Hoppa till huvudinnehåll

En bråd dag hinner Sanna ta nästan 100 coronatest

Samtidigt som antalet positiva coronatest ökar, förbereder sig drive-in-teststationerna för snöslask och minusgrader.

Coronatesterna går redan på rutin. Sanna Eriksson klär sig i skyddsdräkt, drar ner visiret och börjar korta av på kön vid drive-in-teststationen på Ärtholmen i Helsingfors.

Man är van vid att laboratorieskötarens jobb är ett prydligt inomhusjobb, men plötsligt hittade jag mig själv utomhus i snöslask och kall vind, eller i solsken. I somras hade vi många fina sommardagar.

Sanna Eriksson har varit med och byggt upp Mehiläinens drive-in-teststationer i huvudstadsregionen.

Bekvämligheten på en drive-in-teststation är inte lika stor som på ett vanligt laboratorium. Det krävs lite lägeranda för att trivas med jobbet här, anser Eriksson.

En del av teststationerna är små och familjära, och jag har inte varit med om sådan gemenskap på jobbet tidigare. Många är tacksamma över att de får vara här, de upplever att det de gör är viktigt.

En av de små barackerna får agera både kontor och pausutrymme, i en annan barack finns omklädningsrummet med alla skyddskläder och i de övriga barackerna finns testutrustningen.

Det finns skräckhistorier om hur hemskt det är att ta coronatest. Någon kallade det för ett nässjältest (nenäsielunäyte), och ibland kan det göra ont. Endel är väldigt rädda och då får man försöka lugna dem och säga att det går snabbt och inte är farligt.

Förr togs influensatestet via båda näsborrarna, men det finns inte någon medicinsk orsak att göra likadant med coronatestet. Om den ena näsborren är för trång måste testet ändå tas från den andra näsborren. Enligt Eriksson kan också endel laboratorieskötare följa den gamla praxisen och ta provet från båda näsborrarna.

Några gör coronatest varje månad på grund av sitt jobb och för dem har testerna blivit ganska odramatiska. På teststationen märker man också att coronatesterna har blivit mera vardagliga för folk.

Vi får ofta ett muntligt tack av dom som blir testade här, det är mera sällsynt vid ett vanligt laboratorium. Man märker att vårt jobb uppskattas, och folk noterar att det är kö och att vi har mycket att göra.

Under en dag hinner en laboratorieskötare lätt testa över 50 personer, ibland närmare 100. Ett test tar vanligtvis bara några minuter.

Jag är inte rädd för coronasmitta för min egen del. Mitt barn hör däremot till riskgruppen, så det oroar mig lite. För mig är god handhygien och att skydda mig så rutinmässigt, så jag är inte rädd. Man måste använda sunt förnuft, både här på teststationen och då man rör sig i kollektivtrafiken.

Att ta prov på barn kan vara utmanande. Då gäller det att samarbeta med föräldern och få barnet i en tillräckligt stabil position. Ibland måste föräldern hålla både barnets huvud, fötter och händer. Barnen har ofta en reflex att ta tag i stickan och försöka dra bort skötarens hand.

Redan i april fick de som jobbade på drive-in-teststationerna en försmak på hur det är att jobba i snöslask, men då hann man inte fundera på hurdant jobbet blir nästa vinter. Nu har teststationerna förberett sig genom att skaffa isolerade baracker och varma vinterkläder.

Det är speciellt händerna som tar stryk av kölden då man hela tiden ska hålla på med handdesinfektion. Man måste få komma in och värma sig emellanåt. Vi har fått fundera på hur vi ska klara oss då det blir -20 grader ute.
För ett år sedan hade jag inte kunnat föreställa mig att jag skulle ta prover i en husbil, barack eller parkeringshall. Ibland får man jobba långa dagar och då kön är lång får man lägga på ett kol, men ibland är det också lugnare dagar.