Hoppa till huvudinnehåll

I skuggan av den framgångsrika poledancemästaren dolde sig en ensam och olycklig arbetsmyra

Efter år av slit sa Oona Kivelä stopp

Som en blixt från klar himmel erövrade Oona Kivelä poledancevärlden. Samtidigt mådde hon sämre och sämre år för år, och segerjublet efter VM-titlarna kändes motbjudande. Med ny mentalitet vill hon nu tillbaka på topp – men är det möjligt utan den inre bitchen?

Skratt och klirrande tallrikar och bestick hörs genom dörren till lägenheten. Ute viner en kall höstvind. Det är måndag. Klockan närmar sig lunchtid.

Vi knackar på och får vänta en stund. Till sist öppnar Oona Kivelä dörren, ler brett och rusar snabbt tillbaka till matbordet. Där är nämligen fortfarande frukosten serverad.

Runt bordet sitter Oona, hennes sambo samt deras tillfälliga inneboende och vän och äter. Samtliga sitter på golvet. Stämningen är lättsam och avslappnad.

Så här vill hon ha det.

Det här är Oona Kivelä

  • 37 år, bor i Helsingfors
  • Tidigare redskapsgymnast som sadlade om till poledansare
  • Världsmästare 2011, 2012, 2014 & 2015
  • Står själv för koreografin till sina föreställningar
  • Fick som första kvinna i världen titulera sig världsmästare även i streetworkout 2014
  • Tidigare delägare i ett gym för barn och unga
  • Leder fortfarande träningar och workshoppar för poledansare i alla åldrar
  • Deltog senast i poledance-VM 2018. Har nu inlett en ny satsning mot nästa VM – när det blir av
Oona Kivelä äter frukost sittandes på golvet.
Lycka för mig är att sitta länge och äta morgonmål, utan en enda tanke i huvudet, säger Kivelä. Oona Kivelä äter frukost sittandes på golvet. Bild: Yle/Felicia Grönholm Oona Kivelä

"Vanliga" matbord med tillhörande stolar har hon slopat.

"Det här är det enda rätta sättet. Det är obekvämt och man vrider och vänder sig hela tiden om man sitter på stol", säger hon och ler brett.

Det är inte den enda insikten hon kommit till.

Borta som vinden är även vardagshetsen. Nu är det långsamma morgnar som gäller. Och en rätt så tom kalender.

Så har det inte alltid varit. Vägen hit har varit lång och kantad av utmattning, vemod – och till slut en kalldusch. I flera år var Kivelä en miserabel mästare – klarsynt men utan nycklar.

I Sportliv berättar Oona Kivelä om de tunga åren som fört henne till en harmonisk vardag.

Som en blixt från klar himmel

Vi backar bandet till 2008. Oona Kivelä – då 24 år och redskapsgymnast – har precis anlänt till New York.

I planet på väg in har hon fått upp ögonen för någonting som kommer dominera hennes liv fram till dags dato.

I regnet springer hon ivrigt genom området SoHo till ett gym.
Nu ska hon se om magkänslan var rätt.

– Jag visste genast att jag kommer älska den här grenen, minns Kivelä tillbaka med glöd i ögonen.

Ett år senare står hon på tävlingsscenen. Kivelä hade precis som hon tänkte hittat rätt. Hon har precis vunnit sin första tävling – den högklassiga Pole Art-tävlingen. Och det här var bara början.

"Jag var helt borttappad. Min mamma och pappa var där och de hade aldrig sett mig på polen och hade heller de ingen aning om vad som sker. Är det strippshow eller akrobatik? Ingen hade någon aning!"

Efter det skördade hon medaljer i snabb takt.

Titel efter titel.

Men tänk om gulden och segrarna inte är en måttstock för hur framgångsrik du känner dig, hur meningsfullt ditt liv känns – och framför allt inte för lycka? Ja, då gick Oona Kivelä på moll.

På toppen och på botten

År 2015 vann Kivelä sitt fjärde världsmästerskap. På scenen stod en jublande glad mästare. Det var endast en illusion. Inombords var situationen en annan.

Det hade den redan varit i några år.

De första tecknen smög sig på fyra år tidigare då Kivelä vann sin första titel. Ett stort mål i livet var uppnått men det kändes allt annat än bra. Hon välkomnade alla känslor av vemod – och stötte bort allt det goda.


Oona Kivelä står lutad mot polen.




Oona Kivelä står lutad mot polen.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Oona Kivelä

Att segerjubel efter ett VM-guld känns motbjudande var ändå det minsta problemet.

– Det gällde allt i mitt liv. Ingenting kändes bra. VM var inte det viktigaste i livet. Herregud, absolut inte, säger Kivelä och fortsätter.

– Då du förstår att dina kompisar inte längre ringer. Att de inte vill vara med dig, se dig, träffa dig. Eller då du kommer hem från jobbet och bara sitter i bilen i flera timmar och stirrar framför dig. Då är det illa.

Min mentalitet är sådan att jag tänker ’jag kan nog, jag ska orka, jag ska ta hand om det här och det här’. Det fungerar inte i längden

Utöver poledancekarriären jobbade Kivelä otaliga timmar med att träna barn och unga. Ett jobb som hon stortrivdes med men som år för år drog henne längre ner i träsket.

– När det börjar brinna, så brinner man slut ganska snabbt.

– Jag började må bara sämre och sämre och visste att jag jobbade alltför mycket. Jag kunde ändå inte riktigt se det. Jag var helt slut.

Dessutom gick det emot hennes personlighet att ge upp. Allt skulle skötas – och det med full insats.

– Varje år tänkte jag att "det här året ska vara bättre – nu ska jag orka". I fem år tänkte jag så här. Och det skedde ingen, absolut ingen, förändring. Då insåg jag att okej, kanske jag inte borde orka?

I valet och kvalet

År 2017 tog hon äntligen tag i saken. Kivelä började ändå i fel ända och märkte det rätt snabbt.

Hon började nämligen med att sätta poledancekarriären på is. Först ett år senare insåg hon att det var jobbet hon ville lämna – åtminstone delvis. Så blev det också.

"Efter beslutet att sluta tänkte jag varje dag att ’nu måste jag göra saker’, tills jag insåg att jag inte måste det. Jag anställde andra att ta hand om allt som jag personligen inte måste sköta. Nu är jag nöjd över hur det ser ut – det här är helt paradiset."

Det var ändå bara början på en lång process till den punkt där hon är i dag.

Beslutet att varva ner tog inte kål på stressen. De gamla negativa tankemönstren satt kvar. Kivelä fick jobba hårt på att glömma och gå vidare.

Meditation har varit en livlina. Svårast har det varit att sluta i tid, lära sig lyssna på sin kropp och inse när det räcker för dagen. Både vad gäller jobb och träning.


Oona Kivelä på polen.




Oona Kivelä på polen.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Oona Kivelä

Kivelä som var van vid att ösa på i full fart insåg snart att kroppen inte längre svarade på träningen som tidigare.

– När jag började träna så tänkte huvudet och hela kroppen att "herregud nu börjar det på nytt".

I ett skede tvivlade hon till och med på huruvida hon överhuvudtaget kunde fortsätta. Små steg i taget, lärdom efter lärdom, blev det ändå bättre.

Inga krav – inga måsten

Ett talande bevis på att hon har lärt sig av sina misstag kommer direkt i början av Sportlivs inspelningar.

Planerna för dagen har nämligen kastats i skräpkorgen. Kivelä, som fortfarande leder träningar för barn och unga, har en tuff vecka bakom sig.

Det betyder en lugn måndag.

"Jag är helt slut, det blir absolut ingen träning i dag", säger hon bestämt vid frukostbordet och skrattar.

Ok, onödigt att protestera. Dagens Oona Kivelä gör inte saker på andras villkor – nu dansar hon enbart efter egen pipa.

Oona Kivelä drar träning i poledance i en studio i Helsingfors.
Kivelä tränar fortfarande poledansare i alla åldrar. Oona Kivelä drar träning i poledance i en studio i Helsingfors. Bild: Yle/Felicia Grönholm Oona Kivelä,stångdans

Att våga släppa kontrollen var en nyckel i Kiveläs återhämtning, och det är något hon tror många borde träna på. Inte minst toppidrottare.

Kivelä kritiserar tankegången där en otrolig kontroll är något beundransvärt.

– Vi mäter allt, vi planerar allt som vi måste göra i dag, i morgon – vi måste hålla kontrollen hela tiden. Hmm, låter ganska skrämmande.

Kivelä har ett löst schema utan måsten. Hon tar dagen och veckan som den kommer.

Hon poängterar ändå att grenvalet gör det möjligt. Skulle hon fortfarande vara kvar inom redskapsgymnastik skulle det inte lyckas på grund av grenens enorma fysiska krav och höga tekniska nivå.

"Utan idéer till föreställningen har jag ingenting – då är det ingen teknik som hjälper mig."

Med inlevelse gestikulerar hon och beskriver hur hon vill ha mera fest och musik i sitt liv. Det suget tillfredsställs i poledance.

Dessutom är det mycket mer än det tekniska utförandet som avgör i grenen. Kivelä gör sin egen koreografi och behöver tid för att låta kreativiteten flöda.

– Jag tror det räddar mig – för det tvingar mig till att ha mycket fritid.

Mot toppen med ny inställning till livet

Med nyfunnen iver efter diskussionerna om de deppigare åren beskriver Kivelä hur hennes – med egna ord – "konstiga" tankegångar kan se ut.

Det handlar om allt från att lära sig nya rörelser genom att dra paralleller till hur fiskar rör sig, till att lugna ner pulsen och stressreaktionen genom att fantisera om hjärtat som en seriefigur med svettband runt huvudet som glatt dansar omkring på soffan.

– Jättekonstigt, men det funkar!

Fysiskt är hon ännu inte i toppform, men mentalt har hon hittat rätt längs den krokiga stigen.

Jag var en sådan bitch på tävlingar förut. Jag längtar lite efter den bitchen. Det var lättare att vinna då

Nu har hon förstått vad som gör henne lycklig.

Samtidigt känner hon sig redo för en ny satsning, men inställningen är en annan nu. Hon vill till toppen igen – men tillbaka till botten ska den resan inte föra henne.

– Du kan må jättedåligt och samtidigt hela tiden nå bara mer och mer framgång. Men är det möjligt att vara i balans, ha ett fungerande äktenskap och må bra på alla plan – och samtidigt vara framgångsrik?

Det är en fråga Oona Kivelä inom snar framtid hoppas få svar på. Förberedelserna inför ett nytt världsmästerskap är i gång.

Street workout hör till de träningsformer Oona Kivelä utövar.
Kivelä gillar även streetworkout och har knipit en VM-titel även i den grenen. Street workout hör till de träningsformer Oona Kivelä utövar. Bild: Yle/Felicia Grönholm Oona Kivelä

"Jag har redan fått allt"

Det är ändå varken med frenetisk träningsglöd eller med medaljglans i ögonen som hon går inför sin nya satsning.

Även åldern börjar komma emot. Poledanceträning fyra gånger i veckan räcker – och hundratals repetitioner för att lära sig en ny rörelse kan hon glömma.

Vad gäller jakten på titlar? Den finns inte. Det finns inte längre något direkt sug efter mer.

"Jag har redan fått allt. Nu handlar det mer om att jag vill lära mig något nytt."

Det handlar ändå inte om att hon skulle tvivla på sig själv. Tvärtom. Med självsäkerhet i rösten säger hon att hon starkt tror på att hon kan vara ännu bättre än tidigare.

Men en sak saknas i dag jämfört med tidigare.

– Jag var en sådan bitch på tävlingar förut. Jag längtar lite efter den bitchen. Det var lättare att vinna då, utropar hon och skrattar glatt.

Hon har blivit mjukare, och törs numera sänka garden. Som tecken på det stupar hon och lägger sig raklång på golvet efter intervjun. Utpumpad och med en djup suck. Nu kämpar hon inte längre emot sin trötthet. Nu vågar hon ge upp när det behövs.