fallit maktens män i smaken. Precis som kyrkan i tiderna associerade häxkonster med djävulen, finns det gott om dem som idag ser på feminismen som någonting infernaliskt.

- Jo, häxan har fått bli någon sorts populärkulturell symbol för en stark, självständig kvinna som äger sin egen sexualitet. Och som också på sätt och vis kan använda sin sexualitet som vapen. Det har liksom ofta fått vara en symbol för den här hotfulla, lite demoniska femininiteten, om man ska kalla det så. Och det här kan upplevas som både skrämmande och lockande.

Cosplayer föreställande häxan Melisandre.
Den sexiga häxan Melisandre från Game of Thrones har inspirerat den här cosplayern. Cosplayer föreställande häxan Melisandre. häxa,Melisandre

Det handlar alltså enligt Cejvan om att man har tagit vissa feminina attribut och gjort dem till stereotyper. Då kan till exempel evangeliska kristna i USA uppleva kvinnor och män som förespråkar feminism som djävulsdyrkare, häxor och så vidare.

- Men å andra sidan kan det också vara en sorts självidentifiering, som vi kan se till exempel på Instagram. Man använder det som en självbeskrivning, som en symbol för kvinnlig frigörelse och andra positiva konnotationer.

Men som sagt, det finns häxor, och så finns det häxor. Å ena sidan den där typiska Hollywoodhäxan eller halloweenhäxan, för vilken det hela kanske inte är mycket mer än en kul grej, helt enkelt.

Kreativitet och självironi

Och så har vi de där som tar det på lite större allvar. Som tillhör ockulta sällskap. Som på riktigt tror på magi och utför sina ritualer dagligen. Vem är de och finns det någonting som förenar dem?

- Där skulle jag nog säga att det är ganska kreativa personer som eventuellt från början har dragits till den här typen av praktik just för att de är kreativt lagda. De gillar att skapa saker, om man ska generalisera.

Wicca-smycken.
Wicca-smycken. Wicca-smycken. wicca

- Fast som antropolog har man alltid en enorm ovilja mot att generalisera. För alla är ju så unika och partikulära i sin egen manifesterade individualitet. Men visst finns det gemensamma drag, och jag skulle säga att den kreativa, man kunde nästan säga den konstnärliga aspekten, är något som alla de som jag har kommit i kontakt med uppvisar, i hur de är och hur de praktiserar sina ritualer.

Olivia Cejvan säger att de seriösa häxorna inte utgår från stereotypiska bilder från populärkulturen i sitt utövande.

De ska passa in fullmåneritualer mellan att laga mat och gå i tvättstugan och sköta ett heltidsjobb.― Olivia Cejvan

- Rollen som häxa är snarare någonting som präglas av vad de utövar, hur de praktiserar wicca och magi i sin vardag, där de ska passa in fullmåneritualer mellan att laga mat och gå i tvättstugan och sköta ett heltidsjobb. Många av dem är högutbildade människor som måste navigera en ofta ganska stressfylld tillvaro där ska passa in den rituella praktiken, som är väldigt viktig för dem.

Till skillnad från många representanter för de olika religionerna, som ofta går att identifiera utgående från sin klädsel och andra yttre attribut, kan i princip vem som helst som kommer emot på gatan vara häxa eller magiker utan att vi vet om det, säger Cejvan.

En symbol som wicca-rörelsen använder.
Wicca-symbolgods. En symbol som wicca-rörelsen använder. wicca

- Det är väldigt få som har några subkulturella markörer. Det kan på sin höjd handla om ett smycke som har en esoterisk betydelse. I fallet med wiccaner kan det vara ett pentagram eller kanske en måne. Men det finns ingen t-shirt med en ockult symbol på som de går runt med, så som hårdrockare ofta gör.

"Man måste häxa upp sig lite"

Cejvan säger också att de praktiserande häxorna ofta humor och självdistans som ett utmärkande drag. De tycker om att skämta om förväntningarna på dem.

- En av översteprästinnorna för ett av de wiccacoven jag studerar sade att ibland får vi verkligen skärpa till oss när vi ska möta nya medlemmar. För de blir så besvikna om vi ser ut som gamla töntiga tanter. Så man måste häxa upp sig lite ibland för att möta folks förväntningar. Så att de ska få projicera den här föreställningen om hur en översteprästinna för ett wiccacoven ska vara.

Cejvan säger att de populärkulturella stereotyperna ofta präglar folks förväntningar ända tills de har kommit in i praktiken och inser att det inte var så himla glamouröst, spektakulärt och mystiskt. Fast å andra sidan:

- Absolut skulle jag säga att det mystiska och gåtfulla, de vackra kläderna och ritualerna, de finns absolut i de här sällskapen. Men det är ändå det ihärdiga, disciplinerade och trägna arbetet som avgör: du ska göra dina meditationer varje kväll, du ska göra din ritual när det är fullmåne. Och du ska lägga fram offergåvor på altaret till din gud eller gudinna.

Häxa sitter vid sitt bord.
Det kräver disciplin och träget arbete att vara praktiserande häxa eller magiker. Häxa sitter vid sitt bord. häxor,häxa

- Det kräver någon sorts övertygelse som inte kan vara endast “jag vill kalla mig häxa för att det är coolt för det har jag sett på TV”. Där blir ockulta läror ofta inte så gåtfulla, mystiska och romantiserande, utan mera hands-on och praktiska, du måste göra det här, du måste få in den här rituella praktiken i din vardag mellan diskbänk och tvättstuga.

Inlevelsen vs. objektiviteten

Hur går Olivia Cejvan då till väga för att förena sitt objektiva och rationella forskarperspektivet med kravet att som antropolog leva sig in i det hon studerar för att få en genuin inblick i fenomenet? Är det överhuvudtaget möjligt att utföra en ockult ritual den ena stunden och analysera det hela vetenskapligt den nästa?

- Det är en intressant fråga, och en klassisk fråga för en antropolog, rent metodologiskt. Antropologer har ju i många decennier gett sig ut på fältarbete och strävat efter att fördjupa sig i allt som hör till den främmande kulturen: du ska lära dig språket, ritualerna, allt de gör, för att få kunskapen om kulturen från insidan. Inte bara studera någonting utifrån, genom texter.

Cejvan medger att det är en giltig fråga: om man har gått in i någonting, då är man ju inte objektiv längre. Hur kan man då studera det?

- Men det är ju så att man helt enkelt distanserar sig i efterhand. Medan jag är med på en ritual så kan jag ju inte gå med ett anteckningsblock. Då försöker jag helt enkelt gå “all in”. Då är det inte viktigt om jag tror eller inte, utan jag ska bara som ett barn gå in i det: “Yes! Det här är på riktigt.” Då försöker jag så mycket som möjligt att bli en del av upplevelsen, för att försöka få en känsla för vad det är.

Som att bli förälskad

Den analytiska distansen, säger Cejvan, skapas i efterhand när hon återvänder till sin skrivbordshorisont.

- Distansen och analysen, det går jättebra att göra den efteråt. Det kallas för självreflexivitet, och det är ett av nyckelbegreppen inom antropologisk metod, att vi faktiskt kan medvetandegöra vår egen närvaro och vår egen respons på saker i fält. Och det är en del av forskningsprocessen.

Cejvan medger att hon under sina studier har haft upplevelser som har påverkat henne som person, men de har inte förändrat vem hon är som forskare. Hon jämför upplevelserna hon har i fält med att bli förälskad.

- Det är ju en sådan klassiker liksom: det kan ju även den mest rationella och distanserade av kärnfysiker bli. Det innebär ju inte att den personen inte klarar av att genomföra en vetenskaplig analys eller - ja men du vet, var och en sak har sin tid och sin plats.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap