1840-talet innebär slutet på en era och inledningen på ett nytt kapitel för städer som London. I de trendiga kvarteren kolliderar nya pengar med gamla anor. Vem vågar älska vem i dessa moderna tider?
Det börjar med en bal 1815. Medan Napoleons trupper trampar hotfullt vid horisonten virvlar vackra Sophia (Emily Reid) och stiliga Edmund (Jeremy Neumark Jones) runt i en vals.
Runt dem rinner gräddan av Bryssels societetsliv i sockriga slingor. Det enda sura hos det förmögna festfolket är de menande blickarna.
Hur täcks en man av börd dansa med dottern till en uppkomling?
Sophias far (Philip Glenister) må vara en framgångsrik entreprenör, men hans bakgrund är enkel. Och i Edmunds släkt flockas grevar och baroner, ett släkte som enbart erkänner vettiga giftermål.
Men det unga paret dansar ändå med varandra. De dansar tills musiken klingat ut och livet kommer emellan.
Och pltsligt tar vi ett kliv 26 år framåt i tiden. Till ett växande London där affärslivet blomstrar och framtiden ser ljus ut.
Men över Sophias och Edmunds familjer kastar minnet av en dans fortfarande långa skuggor. Hur kunde allt bli så fel?
Förutsättningarna
Serien Belgravia - baserad på Julian Fellowes roman från 2016 - föregås av ett något skamfilat rykte.
Jämförelserna med Downton Abbey duggar tätt och de flesta verkar eniga om att den nya serien är sämre, tunnare och blekare.
Men frågan är om det inte räckt med att konstatera att Belgravia inte är Downton Abbey? Vilket borde vara uppenbart redan när man ser till själva ramverket.
Belgravia är en miniserie som inte gör några större anspråk på att bädda för sex säsonger. Här är det ett mysterium som utgör den förenande länken, inte en plats. Även om stadsdelen Belgravia spelar en viktig roll.
Persongalleriet är betydligt snävare och frånsett inledningens tidshopp utspelar sig handlingen under en avgränsad tid.
Oberoende av vad man tycker om intrigen med förbjuden kärlek och ödesdigra hemligheter så är det ofrånkomligt att Julian Fellowes är en gudabenådad berättare.
När det gäller klasstegen rör man sig i Belgravia mindre mellan herrskap och tjänstefolk och mera mellan nya pengar och gamla.
Konflikten mellan de olika samhällsskikten är inte lika tydlig - och därmed är det svårare att se dem som varandras spegelbilder.
Berättandet
Oberoende av vad man tycker om intrigen med förbjuden kärlek och ödesdigra hemligheter så är det ofrånkomligt att Julian Fellowes är en gudabenådad berättare.
Det är ett nöje att se hur lätt han introducerar sina rollkaraktärer och hur effektivt han för intrigen framåt. Här finns inga onödiga transportsträckor - varje scen är inflätad i den följande.
Och sin vana trogen har han slipat på övergången från ett avsnitt till ett annat - här finns "cliffhangers" som gör det formligen omöjligt att avbryta tittandet.
Därtill lyckas han måla sina karaktärer med tydliga emotionella drag, vilket gör det lätt att skilja dem från varandra och förstå deras bevekelsegrunder.
Några pris för psykologiska djup eller emotionell komplexitet lär Fellowes inte kamma hem för persongalleriet i Belgravia - men det har knappast varit föresatsen heller.
Det här är ett melodramatiskt drama byggt kring en klassisk såpastruktur där den med mindre makt kämpar mot den med mera makt.
Det är lite som att se de rika och de djärva gå på maskerad. Eller att påminnas om hur olika familjedynastiner försvarade sina positioner i 1980-talets såpaklassiker.
Lika underhållande - men med mera finess och större sinne för dialoger.
Relevansen?
Styrkan i Downton Abbey var ett fylligt persongalleri där de inbördes relationerna långsamt växte fram och gavs djup.
Fokuseringen på en konkret plats gav också fritt spelrum för Fellowes känsla för detaljer. Downton Abbey kom efterhand - på samma sätt som huset i filmen Gosford Park (2001) - att framstå som en huvudperson i sig.
Samtidigt fungerade serien som en spegel för ett föränderligt samhälle. Med kvinnans frigörelse och klasskampen i centrum.
Element som kom att ändra en aning när serien fick en fortsättning på bio. Texten fortsätter efter klippet.
I Belgravia finns få underliggande dimensioner - det man ser är det man får. Om man inte väljer att tolka den framväxande, starka brittiska ekonomin som något slags brexitkommentar.
Personligen väljer jag att se Belgravia som en miniserie där dramatiska kärleksöden tar plats i en snyggt paketerad helhet för den som gillar stärkta klänningar, brittiska accenter och kyska kyssar.
Belgravia förmår med andra ord inte stilla Downton Abbey-hungern, men den fungerar bra som mumsigt mellanmål.
