Hoppa till huvudinnehåll

Varför agerade Ryssland så svagt i Nagorno-Karabach?

Folk firar nära en bil på gatan.
Folk firar i Azerbajdzjan efter avtalet om eldupphör. Folk firar nära en bil på gatan. Bild: /All Over Press Nagorno-Karabach,Baku

Ryssland förhandlade i går på tisdagen fram ett totalt eldupphör i striderna mellan Armenien och Azerbajdzjan i Nagorno-Karabach. Moskva visade sig trots allt vara oersättlig i regionen, men måste acceptera Turkiets nya roll.

Tisdagens avtal om ett totalt eldupphör i Nagorno-Karabach ledde också till en ny maktbalans i regionen.

Ryssland kunde till sist visa att landet ännu har stort inflytande, Turkiet tog en betydligt större roll än tidigare medan väst fick se sin betydelse minska.

– Ryssland är nog tillfreds med tanke på de alternativ som fanns. Kreml är medveten om att man inte ensam kan kontrollera södra Kaukasus. Man måste ta hänsyn till andra aktörer. Det handlar mer om balans än dominans, twittrade Alexander Gabuev på tankesmedjan Carnegie i Moskva.

Rasande demonstranter samlades utanför regeringsbyggnaden i Armeniens huvudstad Jerevan då nyheten om fredsavtalet spreds.
Demonstranter samlades utanför regeringsbyggnaden i Armeniens huvudstad Jerevan då nyheten om fredsavtalet spreds. Rasande demonstranter samlades utanför regeringsbyggnaden i Armeniens huvudstad Jerevan då nyheten om fredsavtalet spreds. Bild: AFP / Lehtikuva Armenien,Nagorno-Karabach

Det nya avtalet gör att Armenien förlorar stora landområden i den omtvistade enklaven. Enligt Moskva riskerade landet förlora hela Nagorno-Karabach ifall förhandlingarna hade strandat.

– De nästan två tusen ryska fredssoldater som nu placeras ut i regionen är en viktig maktfaktor för Moskva. Ryssland har i flera decennier eftersträvat det här. Och nu blir det verklighet, menar Gabuev.

Putin gick på tå

Rysslands försiktiga agerande i den sex veckor långa konflikten förvånade många.

Moskva är militär allierat med Armenien och södra Kaukasus är ett närområde där Moskva anser sig ha en historisk rätt att dominera.

– Ryssland hade många orsaker att hjälpa Armenien, men samtidigt hade man inga som helst skäl att straffa Azerbajdzjan, skriver Alexander Baunov på tankesmedjan Carnegie i Moskva.

Ur Putins synvinkel har Azerbajdzjan alltid betett sig idealiskt.

Rysslands president Vladimir Putin den 10 november 2020.
Rysslands president Vladimir Putin. Rysslands president Vladimir Putin den 10 november 2020. Bild: AFP / Lehtikuva Vladimir Putin,Ryssland

Regeringen i Baku har aldrig fört en antirysk politik och inte heller närmat sig Nato. Landet har också ett auktoritärt styre som passar Moskva.

Relationen till Armenien har varit mer komplicerat. Landets ledare Nikol Pasjinjan kom till makten efter ett folkligt uppror och har sen dess byggt upp en skör demokrati som är öppen även för samarbete med väst.

– Moskva har de senaste åren försökt övertala Armenien att kompromissa mer om Nagorno-Karabach. Men utan resultat, skriver Baunov.

Turkiet eldade på

Turkiet utmanade Rysslands dominans i området genom att stödja Azerbajdzjan både militärt och politiskt.

Medan Moskva talade om vikten av förhandlingar uppmanade Ankara Azerbajdzjan att föra offensiven till en slutgiltig seger.

– Ryssland har stort tålamod med Turkiet eftersom man har stora gemensamma mål på annat håll som i Syrien och Libyen, skriver Baunov.

Ur Moskvas synvinkel är det viktigare att skuffa ut USA från regionala konflikter än att stoppa andra aktörer att ta en större roll.

Andra analytiker menar att Putins Ryssland numera saknar både vilja och handlingskraft att försvara sina intressen i närområdena.

– Det här avtalet är ett försök att hantera en nedgång för ett Ryssland som regionalt har stor kapacitet men svag vilja. Man försöker göra det bästa av situationen, men i samma veva sviker man sina allierade och möter inte sina utmanare, skriver Mark Galeotti i en kommentar i The Moscow Times.

Artikeln uppdaterades den 11 november klockan 20.15, Libanon rättades till Libyen.