Hoppa till huvudinnehåll

Teater: Julius Caesar är Shakespeare som skruvad happening

På bilden syns skådespelaren Paul Holländer i rollen som Julius Caesar.
Paul Holländer i rollen som Julius Caesar. På bilden syns skådespelaren Paul Holländer i rollen som Julius Caesar. Bild: Nils Krogell Klockriketeatern

Det börjar med buller och bång då Julius Caesar släpas fram i en uppsluppen procession. Då och då spelar han själv en trudelutt på sin trumpet. Han har skäl att jubla, och med honom de lättledda massorna (publiken, som uppmanas applådera), för han har nyss besegrat sin politiske rival Pompejus och behärskar ensam det mäktiga Rom.

Men är han egentligen värd att hylla? En man som vill låta sig krönas till kejsare, och till på köpet lider av fallandesjuka, epilepsi? Brutus och Cassius (Minni Gråhn och Tuuli Heinonen) diskuterar saken, och Cassius tvivel sår ett frö i Brutus sinne.

Det här är inte den Shakespeareuppsättning ni väntade er, eller så är den just det. Julius Caesar är en av William Shakespeares mindre spelade berömda tragedier.
Den har långt ifrån så profilstarka gestalter som Othello, Hamlet och Köpmannen i Venedig och istället för att ha en tydlig klimax och ett slut är det ett stycke som snarare pyser ut som en punktering i diverse efterspel.

Kanske just därför att tragedin med Klockriketeatern och Sirius Teatern i förenade krafter framförs som fars.

En politisk pjäs

Teaterns klassiker måste hållas aktuella, deras nerv och budskap måste vara relevanta i vår tid. Orson Welles satte på 30-talet upp Julius Ceasar som ett drama kring Italiens och Tysklands nya envåldshärskare. Inget konstigt med det.

Julius Ceasar var från början en politisk pjäs, en kommentar till maktkamp och strävan till envälde i Shakespeares eget samhälle, England runt år 1600. Earlen av Essex hade gjort ett försök att resa sig mot drottning Elisabeth och av den anledningen blivit ett huvud kortare.

England som nyligen besegrat den spanska armadan plågades av inre konflikter och inbördeskrig på Irland. Frågorna var brännande: hur skulle England styras, av vem och för vilka? Romarnas fråga, republik eller envälde, kunde på varierande sätt tillämpas på den egna staten.

På bilden syns skådespelarna i uppsättningen av Julius Caesar.
Julius Caesar är en samproduktion av Klockriketeatern och Sirius Teatern. På bilden syns skådespelarna i uppsättningen av Julius Caesar. Bild: Nils Krogell Vägen till Klockrike

I Shakespeares ögon är det inte drottningen (ty William var en drottningens man) som är despoten, utan earlen av Essex som underförstått är verklighetens Julius Caesar. Pjäsen som tilldrar sig mellan två inbördeskrig i romersk historia varnar för risken med att rubba den rådande ordningen.

Eftersom Shakespeare vill komplicera bilden är segrarna som störtar tyrannen inte odelat sympatiske, och förlorarna allt annat än osympatiska. Och vad är värst: diktatorns imperiedrömmar eller pöbelväldets kaos? Shakespeare lägger inga ägg i någondera korgen.

Brutus är dramats bärande gestalt, inte Julius. Men båda dör, den ene för egen hand, den andra i det attentat som är pjäsens centrum. De sammansvurna attentatsmännen löser inte Roms kris, utan kastar ut republiken i en vidare konflikt.

Pjäsens verkliga klimax är inte mordet utan den retoriskt bländande verbala striden mellan förnuftets röst Brutus och Caesars försvarare, den skicklige demagogen Markus Antonius. Det är lätt att förledas.

Rolig och lössläppt uppsättning

Johanna af Schultén triumferar i rollen som Antonius, Julius adoptivson och försvarare. När hon intar podiet är det stor talteater. I en tolkning av pjäsen som annars är som en mix av Dario Fós snabbkäftigt bullrande Mistero Buffo, en happening som om vi vore mitt i Fluxusrörelsens glansdagar och slutligen Shakespeares egen text, så är det i det mest traditionella momentet som pjäsen verkligen lyser. Vad som skett dessförinnan och det som sker därefter bleknar, trots att varken ljud eller ljuseffekter saknas.

Det här är framför allt en rolig och lössläppt uppsättning. Styckets ursprungligen bortåt fyrtio aktörer har kokats ner till fem skådespelare som karaktäriserar dussinet rollfigurer.

Scenografi och kostym har en tidsenlig air av secondhandshopping och återvinningsbonanza. Det är också en respektlös uppsättning som inte förlamas av pjäsens och upphovsmannens rykte. Den är fysisk, högljudd, slamrig och bråkig.

På bilden syns skådespelarna Tuuli Heinonen och Minna Gråhn.
Cassius (Tuuli Heinonen) och Brutus (Minna Gråhn). På bilden syns skådespelarna Tuuli Heinonen och Minna Gråhn. Bild: Nils Krogell Klockriketeatern

Paul Holländers Julius Caesar och Tuuli Heinonens Cassius får tillfälle att övertygande ta plats på scen. Men samtidigt som det högtidliga och deklamatoriska tas ner sviktar också det som bär upp Shakespeares dramatik: den komplicerade, språkliga framåtdriften och gestalternas psykologi.

Därför får de deklamatoriska inslagen desto större genomslag. Där får texten bära, inte bullret, inte knuffandet eller elgitarrernas tjut. Nutidsattributen till trots blir kopplingarna till vårt eget komplicerade tidevarv otydliga.

Till priset av en erbjuder Klockrike- och Siriusteaterns samproduktion tre föreställningar: en fysiskt och verbalt folklig, en annan vilt experimenterande och den tredje högtidligt deklamerande. Detta är uppsättningens behållning och problematik, för till sist är det Shakespeare och texten som drar det kortare strået.

Julius Caesar av Klockriketeatern och Sirius Teatern. William Shakespeare i översättning av Thomas Warburton. Regi Carl Alm, dramaturgi Per Ehrström, scenografi Milla Martikainen, kostym Liisa Pesonen, ljud Kristian Ekholm, ljus Matti Raita. I rollerna Paul Holländer (Julius Caesar m fl), Minna Gråhn (Brutus), Tuuli Heinonen (Cassius) Wilhelm Grotenfelt (Cicero m fl), Johanna af Schultén (Antonius m fl).

Läs också