Hoppa till huvudinnehåll

Vilken roman vinner Finlandiapriset? Vi har läst de sex kandidaterna

Ann-Luise Bertell, Anne Vuori-Kemilä, Tommi Kinnunen, Ritva Hellsten, Anni Kytömäki och Heikki Kännö på Finlandiaprisnomineringstillfället 5.11.2020.
Ann-Luise Bertell, Anne Vuori-Kemilä, Tommi Kinnunen, Ritva Hellsten, Anni Kytömäki och Heikki Kännö är nominerade till Finlandiapriset 2020. Ann-Luise Bertell, Anne Vuori-Kemilä, Tommi Kinnunen, Ritva Hellsten, Anni Kytömäki och Heikki Kännö på Finlandiaprisnomineringstillfället 5.11.2020. Bild: Lehtikuva Ann-Luise Bertell,Tommi Kinnunen,Ritva Hellsten (författare),Anni Kytömäki,Heikki Kännö,Finlandiapriset,Anne Vuori-Kemilä

På onsdag kväll delas Finlandiapriset, Fack-Finlandapriset och Finlandia Junior-priset ut i direktsändning på Yle TV1 kl. 19-20.

Inför prisutdelningen har vi läst de sex romaner som är nominerade till Finlandiapriset - i tre av romanerna gör sig krigserfarenheterna starkt påminda, en roman handlar om författaren Raija Siekkinens liv och död, och en annan om två lesbiska kvinnor i 1970-talets Finland. Endast en roman utspelar sig utanför Finlands gränser och dyker ner i de tankeströmningar som präglade Centraleuropa under sekelskiftet 1800-1900.

Ann-Luise Bertell: Heiman

”Det var det viktigaste av allt. Inte visa att man var rädd. Rädslan måste kramas ihop till en liten boll och förvaras längst, längst inne mellan ryggraden och tarmarna.”

Gambä-Hannes ord ekar i Elof under hela hans uppväxt – från uppbrottet från gården i unga år efter att såväl modern som fadern dött, genom åren i frontlinjen under andra världskriget till hemkomsten och ett liv präglat av hemligheter, ångest, svek, skuld och skam.

I stället för att prata om det smärtsamma går Elof ner sig i ett molande tigande eller slår sig i slang med grannen och vännen Viktor som var och varannan dag bedövar sin ångest med hembränt.

Fruar och barn står handfallna inför en allt mer destruktiv spiral som hotar att störta hela familjen i fördärvet.

Heiman är en släktkrönika som utspelar sig från år 1934 fram till början av 1990-talet och omspänner fyra generationer med anknytning till en gård i Kimo i Österbotten. Historien baserar sig på Ann-Luise Bertells farfars livshistoria.

Text: Marit Lindqvist

Bokpärmen till Ann-Luise Bertells bok "Heiman". På pärmen ses en en brun hare.
Bokpärmen till Ann-Luise Bertells bok "Heiman". På pärmen ses en en brun hare. Bild: Förlaget Ann-Luise Bertell,Förlaget

Ritva Hellsten: Raija

Författaren Raija Siekkinen omkom i en brand i sitt hem i februari 2004 bara några dagar innan hon skulle fylla femtio år.

I romanen Raija skriver hennes äldre syster Ritva Hellsten fram en person som under hela sitt liv kämpade med dåligt självförtroende. Den svaga självkänslan bottnade i första hand i en ansträngd relation till modern, en sträng och kompromisslös kvinna som med järnhand ville styra över sina döttrars liv.

Raija lever med en ständig känsla av att inte vara accepterad, inte vara älskad, och denna föreställning kommer att prägla såväl hennes liv som hennes konstnärskap.

Litteraturen, läsandet och skrivandet, blir en räddningsplanka – ett sätt att få utlopp för all saknad, all smärta och sorg som livet erbjuder henne, men här finns också stunder av omsorg, kärlek och lycka.

I sitt skrivande ter sig Raija kompromisslös. Ingenting får stå i vägen för texten, och hon är beredd att offra allt för sitt konstnärskap – såväl sin hälsa som sitt psykiska välbefinnande.

Text: Marit Lindqvist

Pärmen till Ritva Hellstens roman "Raija".
Pärmen till Ritva Hellstens roman "Raija". Bild: Aviador kustannus Ritva Hellsten (författare),Raija Siekkinen

Tommi Kinnunen: Ei kertonut katuvansa

Det är försommar år 1945 och fem finländska kvinnor vandrar genom ett öde, nerbränt och minerat Lappland. Hur har de hamnat här?

Andra världskriget har tagit slut och de tyska trupper som är kvar i norr börjar bege sig hemåt.

Men vad händer med de drygt tusen finländska kvinnor som av olika anledningar valde att följa med de tyska förbanden norröver – som sekreterare, tolkar, sjuksköterskor, tvätterskor eller kökshjälp. För arbetets skull, för pengarnas skull, och en del också för ros skull.

Då, när Tyskland och Finland ännu var vapenbröder.

En del av kvinnorna har beslutat sig för att följa med tyskarna till Tyskland, andra har internerats på ett fångläger i Narvik i väntan på hemtransport via Hangö.

Ett antal kvinnor lyckades i hemlighet och på eget bevåg ta sig över den norsk-finska gränsen och började den långa vandringen hemåt – precis som de fem kvinnorna i Tommi Kinnunens roman.

Det är en tärande, utmattande och också farlig vandring som kvinnorna ger sig ut på. Under vandringens gång får de utstå svält och svåra skavsår, spott och spe, gliringar och glåpord.

Samtidigt är det en vandring som stämmer till eftertanke och föder farhågor om framtiden: Varför åkte de med tyskarna till Norge? Vilka drömmar hade de, hur såg de på framtiden? Och vilka är kvinnorna idag – i sina egna och i andras ögon? Kommer man att visa förståelse för deras val eller kommer de att bli utfrusna av folk när de väl kommer hem?

Ei kertonut katuvansa är en roman om solidaritet och gemenskap, om tro, hopp och kärlek, om sorg, skam och skuld.

Text: Marit Lindqvist

Pärmen till Tommi Kinnunens roman "Ei kertonut katuvansa".
Pärmen till Tommi Kinnunens roman "Ei kertonut katuvansa". Bild: WSOY Tommi Kinnunen

Anni Kytömäki: Margarita

Senni jobbar som massör på Kankaristo hälsohem på ön Vehkasalo, ett spa som lockar många trötta och slitna huvudstadsbor att njuta av sol och bad, motion och massage.

Det är tidigt 1950-tal och s(p)åren från krigsåren är många – en del fullt synliga, andra mer dolda. Som en saknad och smärta i människornas liv, eller som ett öppet sår i naturen.

Under krigsåren erbjöd skogen skydd åt soldater på frammarsch, eller ett gömställe för folk på flykt. Samtidigt ökade efterfrågan på timmer och papper, vilket efter krigsslutet ledde till omfattande skogsavverkningar runtom i Finland.

Också på Vehkasalo genomförs omfattande avverkningar som bland annat resulterar i ett akut hot mot den sällsynta flodpärlmusslan som trivs i det klara strömmande vattendraget på ön.

Titeln på Anni Kytömäkis roman anspelar dels på flodpärlmusslans latinska namn ”Margaritifera margaritifera”, men också på Senni som i andranamn heter Margarita.

Senni är som en flodpärlmussla – hon har ett hårt skal som sluter sig kring en dov och ömmande hemlighet, en pärla av mörkt ljus.

Text: Marit Lindqvist

Pärmen till Anni Kytömäkis roman "Margarita".
Pärmen till Anni Kytömäkis roman "Margarita". Bild: Gummerus kustannus Anni Kytömäki

Heikki Kännö: Runoilija, eli miten veitsellä filosofoidaan

I Runoilija rör sig Heikki Kännö i förra sekelskiftets Centraleuropa bland de ideologier och tankeströmningar som präglade människors uppfattning av verkligheten.

Kännö blandar historiska personer med fiktiva i en halsbrytande berättelse med övernaturliga inslag. Fantasirikedomen är glädjande och berättargreppen omväxlande.

Huvudpersonen Aurelius Benn är en vacker man med litterära ambitioner och tvivelaktig moral. I romanens början dyker han svårt medtagen upp hos ett kringresande cirkussällskap. I hans släptåg tassar en svart hund.

Cirkussällskapet har anledning att misstänka honom för att vara den efterlyste mördaren Le Poète. Men istället vinner han deras tillit.

Benn berättar om en dröm där han mött en man med silverfärgade ögon som sprider en doft av kanel och rör sig i tid och rum på ett överrumplande sätt. Denna man visar sig senare vara en högst konkret kraft att räkna med.

I nästa vändning söker Benn upp filosofen Friedrich Nietzsche, som han beundrar, för att bli hans vän. Det slutar med att han hjälper Nietzsches syster Elisabeth Förster-Nietzsche att tolka broderns texter i enlighet med hennes nationalsocialistiska världsbild.

Några år senare fascineras antroposofen Rudolf Steiner av Aurelius Benn som han anser vara fången av onda krafter. Genom esoteriska övningar försöker han befria Benn och bjuder honom att hjälpa till att bygga helhetskonstverket Goetheanum i Dornach i Schweiz.

Den komplicerade intrigen får så småningom sin förklaring i slutet och övergår i en psykedelisk exposé där ondskans lön inte är döden.

Text: Anna Dönsberg

Pärmen till Heikki Kännös roman "Runoilija".
Pärmen till Heikki Kännös roman "Runoilija". Bild: Sammakko kustannus Heikki Kännö

Anne Vuori-Kemilä: Mustaa jäätä

Romanen börjar med att en ung man på väg på födelsedagkaffe hittar värdparet döda.

Han minns sin barndom och pratet kring grannarna “Ulffi” och “Gulffi”. Ett lesbiskt par var då något svårsmält och okänt. Som liten pojke blev han bekant med dem, trots att familjen inte godkände det och genom åren korsas deras vägar.

Anne Vuori-Kemilä skildrar stränga könsroller och karg ordlöshet. Båda kvinnorna är sköra, den ena även till sitt yttre, medan den andra förlitar sig på maskulin styrka och räds inte att ta till våld när orden tryter.

Mustaa jäätä hör till de finska romaner där intrigen och personernas handlingar motiveras av gamla oförrätter och de skador människor tillfogar varandra. Trots kärlek och goda intentioner, blir kommunikationen skev. Resultatet är långsinthet och tystnad.

Här finns många dråpliga situationer, men personernas inre utveckling blir tunn. Vuori-Kemilä väljer att skildra de stunder då känslorna är som intensivast, men ger inte tillräckligt psykologisk trovärdighet för att bygga upp till dem.

Men det finns också en feel-good-stämning över romanen som gör att läsaren intresserar sig för dessa kantstötta karaktärer. Även i den svartaste stund finns en ljusglimt.

Text: Anna Dönsberg

Pärmen till Anne Vuori-Kemiläs roman "Mustaa jäätä".
Pärmen till Anne Vuori-Kemiläs roman "Mustaa jäätä". Bild: Karisto kustannus litteratur,Anne Vuori-Kemilä