Hoppa till huvudinnehåll

Internationella rymdstationen: Tjugo år oavbruten närvaro på vår yttersta utpost

Den internationella rymdstationen ISS fotograferad i september 2009.
Den internationella rymdstationen ISS fotograferad i september 2009. Bild: NASA internationella rymdstationen

Den sista gången - åtminstone tills vidare - då hela mänskligheten var samlad på sin hemplanet jorden, var den första november 2000. För ganska exakt 20 år sedan.

Den andra november det året anlände nämligen den första besättningen till den nybyggda Internationella rymdstationen. Som alltså har varit kontinuerligt bemannad ända sedan den dagen.

Det finns alltså en hel generation upp till tjugoåringar just nu som aldrig har levt en dag utan att någon av deras medmänniskor har befunnit sig i rymden. Det är ganska unikt i människans historia, minst sagt.

När jag säger “den nybyggda Internationella rymdstationen” så måste jag kanske fylla i att stationen i det här skedet, vid millennieskiftet, var långt ifrån så mäktig som den är idag.

Idag är stationen stor som en fotbollsplan och väger 420 ton, men för tjugo år sedan bestod den huvudsakligen av två moduler: den ryska Zarya, kontrollmodulen, och den amerikanska modulen kallad Unity.

Den allra första besättningen på stationen, Expedition 1, lämnade jorden i en rysk Sojuzraket som avfyrades från kosmodromen Bajkonur i Kazakstan den 31 oktober 2000. Ombord fanns astronauten William Shepherd, stationens första befälhavare, samt kosmonauterna Juri Gidzenko och Sergei Krikaljov.

Den första besättningen ombord på Internationella rymdstationen.
Expedition 1. Från vänster till höger: Sergei Krikaljov, Bill Shepherd och Juri Gidzenko. Den första besättningen ombord på Internationella rymdstationen. Internationella rymdstationen

“Det var en dimmig dag i Bajkonur” minns William Shepherd. En av de där dagarna då Nasa inte skulle ha avfyrat utan väntat på klarare väder. Menar alltså Shepherd.

Men det gick ju helt okej trots dimman, och två dagar senare dockade Sojuzkapseln med den sprillans nya rymdstationen. Besättningens första uppgift var att sätta upp en provisorisk TV-studio: en kamera plus belysning plus alla kablar. De skulle göra en direktsändning till jorden senare samma dag.

Shepherd minns i en intervju för New York Times att besättningen slet sitt hår medan de pusslade ihop bitarna av teknik som nästan utan undantag inte låg på sina överenskomna ställen. Men allt gick som det skulle till slut och sändningen genomfördes utan problem.

Oklar ordergång

I början rådde det en viss förvirring beträffande ordergången från jorden. Det hände titt som tätt att besättningen fick en uppsättning instruktioner från Houston och sen strax därpå en lista med helt andra instruktioner från Moskva.

Så Shepherd hälsade till kontrollcentralen nere på jorden att de fick lov att skärpa sig. “Vi är den internationella rymdstationen. Om vi ska kunna jobba så måste ni komma upp med en strategi för en rymdstation. Så se till att snacka ihop er!”

Och det, sade William Shepherd, var min lyckligaste dag i rymden!

Vid första anblicken kan det te sig förståeligt att Houston och Moskva inte fick ihop det. Trots allt så snackar vi om bittra rivaler ända sedan den tidiga rymdkapplöpningens dagar med Sputnik, Gagarin, och för att inte tala om månen.

Men faktum är att de två ländernas rymdstyrelser, Nasaoch Roscosmos, alltid har kommit hyfsat väl överens, trots de politiska spänningarna länderna emellan. Inte minst under den kaotiska tiden efter Sovjetunionens sammanbrott, då man insåg på båda sidor att vi måste samarbeta om vi ska etablera någon sorts permanent rymdbas och mänsklig närvaro i omloppsbana.

Men i början körde bägge sidor såklart sitt eget race.

Den första rymdstationen

Den allra första rymdstationen i omloppsbana runt jorden stod ryssarna för, eller snarare då Sovjetunionen. Året var 1971 och stationen i fråga hette Saljut 1. Det gick däremot inte så bra för den. Först lyckades besättningen inte ta sig in i den, och den besättning som lyckades med det ett halvår senare, förolyckades då de återinträdde i jordens atmosfär.

En replika av den sovjetiska rymdstationen Saljut 7.
En replika av den sovjetiska rymdstationen Saljut 7. En replika av den sovjetiska rymdstationen Saljut 7. Saljut 7

Inalles sköts det upp ytterligare sex stycken Saljut-stationer med varierande livslängd. Saljut 7, den sista i ordningen, sköts upp 1982 och togs ur bruk 1991. Men de var såklart alla mycket mindre och anspråkslösare än vår tids Internationella rymdstation.

Amerikanernas första bemannade rymdstation var Skylab som skickades upp 1973 på en modifierad månraket, en Saturn V-bärraket som hade blivit över från Apolloprogrammet. Totalt hann Skylab vara bemannad i 171 dagar. Den var känd bland annat för att vara den första rymdstationen med en dusch installerad. Att duscha i tyngdlöshet är inte helt utan sina egna små utmaningar.

Det var tänkt att Skylab skulle få kretsa runt jorden ända in på 80-talet. Tanken var att man skulle skicka upp en rymdfärja som knuffade den till en högre omloppsbana. Men på grund av diverse strul på jorden hann rymdfärjan inte bli klar i tid och Skylab störtade ned i atmosfären 1979.

Skylabs dödsdykning var en enorm mediahändelse över hela världen då man spekulerade i var den skulle trilla ned och om någon skulle få den i nacken. Det såldes t-shirts och hattar med måltavlor på, och “anti-Skylab”-sprej med pengarna tillbaka-garanti.

Den amerikanska rymdstationen Skylab.
Amerikanska Skylab som världen duckade för 1979. Den amerikanska rymdstationen Skylab. Skylab

Delar av stationen trillade sist och slutligen ned över det glest befolkade västra Australien. Kommunen Esperance skickade en skämtsam städnota på 400 dollar till Nasa.

Rymdstationsplaner på 1950-talet

Apropå Saturn V-raketen, som ju härstammade från Wernher von Brauns ritbord: det var just Wernher von Braun som var en av de första (tillsammans med science fiction-författaren Arthur C. Clarke) som föreställde sig en rymdstation i omloppsbana runt jorden.

1954 publicerade von Braun en artikel på temat i tidskriften Collier’s. Där beskrev han en stor, cirkelrund rymdstation på 75 meter i diameter som roterade runt sin axel. Rotationen skulle skapa en konstgjord gravitation med hjälp av centrifugalkraften.

Wernher von Braun suunnitteli kantoraketteja
Raketpionjären Wernher von Braun hörde till de första som drömde om rymdstationer. Wernher von Braun suunnitteli kantoraketteja Bild: Wikimedia commons Wernher von Braun

Ombord på stationen skulle en besättning på 80 personer jobba, inklusive astronomer, meteorologer och militärens spanare. von Braun föreställde sig också att framtida expeditioner till månen och Mars skulle starta från den här stationen.

Men den tekniska utvecklingen, inte minst uppfinnandet av transistorn, såg till att utvecklingen gick in på ett annat spår. I stället för stora, bemannade spanings-, kommunikations- och vädercentraler i skyn blev det de små, obemannade väder- och spionsatelliterna som tog över på 50- och 60-talet.

USA:s månprogram gick dessutom in för en teknik som inte krävde en servicestation i omloppsbana runt jorden. Det var raka spåret till månen som gällde för Apollo.

Men även om Wernher von Braun inte fick se sin rymdstation förverkligas så var det ju hans raket, Saturn V, som gjorde månfärderna möjliga. Så han klagade knappast.

Laboratorier, inte telefonväxlar

Och drömmen om bemannade rymdstationer i omloppsbana runt jorden dog inte helt och hållet. Men den skiftade fokus en aning. Syftet blev nu mer uttalat vetenskapligt. De kommande rymdstationerna blev laboratorier i skyn snarare än telefonväxlar och väderstationer. Det här gäller i allra högsta grad också för Internationella rymdstationen, än i denna dag.

Den sovjetiska rymdstationen Mir.
Den sovjetiska, senare ryska rymdstationen Mir kan anses vara Internationella rymdstationens föregångare. Den sovjetiska rymdstationen Mir. Mir

Den första modulära rymdstationen, som stakade ut vägen för Internationella rymdstationen, var den sovjetiska Mir. Den togs i bruk 1986 och fungerade fram till 2001. Modulär innebär för övrigt att stationen är uppbyggd av separata komponenter som sammanfogas i rymden. Lite som att bygga Lego.

Den sista sovjetmedborgaren

En intressant parentes då vi snackar om rymdstationen Mir är den ryska kosmonauten Sergei Krikaljov. Medan pansarvagnarna rullade på Röda torget i samband med kuppförsöket 1991, och Sovjetunionen började kollapsa, satt Krikaljov ensam på Mir, 350 kilometer ovanför jorden och undrade hur han ska komma hem.

Från Moskva beklagade man situationen: nu är det så att kassan är tom, så vi har inte råd att flyga upp och hämta ner dig riktigt ännu. Så är du vänlig och stannar ett tag till?

Det slutade med att Krikaljov tillbringade tio månader på Mir, dubbelt längre än planerat. Ryssarna fick till slut råd med att skicka upp en Sojuz när Tyskland betalade 24 miljoner dollar för att flyga upp en av sina egna, Klaus-Dietrich Flade för att avlösa Krikaljov på Mir.

När Krikaljovs Sojuz, fortfarande med de röda bokstäverna CCCP på, landade i Kazakstan, var det inte längre samma land som han startade från. Krikaljov avreste från Sovjetrepubliken Kazakstan, och återvände till det självständiga Kazakstan. Det är inte helt utan fog som man har kallat Sergei Krikaljov för den sista sovjetmedborgaren.

Krikaljov fick ju sedan också spela en roll i berättelsen om den Internationella rymdstationen. 1998, när de två första komponenterna sammanfogades, var det Krikaljov och den amerikanska astronauten Bob Cabana som symboliskt trädde igenom luftslussen till stationen samtidigt. Och Krikaljov ingick ju också i den första permanenta besättningen på stationen.

Ändrade planer

Ryssarna hade också en plan på en Mir 2, som skulle byggas med hjälp av den sovjetiska versionen av rymdfärjan, kallad Buran. I början av 90-talet var planerna på Mir 2 faktiskt rätt så långt hunna. Men Sovjetunionens kollaps ändade också de planerna och Buran blev stående på marken.

Så de komponenter man redan hade hunnit bygga för Mir 2, bland annat modulerna Zarya, den första av ISS moduler som avfyrades, och servicemodulen Zvezda, blev till kärnan i den nya Internationella rymdstationen istället.

Samtidigt som ryssarna höll på med Mir hade amerikanerna filat på sin egen version på temat, en rymdstation med arbetsnamnet Freedom. President Reagan utannonserade Freedom-projektet i sitt State of the Union-tal 1984.

Ronald Reagan, amerikansk president.
Ronald Reagan gav 1984 en order om att bygga rymdstationen Freedom, som dock aldrig förverkligades. Ronald Reagan, amerikansk president. Bild: EPA/HANDOUT reagan

En fullfjädrad rymdstation i omloppsbana sågs av Nasa som nästa logiska steg nu då rymdfärjan var ibruktagen. Den första rymdfärjan, Columbia, steg mot skyn från Kennedy Space Center i Florida den andra april 1981.

Freedom, som skulle byggas med hjälp av rymdfärjan, var ett samarbetsprojekt mellan USA och deras kanadensiska, europeiska och japanska partners. Men Freedomstationen fick aldrig riktigt luft under vingarna, den led av kroniska förseningar och budgetöverskridningar.

Och när vi kommer till 1993 så börjar det gå upp för alla inblandade på bägge sidor av Atlanten att det är ett slöseri med tid och pengar att planera flera separata rymdstationer. Clinton-administrationen vägrar skriva på fler räkningar från Nasa. Och Sovjetunionen har ju som sagt gått i konkurs och Ryssland har varken resurser eller lust att förverkliga Mir 2.

Så Nasa och Roscosmos fattar ett beslut att slå ihop sina påsar. Och man bjuder in lite fler kompisar i leken: Europeiska ESA och japanska Jaxa, och många fler länders rymdmyndigheter under månaderna som följer beslutet.

Christer Fuglesang i arbetsmundering.
Christer Fuglesang är den enda nordbo som har besökt Internationella rymdstationen (2006).. Christer Fuglesang i arbetsmundering. Bild: YLE/Strömsö internationella rymdstationen

Och så går det, att de två första byggnadsblocken till den kommande stationen, den ryska kontrollmodulen Zarya - det är ryska för soluppgång - och den första amerikanska modulen Unity sammanfogas i december 1998. Zarya avfyrades från Kazakstan på en rysk Proton-raket medan Unity transporterades upp till stationen på rymdfärjan Endeavour.

Många motgångar

Byggandet av Internationella rymdstationen till sin nuvarande omfattning blir inte lätt. Den allvarligaste stötestenen kommer 2003 då rymdfärjan Columbia förolyckas med sju astronauter ombord. Nasa lägger omedelbart hela sitt rymdskyttelprogram på is för de följande 30 månaderna.

Det här innebär stora problem för utvidgandet av rymdstationen. Bland annat får man lov att slopa planerna på två viktiga komponenter. En japansk centrifugmodul avsedd att skapa konstgjord gravitation genom att spinna runt sin axel, och en rysk kraftmodul med solpaneler.

Men ryssarna, vana som de är att improvisera, med gummiband och gem om så krävs, ser till att saker och ting går vidare. Trafiken till och från stationen börjar skötas med hjälp av de gamla men pålitliga Sojuzraketerna.

Sojuz avfyrades i  Kazakhstan.
Den ryska Sojuz, "rymdens Lada", har skött största delen av persontrafiken till och från ISS under årens lopp. Sojuz avfyrades i Kazakhstan. Sojuz,rymden,astronauter

Faktum är att de ryska Sojuzkapslarna har varit det huvudsakliga transportmedlet mellan jorden och ISS i sjutton år. Inte minst efter att Nasa tog sina rymdfärjor ur bruk permanent 2011. Rymdfärjan var nyttig men sist och slutligen opålitlig och inte minst väldigt dyr i drift. Den gamla ryska Sojuz vars teknik har rötter i 50-talet är rymdfärjans raka motsats i det här avseendet. Rymdens Lada.

Men å andra sidan får man inte heller underskatta betydelsen av den amerikanska rymdfärjans massiva lastkapacitet. Av de inalles 42 flygningar som krävdes för att få upp alla moduler och annat materiel och foga ihop det till en fungerande rymdstation, gjordes 37 med rymdfärjorna. Resten gjordes med ryska Proton- och Sojuzraketer.

Men persontrafiken är en annan femma. Det är inte förrän helt nu på sistone som USA igen har börjat få igång en egen förbindelse till Internationella rymdstationen i och med det privata raketbolaget SpaceX och deras Crew Dragon-kapsel som helt nu i dagarna ska göra sin första officiella tur med astronauter till stationen. En bemannad provflygning till ISS gjordes i maj 2020, och den förlöpte utan problem.

Beträffande själva Internationella rymdstationen så har den kretsat där uppe de senaste två årtiondena, drygt 400 kilometer ovanför våra huvuden, huvudsakligen utan någon större dramatik. En och en halv timme tar det för den att fullborda ett varv runt jorden. Det innebär 16 soluppgångar och nedgångar varje dygn.

Så här äter man tillsammans i rymden.
Lunchdags i rymden. Så här äter man tillsammans i rymden. Bild: YLE/Strömsö äta i rymden

Varje dag färdas ISS en sträcka runt jorden som inalles motsvarar en tur- och returresa till månen. Som sagt, för det mesta utan problem. Visst, man får lov att justera omloppsbanans höjd en aning då och då för att ducka för rymdskrot, men det har hittills gått bra.

Datorerna kraschade

I juni 2007 var det lite svettigt ett tag när man skulle installera en ny solpanel på stationen. Då hände det sig att samtliga sex rysktillverkade navigationsdatorer kraschade. Datorerna i fråga ser till att stationen håller en stabil omloppsbana runt jorden.

Det här försatte stationen med sin besättning i sin värsta knipa dittills. Besättningen behövde i och för sig inte vara rädd för sin säkerhet. De kunde alltid ha gått ombord på rymdfärjan som råkade ligga dockad vid stationen just då.

Men det hade betytt att den obemannade stationen hade börjat spinna utom kontroll, utan någon som helst chans för någon att få den på rätt köl igen. Så det gällde att lösa problemet kvickt.

Tekniker nere på marken, över hela världen, kastade sig på problemet och jobbade dygnet runt i fyra dygn i sträck. Till slut spårade man felet till en trasig luftkonditioneringsapparat och i elfte timmen lyckades man få datorerna att vakna till liv. Rymdstationen var räddad.

ISS växte till sin nuvarande storlek i slutet av 00-talet, då två nya laboratoriemoduler tillfogades, den europeiska Columbus och den japanska Kibo.

Sju rum och kök

2011 var Internationella rymdstationen äntligen officiellt färdigbyggd. Den var nu kapabel att inhysa den sexmannabesättning som den var planerad för. Som mest har det befunnit sig 13 personer samtidigt på stationen, tillfälligt. Det klarar den i princip av, den är rymlig som en Boeing 747, eller ungefär som ett hus med sju rum och kök.

Stationen har för övrigt två toaletter, ett gym och ett utsiktsrum med 360 graders panoramafönster mot jorden, den så kallade kupolen (“Cupola”).

Två astronauter tittar ut från internationella rymdstationen där Dragon-leveransen närmar sig.
"Cupola", panoramafönstret på Internationella rymdstationen. Två astronauter tittar ut från internationella rymdstationen där Dragon-leveransen närmar sig. Bild: EPA SpaceX Dragon,Internationella rymdstationen,Nasa,rymden

2011 var också året då stationen blev försedd med sin kanske viktigaste vetenskapliga hårdvara: partikeldetektorn AMS, Alpha Magnetic Spectrometer, som bidrar till att utvidga vår kunskap om universums ursprung. Instrumentet i fråga levererades av den sista rymdfärjan Endeavour på sitt sista uppdrag.

Internationella rymdstationen byggdes som ett laboratorium i rymden, och den rollen har den spelat galant. Mer än 3 000 experiment har utförts på stationen under årens lopp, av mer än 4 000 forskare från 108 olika länder. (Alla har naturligtvis inte varit där uppe själva, en stor del av jobbet förbereds här på jorden.)

Och det här är forskning som gagnar oss alla i slutänden. Vi snackar om materialforskning, medicinsk forskning, hälsa, växtstudier, diverse observationer av både jorden och rymden. Med mera.

Många nyttiga innovationer

Som ett exempel kan nämnas systemet som Nasa utvecklade för att återvinna stationens avloppsvatten. Samma teknik har sedermera tillämpats över hela jorden för att producera rent dricksvatten utan elström.

Också många innovationer inom kirurgin, inklusive super-exakta kirurgiska instrument har utvecklats med hjälp av rymdstationen.

Observationer gjorda från ISS har hjälpt ö-samhällen i tropiska regioner att förstå och hantera förändringar i korallreven och deras ekosystem. Jordens molntäcke och vindmönstren över jordens oceaner har också studerats ingående från stationen. Viktiga studier av ozonlagret har likaså gjorts där uppifrån.

Högupplösta bilder tagna från ISS hjälpte Japan få en klarare bild av översvämningsläget efter 2011 års tsunami. Den som orsakade kärnkraftsolyckan i Fukushima.

Men samtidigt som det har gjorts tonvis med viktig grundforskning ombord på Internationella rymdstationen, har stationen också bidragit till en helt ny utveckling på den kommersiella sidan: det som kallas kommersialiseringen av jordens låga omloppsbana.

Kuva Crew Dragonin sisältä
SpaceX är ett av de många privata rymdföretag som har bidragit till kommersen kring ISS. Deras bemannade kapsel Crew Dragon kommer att flyga amerikanska astronauter till stationen. Kuva Crew Dragonin sisältä Bild: SpaceX SpaceX Dragon,SpaceX,astronauter,Robert L. Behnken,Douglas G. Hurley,Crew Dragon Endeavour

Förutom de sedvanliga, statliga aktörerna och icke-kommersiella forskningsinstitutionerna, har också privata intressen fått in en fot i dörrspringan på ISS. Då snackar vi om allt från mindre privata företag, underleverantörer som stöder forskningen ombord, till rymdtaxiföretag som SpaceX.

Företaget Axiom Space jobbar dessutom på sina egna, uppblåsbara moduler för stationen, som en övning inför företagets slutliga mål: en helt egen, privatägd rymdstation.

En annan, helt ny liten marknad som ISS har öppnat upp är de så kallade CubeSat-mikrosatelliterna som använder stationen som sin språngbräda. Inalles 725 CubeSat-satelliter släpptes ut i rymden från stationen mellan åren 2012 till 2017, och takten ökar med mer än 60 % årligen.

Också rymdstationens sysselsättande verkan har varit betydande: ESA har beräknat att ISS ger jobb åt 210 000 människor här nere på jorden, varje år.

Normaliserar människans närvaro i rymden

Men frågan är ändå om den internationella rymdstationens viktigaste betydelse inte trots allt är mer på det abstrakta planet. Michael Suffredini som var chef för Nasas rymdstationsprogram på 00-talet, konstaterar på Nasas webbplats att ISS har normaliserat människans närvaro i rymden.

Som Suffredini säger så finns det en generation av 20-åringar idag, inklusive hans egna barn, som har vuxit upp i en värld där det under varje given stund finns människor som lever och arbetar i rymden.

För den här generationen kommer det att vara fullkomligt naturligt att rymdsektorn växer och ett helt ekosystem av rymdstationer byggs, med allsköns kommersiell, industriell och vetenskaplig fokus.

Och glöm inte rymdturismen, som just nu befinner sig i startgroparna. Också här var Internationella rymdstationen först ute: den amerikanska multimiljonären och rymdturisten Dennis Tito tillbringade åtta dagar på ISS 2001. 20 miljoner dollar betalade han för trippen.

Världens första rymdturist Dennis Tito på rymdstationen.
Världens första rymdturist, amerikanen Dennis Tito (t.v.) Världens första rymdturist Dennis Tito på rymdstationen. Dennis Tito

Nu på sistone har vi också kunnat läsa om att filmstjärnan Tom Cruise och regissören Doug Liman kommer att flyga till Internationella rymdstationen i oktober 2021 för att spela in den första långfilmen någonsin i rymden.

Återstår att se vilket öde som väntar den åldrande rymdstationen. 20 år är en smärre evighet i det här sammanhanget. Enligt nuvarande planer ska stationen fungera till 2030, men det är inte omöjligt att livslängden förlängs.

Och man får ju hoppas att den får fortsätta kretsa där uppe, som ett vittnesmål för vad vi människor kan åstadkomma. Det vill säga när vi lägger våra barnsliga meningsskiljaktigheter åt sidan och kavlar upp ärmarna för ett gemensamt mål.

I det avseendet är ISS till och med viktigare än månfärderna, vars bränsle uttryckligen var motsättningarna mellan det kalla krigets parter. Internationella rymdstationen är ett uttryckligt fredsprojekt för hela mänskligheten. Inte så konstigt att den nominerades för Nobels fredspris 2014.

Den skulle definitivt vara värd ett fredspris eller två.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap