Hoppa till huvudinnehåll

Hallå? Finns det liv på Mars? Vad är kärlek? - Vetenskapliga svar på popmusikens stora frågor

David Bowie 1987
David Bowie 1987 Bild: EPA/CHRIS HOFFMANN

Vem tänder stjärnorna? Vad är kärlek? Vem är du? Popmusiken älskar att lämna frågan hängande i luften, och sedan ligger vi där sömnlösa och funderar. Men nu kan du sova lugnt, för här är några svar på de största existentiella pop-frågorna.

Man brukar ju säga att resan är viktigare än målet. Varje seglare kan bekräfta det här. När du stiger ombord på båten, då är du framme. På samma sätt kunde man säga att frågan ibland är viktigare, och framför allt mer intressant, än svaret.

Utom då man gifter sig och det är prästen som frågar att “vill du Marcus Leonardo Alibaba Bruce Wayne Rosenlund taga denna”, och så vidare. Då är nog svaret viktigare.

Nu råkar det vara ett faktum att musiken är sprängfylld av stora frågor. Ofta är de retoriska. Ofta är de inte avsedda att besvaras utan de ska bli hängande i luften. Eller bli kvar och spela i våra huvuden.

Men det finns frågor som artisterna och låtskrivarna ställer, som faktiskt går att besvara, vetenskapligt till och med. Här följer ett urval av popmusikens stora, obesvarade frågor och förslag till svar på dem.

Eva Dahlgren, Vem tänder stjärnorna?

Det här är faktiskt en ganska lätt fråga att besvara. Fast det är inte “vem” utan “vad”.

Det som får en stjärna att tändas är gravitationen, eller tyngdkraften. Samma kraft som fick äpplet att falla ned på Isaac Newtons huvud, om man får tro den här gamla legenden.

Då ett stort moln av vätgas i rymden börjar dra sig samman på grund av gravitationen, då komprimeras gasen. Till slut har tyngdkraften fått gasen att bilda ett stort klot. Är klotet tillräckligt stort så blir trycket i klotets mitt så stort att de enskilda väteatomerna börjar slås samman. Det kallas vätefusion.

Väte är det lättaste av alla grundämnen. När två väteatomer slås ihop, bildas en heliumatom, det näst lättaste grundämnet. Dessutom bildas en massa energi. Det är den här energin som får stjärnan att lysa. Och stjärnan tänds alltså då trycket i dess hjärta blir tillräckligt stort för att starta vätefusionen.

Stellaratorn Wendelstein W7-X.
Här byggs en sol (och solen är ju en stjärna) på jorden. Den experimentella fusionsreaktorn Wendelstein 7-X i Tyskland. Stellaratorn Wendelstein W7-X. Bild: Max Planck Institute Stellarator,fusionsenergi

Vätefusion är en sorts kärnkraft, bara att bakvänd i förhållande till fissionen där man klyver atomer i stället för att slå ihop dem. Fusionsreaktorer, konstgjorda solar på jorden, kan en dag bli verklighet och de skulle i så fall ge oss i princip ändlöst med miljövänlig energi. Just nu byggs det flera experimentella fusionsreaktorer runtom i världen, bland annat ITER i södra Frankrike. Också i Kina satsar man hårt på fusionsenergi just nu.

Eftersom vi här på jorden inte kan återskapa det enorma trycket som råder inuti solen, får vi höja på temperaturen i stället. I Kina har man nått temperaturer på mer än 100 miljoner grader Celsius.

Problemet hittills har varit att man inte har lyckats få reaktorerna att gå för egen maskin, så att säga, att hålla fusionslågan brinnande utan att man pumpar in energi utifrån. Det skulle kräva temperaturer på uppemot 150 miljoner grader Celsius.

De flesta experterna är ändå ense om att det bara är en fråga om när, inte om den första konstgjorda stjärnan tänds på jorden.

The Who, Who are you?

En bra fråga, och kanske den som mänskligheten har ägnat mest tid och energi åt att besvara. Vi ägnar ju i princip största delen av våra liv åt att ta reda på vem vi är och sedan försöka bli den personen. Man kan kanske säga att vi är frågan och vårt liv är svaret.

Men frågan som Roger Daltrey, Pete Townshend och grabbarna ställer är inte helt entydig. Och man kan belysa den från många synvinklar. Den kanske viktigaste, om man frågar mig, är den som definierar själva begreppet “du”. Ditt medvetande. Vad är det? Var i hjärnan finns det exakt? Hur uppstår det?

Innan vi går närmare in på det: kan vi alla vara överens om att din hjärna är lika med du? Poeterna och låtskrivarna går ju på om hur viktigt hjärtat är. Visst är det viktigt, men låt oss vara ärlig nu: byt ut ditt hjärta, fast mot ett grishjärta - det lär ska bli möjligt inom den nära framtiden - och du kommer ändå att vara du.

Ett finger pekar upp mot en tecknad hjärna.
Du är din hjärna och din hjärna är du. Ett finger pekar upp mot en tecknad hjärna. Bild: Mostphotos hjärnan

Byter du däremot ut din hjärna mot en grishjärna så kommer du att vara en gris.

Men också om vi är överens om att “du” finns i din hjärna, så återstår ännu många frågor. Var i hjärnan finns medvetandet? Hur uppstår det?

Det här är ju faktiskt en av de stora, olösta frågorna som vetenskapen brottas med. Hjärnan har varit så upptagen med att studera den omgivande världen att den inte riktigt har hunnit studera sig själv.

Hjärnan är också upptagen med mycket annat än medvetandet. Som en hjärnforskare uttryckte det, “du” är bara en av de många saker som din hjärna gör.

Du må sova, men din hjärna sover aldrig helt och hållet. Den är aktiv hela tiden. Den där myten om att människan bara använder tio procent av sin totala hjärnkapacitet, tro inte på den. Vi använder nog de facto hela vår hjärnkapacitet.

Men poängen är att du bara är medveten om en pytteliten del av allt som pågår där inne. Den biten kallar du sedan “jag”.

Men sedan kan man också fråga sig att är jag faktiskt jag? Min kropp är ju trots allt till största delen inte min. Våra kroppar kryllar av mikro-organismer, biljoner av dem. Och de är ju inte “jag”. De bor i mig, jag är skyskrapan där de jobbar, men de är sina egna varelser, med sin egen metabolism och fortplantning. Faktum är att de främmande cellerna är i en överlägsen majoritet i min kropp. Det går hela tio av deras celler på en av mina, faktiskt.

Däremot så är de främmande cellerna, mikro-organismerna, så små att de bara utgör en till tre procent av min totala massa. Så i det avseendet är det fortfarande jag som leder. Vad “jag” nu sedan egentligen är. Eller “vem”.

David Bowie, Life on Mars?

Det är inte helt uteslutet att Nasa de facto hittade liv på Mars redan 1976, men sopade upptäckten under mattan. Det finns de som hävdar att så här är fallet. Och det är inte foliemössor och UFO-entusiaster som påstår det här, utan en av Nasas egna ledande forskare som var direkt inkopplad på Nasas Marsprogram vid den här tiden.

Det handlar alltså om Vikingprogrammet, som omfattade två stycken obemannade rymdsonder, Viking 1 och Viking 2. De skickades till Mars 1975 för att ta en närmare titt och bland annat leta efter tecken på liv, eller så kallade biosignaturer.

Faktum är att Vikingprogrammet är det mest ambitiösa och påkostade Marsprogrammet till dags dato. Nasas Vikingexpeditioner var mycket framgångsrika överlag, och faktum är att Viking ett och två stod för så gott som all den samlade detaljerade informationen som vi hade om Mars ända fram till slutet av 1990-talet och början av 2000-talet.

Planeten Mars.
Hittade Nasa liv på Mars redan på 70-talet? Planeten Mars. Mars (planeter)

Båda expeditionerna bestod dels av en satellit som parkerades i omloppsbana kring Mars där de fotograferade planetens yta och dels så fungerade de som kommunikationslänk mellan jorden och den landare som sattes ned på själva planetens yta.

Ett av de uttalade målen med Vikingsonderna var som sagt att leta efter tecken på liv på den Röda planeten, liv i form av mikrober. Det här gjorde de med hjälp av ett lika enkelt som genialiskt experiment som härstammar från ingen mindre än Louis Pasteur, som kom på idén och utförde en tidig version av det 1864.

Det här billiga, enkla experimentet som kan göras av vem som helst var som helst, används fortfarande allmänt för att avgöra till exempel om vatten är drickbart eller om det innehåller någon sorts mikrober.

Experimentet så som Nasas Vikingprogram utförde det går i korthet ut på att ombord på själva Marslandaren fanns en liten behållare med näringslösning. I den placerades ett jordprov som Marslandaren hade snappat upp. Fanns det mikrober i det här jordprovet skulle de omedelbart börja kalasa på näringen i vätskan och deras ämnesomsättning skulle få dem att producera gaser. “Pruttar”, liksom. Det här skulle sedan uppdagas i form av bubblor i näringslösningen.

Till det här experimentet hörde att man hade en separat behållare med samma näringslösning, som man också lade ett jordprov i. Sedan hettades lösningen upp för att man skulle försäkra sig om att det inte fanns några levande mikro-organismer i den. Dök det upp bubblor i den icke-steriliserade lösningen men inga bubblor i den steriliserade, så då visste forskarna att det fanns liv i den där bubblorna dök upp.

Och grejen är att bägge Viking-landarna gjorde det här experimentet, inte en gång utan upprepade gånger, och resultatet visade klart och tydligt på att det fanns liv där.

Sanddyner invid Mount Sharp.
Mars är tämligen ogästvänlig för liv numera, men den tros ha varit betydligt behagligare i solsystemets tidiga barndom - eventuellt med hav.. Sanddyner invid Mount Sharp. Bild: NASA/JPL-Caltech/MSSS mount sharp,Mars (planeter),Curiosity (Rymdsond)

Gilbert Levin, så heter alltså forskaren som var ledande vetenskapsman för Vikingprogrammet. Levin, och hans kolleger också faktiskt, har ända sedan slutet av 70-talet hävdat att Viking-teamet de facto hittade liv på Mars den där gången för mer än fyrtio år sedan. Levin har skrivit en artikel om det här som nyligen publicerades i den respekterade vetenskapstidskriften Scientific American.

Där lägger Levin ut texten om att Nasa gjorde bort sig, inte bara genom att mer eller mindre sopa Viking-landarnas resultat under mattan, utan också genom att aldrig följa upp experimentet med fler undersökningar. Inte en enda av de landare som har skickats till Mars sedan 70-talet, inklusive rovern Curiosity, har haft ett motsvarande experiment ombord.

Varför? Ingen vet exakt.

Inte heller Nasas nästa Marslandare Perseverance, som ska landa på Mars 2021, innehåller ett experiment med just det här syftet, att följa upp Vikingsondernas fynd.

Och det här kan i värsta fall, i teorin, visa sig vara ödesdigert för framtida mänskliga besökare på Mars. Om där finns mikrober vars existens de inte är medvetna om. Mikrober som dessutom visar sig vara skadliga för människor. Som de dessutom tar med sig hem då de återvänder till jorden.

Hur som helst: om det skulle visa sig ligga någonting bakom det här, att Nasa faktiskt hittade liv på Mars redan 1976 (och därmed svarade på David Bowies fråga bara fem år efter att han ställde den) så skulle det livet ju ironiskt nog sannolikt vara ganska så nära besläktat med det jordiska livet. Våra planeter har ju utväxlat spott upprepade gånger längs med årmiljarderna.

Det är inte ens helt uteslutet att det jordiska livet har sitt ursprung på Mars, som i solsystemets tidiga barndom sannolikt var en betydligt vänligare plats för livet att utvecklas. Därifrån kan det ha hoppat till jorden på kringflygande meteoriter - vi vet att det finns mikrober som klarar av långa tider i rymdens vakuum. Och tillbaka igen. Vem vet. Men svaret på frågan om liv på Mars måste alltså bli ett rungande “kanske”.

Haddaway, What is love?

Det här är vad man kallar en kuggfråga. Det finns inget rätt svar på den, eller så finns det sju miljarder rätta svar. Hur som helst så räcker vår tid inte till för att gå in i det här träsket. I stället tar jag mig friheten att tolka Haddaways verkliga syfte bakom frågan. Jag gissar med andra ord att Haddaway på riktigt undrade vad förälskelse är.

I korthet går det alltså ut på att då vi blir förälskade, när vi blir attraherade till någon, då börjar kroppen pumpa ut en kraftig cocktail av signalsubstanserna dopamin, noradrenalin och serotonin. De har en lång rad olika funktioner, dopamin till exempel förekommer i kroppens system för att reglera motorik, vakenhet, glädje, entusiasm och uppmärksamhet.

Dopamin ingår också i kroppens belöningssystem, alltså det som får oss att känna att nu går det bra. Och just det här belöningssystemet utnyttjas också av en lång rad välkända droger som till exempel kokain och amfetamin: de ökar på halten av dopamin i blodet genom att de minskar på dess nedbrytning. Det är därför som kokain är en partydrog; plötsligt är du Don Juan, Stålmannen och Ricky Martin i en och samma kropp.

äldre man kysser äldre kvinna på kinden, hon ser förvånad ut
Lyssnar du nu, Haddaway? Det här är kärlek. äldre man kysser äldre kvinna på kinden, hon ser förvånad ut Bild: 2015 Scott Griessel/Creatista kyssande,äktenskap,kärlek,äldre

Tills drogens inverkan ebbar ut, och då är det inte så roligt längre.

Låter det här inte precis som att vara kär? ”Jag träffade henne i går, hon är så perfekt för mig och vi ska gifta oss på söndag och skaffa elva barn och vi kommer aldrig att vara isär en endaste minut”.

Inte så långt ifrån att vara påtänd, eller hur? Det är just exakt på grund av att det i praktiken handlar om samma sak. Att vara hög på narkotiska substanser. Dopaminet orsakar lyckoruset, noradrenalinet gör att du har svårt att sova och tappar matlusten, medan serotoninet gör att du inte kan tänka på någon annan än henne. Eller honom.

Men precis som med kokain och andra droger så vänjer sig kroppen med tiden vid kemikalierna och förr eller senare biter inte kärleksknarket längre. Sisådär 18 månader kan det hålla i sig, maximalt, men sedan märker vi att aj jaa, inte var han eller hon sen heller så snygg som vi tyckte och vitsarna är inte roliga längre och var det här nu sen också ett misstag…

Men i bästa fall har vi i det här skedet övergått till nästa fas som snarare är någon sorts partnerskap där vi accepterar den andras små skavanker. Då har vi sovit ruset av oss och då är det förnuft och kamratskap som gäller. I bästa fall, som sagt.

Queen, Who wants to live forever?

Det finns hur många som helst som vill det. Och det finns ju olika sätt att uppnå det. Bo Kaspers Orkester ger några exempel:

- Skriv en bok som alla läser
- Ge pengar till ett institut
- Gör en sång som barnen sjunger
- När terminen tagit slut
- etc.

Det finns en viss sorts manet kallad Turritopsis dohrnii, som i princip kan leva för evigt. Om den blir skadad eller hotas på något sätt kan den återgå till polypstadiet, och sedan börja sitt liv från början, i teorin hur många gånger som helst. Men sannolikt är att den förr eller senare blir uppäten av någon högre upp i näringskedjan.

Ser vi på vem som har kommit närmast att besvara Freddie Mercurys fråga så har vi till exempel trädet Old Tjikko, en vindpinad gran som fortfarande växer på ett fjäll i Dalarna. Den är, så vitt vi vet, 9500 år gammal just nu. Sisådär.

Old Tjikkos ålder har bestämts genom kol 14-dateringar av gamla kottar hittade under granen. För övrigt är det inte själva trädstammen som är 9 500 år gammal, det är delar av rotsystemet som har överlevt och med tiden skjutit ut nya delar. Inga ursprungliga delar av Old Tjikko lever i dag, men genetiskt sett är det samma trädindivid som i förbiblisk tid.

Världens äldsta kända träd, Old Tjikko.
Old Tjikko, 9500 år, var medelålders redan när pyramiderna byggdes. Världens äldsta kända träd, Old Tjikko. Old Tjikko

Nå, Old Tjikko må vara gammal, men berget som den står på är ju så mycket äldre, trots allt, eller hur? Graniten, det västnyländska urberget som vår stuga ute i Ingå skärgård vilar på härstammar från proterozoikum, ettusensexhundra miljoner år eller så i det förflutna. Inget levande kan väl ändå tävla med det?
Men livet, det som jag består av och bär på och ledsagar vidare i och med mina barn, det är faktiskt ännu äldre än så.

Den äldsta kända fungerande genen inuti dig och mig är den som kodar för enzymet glutaminsyntas, vilket skapar aminosyran glutamin från glutamat och ammoniak. Eftersom detta enzym är en avgörande del av hur cellerna producerar protein och tar bort överskott av kväve har naturligt urval bevarat det oförändrat.

Varje levande organism använder den här samma genen som först utvecklades för mer än två miljarder år sedan - det här var till och med innan de första biologiska cellerna med en kärna uppstod. Och det var definitivt före urberget ute i Ingå skärgård uppstod.

Hur som helst är livets stafettpinne äldre än den äldsta genen. Jorden tog form för cirka fyra och en halv miljarder år sedan, och de äldsta spåren av liv är 3,7 miljarder år gamla. Det är tretusen sjuhundra miljoner år. Vissa menar att livet kan vara ännu äldre än så, 4,1 miljarder år.
Om det inte är att leva för evigt, bara att vara en del av den kedjan, så vet jag inte vad som är det.

Bonusfrågor:

Bob Dylan, How many roads must a man walk down before you can call him a man?

En man behöver inte vandra längs en enda väg för att bli kallad en man. Det räcker med att han identifierar sig som en man.

Annie Lennox: Why?

Nå därför! Ibland är det just så enkelt. ”Det som kan hävdas utan bevis kan avfärdas utan bevis.” – Christopher Hitchens.

Läs också

Nyligen publicerat - Vetenskap