Hoppa till huvudinnehåll

Hanna Backa födde under hårda coronarestriktioner: "Jag kände mig sviken och ensam"

Hanna Backa födde under vårens hårda coronarestriktioner och det var nära att sambon Jani Wingren missade allt. En halvtimme innan dottern Sagah föddes fick han komma in i förlossningssalen.

Hanna Backa och Jani Wingren hade förberett sig så bra de bara kunde inför den kommande förlossningen.

Eftersom Hanna led av graviditetsdepression och förlossningsrädsla hade de gjort allt för att få Hanna att känna sig trygg.

En kvinna och en man håller om varandra. Kvinnan har en bebis i famnen. De står i sitt vardagsrum.
Hanna, Jani och Sagah fick en mer komplicerad start på det nya familjelivet än de skulle ha önskat. En kvinna och en man håller om varandra. Kvinnan har en bebis i famnen. De står i sitt vardagsrum. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth barn (familjemedlemmar),Hanna Backa

De hade läst på, deltagit i en profylaxkurs, gått i terapi och planerade att ha med en doula under förlossningen.

Hanna besökte polikliniken för förlossningsrädsla och hade ett förberedande samtal med en barnmorska. Men allt det här hände innan restriktionerna trädde i kraft.

– Det var en av de sakerna som kändes väldigt tungt efteråt, att vi gjort allt det där för att jag inte skulle känna mig ensam och ha stöd runt mig, men så blev det ändå precis så som jag var rädd för. Jag kände mig sviken och lurad, säger Hanna.

Coronarestriktionerna på förlossningsenheterna

  • Under slutet av våren var coronarestriktionerna som hårdast vid förlossningsenheterna i Finland. Då fick partnern eller stödpersonen endast vara med i förlossningssalen. Det innebar att kvinnor som genomgick kejsarsnitt, blev igångsatta eller tvingades ligga i ett övervakningsrum i väntan på förlossningens så kallade aktiva fas inte fick ha någon med sig.
  • Partnern eller stödpersonen fick heller inte vara med på BB efter förlossningen. Det här kunde i värsta fall betyda att familjen var åtskild en vecka eller mer.

Nu får partnern vara med

  • I våras gällde samma nationella restriktioner på alla förlossningsenheter i Finland men nu får sjukvårdsdistrikten bestämma mer själva. De flesta har valt att låta stödpersoner närvara i större grad - så även VCS och MÖCS.
  • På VCS får partnern eller stödpersonen nu vara med under hela förlossningen. Man kan även få familjerum på BB.
  • Personalen har på sig munskydd hela tiden. Stödpersoner och partners måste också bära munskydd när de rör sig utanför familjerummet. Mammorna måste ha munskydd ända tills de blir inskrivna.
  • Syskon har inte fått komma på besök sedan mars och får fortfarande inte göra det.
  • Även på MÖCS hålls syskon borta, men partnern får vara med i förlossningssalen och under vissa besökstider. I familjerum får partnern vara med hela tiden.

Sagah kom tidigare än väntat

Sagah var beräknad att födas den 5 maj, men vattnet gick redan 26 april.

– Två timmar innan vattnet gick var vi ute i skogen och fotade gravidbilder, berättar Hanna.

En man och en gravid kvinna kramas och pussas i skogen. De lutar sig mot en sten.
Så här såg det ut två timmar innan vattnet gick. En man och en gravid kvinna kramas och pussas i skogen. De lutar sig mot en sten. Bild: Privat graviditet,Hanna Backa

Eftersom paret planerat att ha med sig en doula hade Hanna hoppats kunna klara av de mesta av värkarna hemma, för att sedan få komma direkt in i en förlossningssal.

I och med att vattnet gick var de ändå tvungna att åka till sjukhuset direkt. Hanna blev inskriven men eftersom förlossningen ännu inte kommit igång fick Jani inte stanna kvar.

– Jag tänkte att det bara var på natten jag skulle vara ensam och att jag nog skulle klara av det. Men det tog mycket längre än så, säger Hanna.

Hanna frågade efter Jani - gång på gång

Natten gick rätt bra och värkarna började komma igång tidigt på morgonen. Hela förmiddagen kallade Hanna på barnmorskan för att fråga när hon skulle få ringa efter Jani.

Hanna var ändå bara tre centimeter öppen och barnmorskan meddelade gång på gång att hon inte var i aktiv fas och därför inte kunde flyttas till förlossningssalen där Jani skulle få vara med.

Hon gjorde mig inte lugnare, bara mer arg.

Hanna blev mer och mer frustrerad men fick hjälp av en virtuell hejarklack i form av kompisar och doulan.

Ringde till systern och grät

Runt klockan elva började det bli värre. Lunchen kom in men Hanna kunde inte äta. Hon ringde till sin syster och grät och sade att hon inte längre ville göra det här ensam.

Systern försökte hjälpa henne och påminde Hanna om att hon måste slappna av, men det var svårt. Hanna hade heller inte något förtroende för barnmorskan.

– Hon sade hela tiden att hon förstår att jag är rädd, men hon kom inte med några förslag på hur vi kunde lösa situationen. Hon gjorde mig inte lugnare, bara mer arg. Jag tänkte “om du förstår att jag är rädd, varför gör du inget åt det?”

En kvinna ligger på sitt vardagsrumsgolv och leker med sin bebis.
Hanna trivs med att vara mamma men har länge bearbetat känslorna som uppkom under förlossningen. En kvinna ligger på sitt vardagsrumsgolv och leker med sin bebis. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth barn (familjemedlemmar),Hanna Backa

Barnmorskan berättade att när Hanna får smärtor i ryggen har förlossningen kommit igång ordentligt. Men Hanna fick aldrig några sådana smärtor.

Smärtlindringen Hanna ville ha fanns inte

Hanna frågade efter akupunktur eftersom hon redan under det förberedande samtalet sagt att det var något hon ville ha, men just då fanns det ingen på sjukhuset som kunde ge henne det.

Hon hade också med sig en tensapparat men inte heller den kom till användning. Hanna fick inga andra förslag på smärtlindring och visste inte heller riktigt vad som fanns.

Det enda hon kunde göra var att ligga i sängen och andas. Det kändes helt otänkbart att ens röra på sig.

Jag kände att det inte var någon vits att ringa på henne eftersom hon ändå inte ville hjälpa mig.

Hanna fick till sist en smärtstillande spruta och barnmorskan föreslog att hon skulle försöka sova och vila. Det kunde Hanna ändå inte eftersom värkarna var så pass svåra.

– I det skedet kände jag att det inte var någon vits att ringa på henne eftersom hon ändå inte ville hjälpa mig. Jag försökte vila men värkarna kom ofta och regelbundet. Jag fokuserade på andningen och försökte slappna av. Jag gick helt in i mig själv. Jag höll på så i en och en halv timme och bara väntade på att få smärtor i ryggen. Men de kom ju aldrig.

Hanna började bli riktigt rädd

Klockan halv tre tänkte Hanna att hon inte klarar mer. Hon var helt slut och började bli riktigt rädd. Hon kallade på barnmorskan och laddade upp för att ropa och härja för att få dit Jani.

Då hade barnmorskorna haft skiftbyte och en ny barnmorska kom in i rummet.

– Hon var absolut rätt kvinna vid rätt tidpunkt. Hon kom in med världens största leende och frågade hur hon kunde hjälpa. Jag berättade hur hemskt allt var och hon undersökte mig och sade att hon förstår varför jag haft ont eftersom jag är öppen nio centimeter.

Hanna hade då öppnats sex centimeter på en och en halv timme. Barnmorskan sade att Hanna får ringa Jani och be honom skynda sig, för nu skulle hon flyttas till förlossningssalen.

Jani kom dit en halvtimme innan Sagah föddes

Hanna var rädd att Jani skulle missa allt eftersom hon vet att det har hänt andra. Hon kände krystvärkarna men höll tillbaka.

Sedan kom Jani äntligen till förlossningssalen.

– Det kändes helt fantastiskt. Den där lättnaden kommer jag aldrig att glömma. När jag såg honom komma in föll alla bitar på plats. Jag har aldrig känt en skönare känsla än när han kom in och tog mig i handen. Då kunde vi påbörja vår gemensamma upplevelse, säger Hanna.

Jani kom in i förlossningsalen klockan 15.50 och 16.22 är Sagah född.

– Det var nog den starkaste känsla jag någonsin upplevt. Allt hände så snabbt så jag hann inte smälta det, säger Jani.

Eftersom det sista skedet av förlossningen gick så snabbt hade Sagah lite svårt med andningen och skickades därför till barnavdelningen. Jani fick följa med, medan Hanna blev kvar i förlossningssalen.

– Det var först när jag och Sagah fick lite tid tillsammans som jag kunde ta in vad som hänt, men jag var fortfarande i något sorts chocktillstånd, säger Jani.

Det var nog det det svåraste. Att tvingas åka hem igen ensam.― Jani Wingren

Efter några timmar fick familjen återförenas och vara tillsammans i förlossningssalen i två timmar.

– Barnmorskan gjorde allt hon kunde så vi skulle få våra två timmar tillsammans. Jag var jätteglad över det. Jag försökte in i det sista fråga om Jani kunde stanna på något vis eftersom jag just fått dit honom, men det gick inte. Att han tvingades fara hem igen kändes väldigt jobbigt, säger Hanna.

Kände sig övergiven igen

På grund av restriktionerna fick Jani inte följa med till BB (dit förs familjerna efter förlossningen). Att skiljas åt vid hissarna kändes väldigt konstigt.

– Jag kände mig övergiven igen. Han hade knappt hunnit fatta att han blivit pappa innan han var tvungen att fara hem igen. Vi visste att vi inte skulle få se varandra på flera dagar.

– Det var nog det det svåraste. Att tvingas åka hem igen ensam. Det var väldigt tungt. Jag arbetade de där dagarna efteråt, men tiden gick långsamt. Det enda jag ville var att vara med er, säger Jani.

Stressigt på BB

Hanna kände sig ensam på BB men dagarna gick ganska snabbt eftersom hon hade fullt upp med att lära sig allt om den nya familjemedlemmen.

Hon tyckte synd om barnmorskorna som tvingades springa av och an hela tiden.

– Jag märkte hur stressigt de hade. De tvingades göra dubbla jobb eftersom partnerns roll också är viktig där. Speciellt när det gäller första barnet, båda måste ju lära sig allt som är nytt.

Hanna upplevde ändå att barnmorskorna gjorde sitt bästa. Det fanns också mammor som behövde dem mer än Hanna, till exempel de som genomgått kejsarsnitt.

– Jag hörde den där klockan ringa i korridoren hela tiden. Varje gång det plingade till föreställde jag mig att någon sade hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig.

Att äntligen få komma hem var fantastiskt

Hanna hade svårt att få igång amningen och stannade därför en dag extra på BB fastän hon ville hem. På torsdag, fyra dagar efter förlossningen, kom Jani och hämtade dem.

– Att äntligen få vara tillsammans var en fantastiskt känsla, säger Hanna.

– Jag var så glad att se dem. Nu fick jag börja njuta och umgås med dem. Men Hanna fick lära mig allt, säger Jani.

En pappa ligger i soffan med sitt spädbarn på bröstet.
Först när Sagah var fyra dagar gammal fick Jani hålla henne igen. En pappa ligger i soffan med sitt spädbarn på bröstet. Bild: Privat spädbarn,Jani Wingren

Jani hade aldrig bytt en blöja på Sagah och knappt hållit i henne förrän hon var fyra dagar gammal. Hanna är ledsen över att deras anknytning kom igång först då.

– De där första dagarna är ju inte bara för mamman, också för pappan, säger Hanna.

Fick prata igenom förlossningen efteråt

Efter förlossningen fick Hanna prata igenom allt med flera barnmorskor och hon tyckte de var mycket förstående och intresserade av att lyssna.

Hanna fick veta att det varit väldigt stressigt när hon var där och att många fött på samma gång och att alla förlossningssalar därför var upptagna.

– Men jag känner att det inte ska drabba mig oavsett. När vi var på förberedande samtal sade jag att jag vill få mycket information får då blir jag tryggare, men jag fick ju ingen information om något. Om de skulle berättat att det var fullt skulle jag kanske känt mig bättre.

Hanna förstår varför det blev som det blev, men hon tycker ändå inte att det är okej.

– Människor reagerar också olika på smärta. Jag svängde allt inåt och led i det tysta. Kanske jag skulle fått mer hjälp om jag skulle ropat av smärta men alla reagerar ju inte så. Men det betyder inte att man inte behöver stöd. Det känns fel att de som gapar och skriker mest också får mest.

På profylaxkursen fick Hanna höra att mammans uppgift är att andas och slappna av. Allt det andra gör partnern eller stödpersonen.

– Innan tänkte jag, kanske lite naivt, att om pappan inte får vara där så är säkert en barnmorska där och gör pappans roll. Att man inte är ensam, men så var det ju inte. De kom bara om man ringde på. Resten av tiden var jag ensam. Jag hade inte energi att kräva något annat än att klara av värkarna. Därför är en stödperson så viktig. Den ska vara där som en kontakt mellan en själv och barnmorskan.

Fick stöd i en Facebookgrupp

För en tid sedan skrev Hanna ett inlägg på en Facebookgrupp för mammor och gravida.

Hon frågade om någon annan tvingats föda under de hårdaste coronarestriktionerna i våras och precis som hon, upplevt det som något traumatiskt.

Hon fick många svar. En del hade kunnat stanna hemma och genast kommit in i förlossningssalen medan andra tvingats vara utan sin partner i flera dagar.

En av de som svarade skrev att hon hade kollapsat på ett toalettgolv utan att kunna kalla på hjälp.

Det som nästan alla hade gemensamt var att det inte blev så som de hade föreställt sig. Hanna fick fler svar än hon hade väntat sig och det kändes skönt att andra gått igenom samma sak som henne.

– Jag har vänner som nyligen fått barn men de hann alla föda innan restriktionerna kom, så det kändes som att det bara hände oss, säger hon.

Hanna har bearbetat allt i terapi

Hanna har pratat mycket om sin förlossning med kompisar och familj, men det är i terapin hon bearbetat det på djupet.

Hon har sörjt väldigt mycket - sörjt att det inte blev den gemensamma upplevelsen hon tänkte det skulle bli.

– Jag tänkte många gånger att jag sörjt färdigt, men det var först när vi gjorde traumaterapi och jag verkligen fick gå in i mina minnen och gråta ut som jag kände att jag kanske lite kunde börja släppa det. Men jag bearbetar fortfarande känslorna av att vara arg och bitter över att det blev så som det blev.

En kvinna lyfter upp sin bebis. Bebisen skrattar.
En annan som hjälpt Hanna är dottern Sagah - den gladaste lilla unge du kan hitta. En kvinna lyfter upp sin bebis. Bebisen skrattar. Bild: YLE/Ann-Catrin Granroth barn (familjemedlemmar),Hanna Backa

Hanna önskar att barnmorskorna skulle gett henne mer information, frågat mer och varit mer empatiska.

– Och att jag skulle ha fått ha min stödperson där, även om jag vet att de inte kunde ha gjort något åt det … Jag vet att de gjorde sitt bästa men det var inte tillräckligt. Det blir ju lite svårt. De kunde ju inte göra något åt restriktionerna. Vem ska man då vara besviken på?

Barnmorskorna förlängde tiden i förlossningssalen

Vi har nu fått höra Hannas och Jani sida av historien. Men hur upplevde barnmorskorna restriktionerna?

Kaisa Muikku, avdelningsskötare vid förlossningsenheten vid Vasa centralsjukhus, säger att de gjorde allt för att familjerna skulle få vara tillsammans så länge som möjligt.

Ifall det bara fanns möjlighet lät de familjen vara tillsammans i förlossningssalen i flera timmar. Vanligtvis skickas man vidare till BB efter ungefär två timmar.

Barnmorskorna försökte också vara mer tillsammans med mamman om hon var ensam. Huvudregeln var att mammorna inte skulle vara ensamma om de hade väldigt ont.

– Men det är klart att vissa upplever att de är jättesjuka fastän vi anser att förlossningen inte har startat. Säkert finns det många som skulle ha önskat att partnern kunde ha varit med hela tiden. Och förstås är det tryggare på många sätt att ha en stödperson, säger Kaisa.

Mies pitää kättään odottavan naisen paljaalla vatsalla.
En stödperson är viktig under förlossningen. Mies pitää kättään odottavan naisen paljaalla vatsalla. Bild: Henrietta Hassinen / Yle graviditet,graviditetsillamående,graviditetskomplikationer,Graviditetstoxikos,graviditetsdiabetes,Graviditetstester,parförhållande,familjer,barnfamiljer,småbarnsfamiljer,föräldraledighet,kärlek,förlossningsvård,postpartumdepression,partner,moderskap,mödrarådgivningar,moderskapsförpackningar,moderskapsledighet,Moderskapsledighet,mödravård,hälsa,mental hälsa,förlossning,förlossningssjukhus,delivery ward,surrogatmoderskap,förlossningsförberedelse,prematur förlossning,postpartumdepression,rädsla,sex,hem

Även på Mellersta Österbottens centralsjukhus, där Hanna födde, såg rutinerna annorlunda ut för barnmorskorna.

De hade många förlossningar under den här perioden, men eftersom alla planerade kurser ställdes in hade de som tur var bättre bemanning på förlossningssidan och BB.

– Det var på ett vis räddningen för de här mammorna, för vi hade ju mera tid för dem, säger Jessica Wikblad som är avdelningsskötare där.

Förstår att man kan känna sig sviken

Jessica förstår ändå de som kanske känner sig svikna av vården eller upplevde att de var ensamma långa stunder.

– Klart jag förstår. Kanske man hela graviditeten tänkt hur det ska bli, och så blir det inte så. Men en barnmorska har ändå alltid mer än en familj att sköta om, säger hon.

Upplevde ni mer stress?

– Både och. Det som var mest stressigt för barnmorskorna var att ingen visste vad det nya viruset innebar. Det kom nya rekommendationer varje dag, säger Jessica.

Hade kontakt genom videosamtal

Eftersom ingen annan än mammorna och barnen fick vara på BB försökte barnmorskorna ta med pappor och partners på andra sätt.

Ifall det var möjligt ringdes det till exempel videosamtal under morgontvätt och annat som rörde bebisen.

– Men det var mycket som var annorlunda. När mamman for hem var det mamman som gjort det mesta medan pappan sedan fick lära sig med mammans hjälp. Vanligtvis är de båda lika vana när de far hem och i vissa fall är pappan mer van, om han skött det andra och mamman koncentrerat sig på amning, säger Kaisa.

Som tur var pågick det här ändå under en ganska kort period, ungefär två månader. I juni lättades restriktionerna.

– Vi ser förstås bara en del. Säger mammorna inte till kanske vi tror att allt är okej. Jag tror alla som tog fram att de ville ha mer hjälp nog fick det. Men såg allt bra ut så trodde vi kanske också att det var det, säger Kaisa.

Vårdare brevid patientsäng
Barnmorskorna försökte vara hos mammorna så mycket de kunde. Vårdare brevid patientsäng Bild: Yle/Sofi Nordmyr skötare

Kaisa säger att det också var jobbigt för barnmorskorna att neka folk från att komma till förlossningen och BB.

– Det var en stressig tid med många frågor som vi försökte svara på enligt bästa förmåga. Vi gav ut mycket information på Instagram och svarade även på frågor där. Också nu hittar man alltid den nyaste informationen på Instagram, säger hon.

Allt var inte bara negativt

Men allt var inte bara negativt ur barnmorskornas synvinkel. Många tyckte att mammorna var mer koncentrerade på sin bebis och att de fick bra kontakt med babyn.

Ingen störde när det till exempel var dags att amma.

– När partnern och mamman är tillsammans i ett familjerum efter förlossningen är ofta båda väldigt trötta när de far hem. Nu hade pappan förhoppningsvis kunnat sova mera och därför också vara ett bra stöd när mamman och babyn kom hem, säger Kaisa.

Från vår synvinkel såg det relativt lugnt och bra ut, men vi vet att det ryms många olika känslor under den tiden.― Kaisa Muikku

Kaisa poängterar att de ändå inte vill förringa mammans eller familjens känslor och syn på hur de upplevt det hela.

– Från vår synvinkel såg det relativt lugnt och bra ut, men vi vet att det ryms många olika känslor under den tiden, till exempel hur det har känts att vara ensam. Men vi gjorde en plan för hur vi kunde göra det bättre och nu har vi kunnat göra som planerat och vi är mycket nöjda.

Har fått större förståelse för partnerns roll

Kaisa säger att partnern eller stödpersonen är mycket viktig under en förlossning. Också barnmorskorna uppskattar stödet de kan ge och ser att mamman mår bättre när de är där.

Det har barnmorskorna nu också fått en ännu större förståelse för.

I somras skickade föreningen Aktiivinen synnytys ut ett öppet brev till förlossningsenheterna i Finland. De hade gjort en enkät för att ta reda på hur coronarestriktionerna påverkat de som var gravida eller födde under perioden.

Nästan alla svarade att restriktionerna påverkade dem negativt. Både före, under och efter förlossningen. Många kände ångest, rädsla och ensamhet.

– När vi fick det bestämde vi att vi ska göra allt vi kan för att inte återgå till samma restriktioner ifall situationen förvärras. Nu har den förvärrats men partnern har ändå kunnat vara med under alla skeden av förlossningen och även på BB, säger Kaisa.

Inte fått någon kritik

Varken VCS eller MÖCS har ändå fått någon vidare respons eller kritik från de som födde under den här perioden. Inte heller Valvira har fått in mer klagomål än vanligt.

– Vi hade väntat att vi skulle få mera. Mest har vi hört från de som var rädda innan de kom till förlossningen. Den största rädslan var att partnern skulle bli sjuk och därför inte alls få vara med, men det var nog inte många som inte alls kunde komma, säger Kaisa.

Men man får ju inte den där tiden tillbaka, det kan vi inte erbjuda.― Jessica Wikblad

Jessica säger att det skulle vara ganska svårt att göra något åt kritiken eftersom det var nationella beslut det handlade om.

– Men har man upplevt något traumatiskt ska man såklart kunna prata om det efteråt, till exempel med en barnmorska. Men man får ju inte den där tiden tillbaka, det kan vi inte erbjuda, säger hon.

"Vi har förstått hur viktiga papporna är"

Under våren hittade barnmorskorna på nya arbetssätt. De lärde sig också mer om hur coronaviruset fungerar.

– Det var så nytt då så man tog det säkra före det osäkra. Inte vill vi heller nu ta onödiga risker, men vi försöker hitta den bästa vägen att klara oss.

Ifall det blir ännu värre, finns det risk att gå tillbaka till de gamla restriktionerna?

– Om vi klarat av den här hösten kan det väl inte bli mycket värre, men jag har lärt mig att inte lova något. Men vi gör allt för att kunna hålla det så som vi har nu. Vi har förstått hur viktigt det är att kunna ha papporna här, kanske mer än vi gjorde i våras, säger Kaisa.

Hengityssuojain ja kädet.
Nu litar barnmorskorna på munskydden. Hengityssuojain ja kädet. Bild: Helen Sessions / Alamy MOT,A-studio,coronavirus,COVID-19,andningsskydd

Kaisa säger att de i våras visste väldigt lite om viruset och var rädda för att personalen skulle bli smittade eller satta i karantän.

Nu litar de på att munskydden fungerar och hittills har de klarat sig utan smitta.

Skulle något hända och hälften av barnmorskorna skulle hamna i karantän vet Kaisa ändå inte vad de skulle göra.

– Skulle vi våga fortsätta på samma sätt eller gå tillbaka? Det är jättesvårt att säga och jag vill inte ens tänka så långt. Vi måste ta en dag i taget och vi är redo att ta snabba beslut, säger hon.

Vill du veta hur det såg ut på förlossningsenheterna i andra delar av Finland? Här under finns en minidokumentär från i somras. Inspelad i Helsingfors.