Hoppa till huvudinnehåll

"Nu är jag inte den uppblåsta typen även om folk kan tro det om mig … det är lite roligt att ibland bli något nerdragen på jorden och lite tilltufsad" – Stina Ekblad har gett ut sina memoarer

Skådespelaren Stina Ekblad har tagit en selfie i trädgården sommaren 2020.
Selfie i trädgården sommaren 2020 Skådespelaren Stina Ekblad har tagit en selfie i trädgården sommaren 2020. Bild: Privat/Stina Ekblad Stina Ekblad,kvinnliga skådespelare,skådespelare

Skådespelaren Stina Ekblad har kommit ut med en memoar, Här brusar strömmen förbi. I dagboksanteckningar, läsefrukter och senare skrivna texter fångar hon sitt liv i en båge som rör sig från uppväxten i Österbotten, via studieåren i Danmark till livet på scenerna, det livsavgörande ögonblicket att bli mamma och tillbaka till barndomens Österbotten.

Här kan du lyssna på ett samtal med Stina Ekblad

För den stora publiken är hon väl mest känd som obducenten Karin Linder i filmerna om Kurt Wallander. Själv älskar Dramatenskådespelaren Stina Ekblad de klassiska pjäserna, av vilka hon framförallt har spelat Shakespeare.

Porträtt på William Shakespeare.
William Shakespeare fångad i en oljemålning Porträtt på William Shakespeare. Bild: Creative commons Shakespeare,William Shakespeare

Klassikerna ser hon som tidshejdare, som sitt livsuniversitet – deras ord har gjort henne till en mer vidsynt människa, säger hon. I klassikerna finns det djup som beskriver människans gåtfullheter och hennes avgrunder, något som påverkat Ekblad att bli mera nyanserad.

– Det är ju oerhört viktigt att se nyanserna i tillvaron, det tänker jag mycket på, konstaterar hon.

Kriminalfilm är skådespelarens värnplikt

Samtidigt skrattar Ekblad till åt det, som hon säger faktum att varje svensk skådespelare gör sin värnplikt i en kriminalfilm på TV. Själv kallar hon sin roll som obducent i filmerna om Kurt Wallander för sitt elddop.

När jag undrar hur hon riktigt menar skrattar hon att hon naturligtvis har skildrat detta lite kåserande i sin bok. För när en skådespelare möter en kollega på väg till något arbete utanför teatern, då är det alltid som någon polis eller mördare eller jurist eller domare eller ballistiker eller någonting sådant.

Det är komiskt att bli igenkänd som ”Obducenten i Wallander” när man i själva verket är ett kringvandrande klassiskt poesialbum, där mängder av tragiska rollgestalter trängs. Det är rätt åt mig.― Stina Ekblad
Skådespelaren Stina Ekblad som obducenten Karin Linder i en film om kriminalaren Kurt Wallander.
Stina Ekblad som obducenten Karin Linder i kriminalserien om Kurt Wallander. Skådespelaren Stina Ekblad som obducenten Karin Linder i en film om kriminalaren Kurt Wallander. Bild: Douglas Johansson - Galeria, zdjecia - Filmweb Stina Ekblad,skådespelare,kvinnliga skådespelare,skådespelerska

Ekblad ser det som något faktiskt ganska roligt att det skall behöva vara på det sättet, för själv upplever hon kriminalfilmer som fruktansvärt tråkiga. Samtidigt förstår hon att även de behövs.

– Jag tycker ju själv också ibland om att äta en kaka som inte innehåller så mycket sunda, hälsosamma saker. Så att visst, de skall väl också få finnas.

Men med en suck tillägger hon att det nog finns väl mycket av den sorten, det måste hon säga! Och ur skådespelarsynvinkel har Ekblad i sin memoar formulerat sig så här om detta:

"Man börjar som ung med att lägga ner ett ambitiöst förarbete på sin filmroll /…/ Man slutar med att inte ens läsa manuskriptet. /.../ Så skulle det förstås inte se ut om man i mogen ålder blev erbjuden en intressant roll, som var en riktig människa och inte bara en funktion. /.../ Det är komiskt att bli igenkänd som ”Obducenten i Wallander” när man i själva verket är ett kringvandrande klassiskt poesialbum, där mängder av tragiska rollgestalter trängs. Det är rätt åt mig."

Varför är det rätt åt dig? undrar jag.

– Därför att jag inte skall tro att jag är någonting, det är bra att påminnas om det, svarar Ekblad.

Hon är heller inte den uppblåsta typen även om folk kan tro det, påpekar hon.

Hon tycker att det är lite roligt att bli liksom smått nerdragen på jorden och lite tilltufsad och tillsolkad ibland. Hon har ju själv gått med på att medverka i de här filmerna och:

– Då får jag ju liksom ta det då att folk känner igen mig för det. … Det är egentligen någonting att skratta ganska gott åt för det är ju fantastiskt att jag både kan vara Medea och Klytaimnestra och Julia och Rosalinda och obducenten i Wallander, allt detta är alltså mänskligt möjligt, det finns inne i mig och det är roligt, småler hon.

Debut på Odense Teater 1974, i "Hölderlin" av Peter Weiss. Med Anker Taasti.
Ekblads debut på Odense Teater 1974, i "Hölderlin" av Peter Weiss. Med Anker Taasti. Debut på Odense Teater 1974, i "Hölderlin" av Peter Weiss. Med Anker Taasti. Bild: Privat/Stina Ekblad Stina Ekblad,skådespelare,Anker Taasti

Bort från Österbotten

Under sin uppväxt i Solf i Österbotten kände Stina Ekblad tidigt en längtan ut. Men Teaterhögskolan i Helsingfors tog in nya elever bara vart fjärde år och hon hade inte tid att vänta på nästa urvalsprov.

Efter studier vid Odense Teaters elevskola arbetade Ekblad många år som skådespelare i Danmark. En längtan till det egna språket fick henne att återvända till Finland, till Wasa Teater när närmare tio år gått.

Nu följde uppgiften med Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga som monologföreställning. Tack vare turnerandet fick Stockholms stadsteater upp ögonen för Ekblad och där arbetade hon sedan nästan hela 1980-talet före sin anställning vid Dramaten.

Det alltavgörande

Stina Ekblad är trettiosju år när hon blir havande. Den stora upplevelsen i att bli mamma är glädjen inför att komma i andra hand, skriver hon.

Ekblad förvånar sig över att hennes barn genast sätter henne i lära. Han visar till exempel hur ofta och hur länge han vill bli ammad.

Hon låter honom bestämma, vilket resulterar i att hon ammar honom under flera år. Det upprör omgivningen och leder i förlängningen till känslor av kränkthet hos Ekblad när hon hängs ut i pressen och framförallt för att hennes son dras in i detta.

Skådespelaren Stina Ekblad med sin son Adrian Dolata.
Skådespelaren Stina Ekblad med sin son Adrian Dolata. Skådespelaren Stina Ekblad med sin son Adrian Dolata. Bild: Privat/Stina Ekblad Stina Ekblad,skådespelare,föräldrar-barn-förhållande,Jan Dolata

En annan förtvivlan är den att hon genom att få barn, inte bara har fått ett barn utan alla barn, säger hon. Hur skall hon kunna räcka till för flyktingbarnen, de övergivna barnen, de sjuka barnen, gatubarnen, barnsoldaterna, de misshandlade, utnyttjade barnen våndas hon.

Hennes son, då fem, i dag närmare trettio, ser på henne med största allvar och säger sedan de förlösande orden:

– Mamma, alla barn har det bra någon gång.

Författardrömmar som ung

Lena, Stina och Tomas Ekblad på gården i Solf 1959. Lillasyster Ylva Ekblad föds 1961.
Lena, Stina och Tomas Ekblad på gården i Solf 1959. Lillasyster Ylva föds 1961. Lena, Stina och Tomas Ekblad på gården i Solf 1959. Lillasyster Ylva Ekblad föds 1961. Bild: Privat/Stina Ekblad Stina Ekblad,skådespelare

Som ung drömde Stina Ekblad om att bli författare men upplevde att hon inte hittade sitt eget uttryck. Under livet som skådespelare har hon främst gestaltat andras ord.

Samtidigt har hon på färden utvecklat ett personligt, eget språk. Nu är det bara att fortsätta skriva om hon vill!

Skådespelaren Stina Ekblad poserar sittande på ett träbord, iklädd vit skjorta, svarta byxor och glansiga svarta skor. Vänster ben har hon upplyft  på bordet med vänster hand på den fotens sko.
Skådespelaren Stina Ekblad poserar sittande på ett träbord, iklädd vit skjorta, svarta byxor och glansiga svarta skor. Vänster ben har hon upplyft på bordet med vänster hand på den fotens sko. Bild: Göran Segeholm Stina Ekblad,skådespelare

Läs också