Hoppa till huvudinnehåll

Film: Billie - briljant berättat om Billie Holiday

Svartvit närbild på Billie Holiday från planschen till filmen Billie.
En rasande röst - både sammetslen och raspig. I James Erskines dokumentär Billie får man en inblick i jazzstjärnans allt annat än glamourösa liv. Svartvit närbild på Billie Holiday från planschen till filmen Billie. Bild: Cinema Mondo Billie Holiday,Billie

Artistporträtt brukar hängas upp på givna knaggar. Barndom, genombrott, privatliv, karriär. Men porträttet av Billie Holiday behöver överhuvudtaget inte hängas upp - det fastnar direkt på näthinnan.

Det är svårt att veta i vilken ände man skall börja när det gäller att beskriva James Erskines fina dokumentärfilm Billie. Men jag väljer att utgå ifrån några centrala årtal.

1959 dör den världsberömda jazzsångerskan Billie Holiday - fattig och alkoholiserad. Tio år senare börjar en ung journalist vid namn Linda Lipnack Kuehl nysta i historien om henne.

Under åtta års tid gör Linda mängder av intervjuer och när hon 1978 dör under oklara omständigheter lämnar hon efter sig 125 c-kassetter med material.

Fyrtio år senare börjar regissören James Erskine leka med tanken på att försöka få tillgång till kassetterna han läst om - kunde de möjligen fungera som utgångspunkt för det artistporträtt han gärna skulle vilja göra?

Ett pussel utan alla bitar

Erskine fick småningom tillgång till intervjuerna som i årtionden legat förvarade i en skolåda hos Linda Lipnack Kuehls syster.

Unika intervjuer med allt från hallickar och klubbägare till artister som Tony Bennett och Count Basie.

Billie Holiday vid mikrofonen under en skivinspelning.
The lady didn´t only sing the blues. Dokumentären visar att Billie Holiday inte bara ville sjunga den repertoar hon som svart jazzsångare förväntades anamma. Billie Holiday vid mikrofonen under en skivinspelning. Bild: Cinema Mondo Billie,Billie Holiday

Utgående från detta material drar Erskine upp konturerna till kvinnan som sade sig vilja sjunga som ett instrument. Konturer som är tydliga på vissa ställen medan de på andra är knappt skönjbara.

Men det gör ingenting att det finns luckor - det är en del av poängen att inte dölja det omöjliga i att försöka skapa en enhetlig bild av en människa utgående från spridda vittnesmål.

Varje kommentar är färgad av arten av relation, av maktförhållanden, av attityd.

Ingen kan påstå sig veta sanningen om Billie Holidays liv - lika lite som någon lyckats utreda detaljerna kring Linda Lipnack Kuehls död.

Från Holiday till Houston

Även om man naturligtvis inte kan lära känna en person retroaktivt så finns det ändå vissa faktauppgifter som är mätbara.

Och när man ställs inför Holidays bakgrund med droger och sexuella övergrepp är det omöjligt att inte associera till Kevin MacDonalds Whitney (2018) - en stark dokumentär om Whitney Houston.

Planschen till dokumentären Whitney.
Whitney. En dokumentär som gjorde intryck 2018. Planschen till dokumentären Whitney. Bild: Cinema Mondo Whitney Houston

Här har vi en annan kvinna med en sensationell röst i en bransch som tär på både kropp och själ. En annan kvinna som älskade både kvinnor och män och vars privatliv landade i ett destruktivt kretslopp.

Och i bägge filmerna ett vidare perspektiv som belyser det utsatta i att vara artist i en värld av segregering.

Holiday tvingades sova i turnébussen eftersom hon i motsats till sina vita kollegor inte kunde få ett hotellrum.

Ständigt beskriven som “den svarta” jazzsångerskan. En världsartist som smögs in på scenen via köksingången.

Och som vande sig vid att på restauranger smyga ner en extra hamburgare i fickan för att gardera sig inför möjligheten att hon inte skulle bli serverad på nästa ställe.

En tidsresa

Styrkan med filmen är att den vid sidan av att vara en pärla för jazzentusiaster också utgör ett tidsdokument - i tre lager.

Billie Holiday i sin loge i samband med ett framträdande i Paris 1958.
En röst för generationer. Billie Holiday i samband med ett scenframträdande i Paris året innan hon dog. Billie Holiday i sin loge i samband med ett framträdande i Paris 1958. Bild: Jean-Pierre BIOT/PARISMATCH/SCOOP Billie,Billie Holiday

Vi har den svarta artisten som i sitt sista tv-framträdande 1959 sjunger om diskriminering och våld med en inlevelse som än idag får nackhåren att resa sig hos den som lyssnar.

Vi har den vita journalisten som växer upp under ett 1960-tal som skriker efter förändring och som på 1970-talet drömmer om att skriva en bok som skall göra barndomsidolen rättvisa.

Och så har vi regissören vars skildring av bägge dessa kvinnor tar plats i salongerna medan ropen från 2010-talets BlackLivesMatter-rörelse ekar utanför.

Det hela blir något av en bitterljuv cocktail som påminner om att allt hör samman - igår, idag och imorgon.

Och genom alla dessa tidsdimensioner ljuder Billie Holidays stämma. Stark och obönhörlig.

Läs också