Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: När farsan blir faran – Gunilla Wahlstens romandebut skildrar barnets utsatthet

Gunilla Wahlsten.
Gunilla Wahlsten romandebuterar med en barndomsskildring som handlar om flickan Livia. Gunilla Wahlsten. Bild: Privat. författare,gunilla wahlsten

Det närmar sig fars dag och i skolan ska alla tillverka de obligatoriska fars dag-korten. Lärarinnan visar hur man viker och klipper så att ett hjärta vecklas ut när man viker upp kortet.

Men Livia har ingen lust att göra ett kort till sin pappa, eller farsan som hon kallar honom.

Pliktskyldigast plitar hon i alla fall ner en hälsning på det röda kortet – utan blommor eller hjärtan: ”TILL FARAN”.

Framför sig ser Livia hur faran/farsan vankar runt, skriker och super, hötter med näven och hotar, medan Lilla Mamma och Livia försöker blidka och blunda.

Det osynliga barnet i Skräckens hus

Det är 1960-tal och Livia och hennes föräldrar lever i ett nergånget, mörkt och trångt trähus i centrala Mariehamn, ”en orrkoja som för länge sedan var utklassad som människobostad.”

I detta Skräckens hus tassar Livia och Lilla Mamma fram på tå, anpassar sig efter farsans humörsvängningar och försöker göra sig osynliga så gott det går.

Tryggheten finns ute på gården, i grannen Kalles verkstad, hos frälsningssoldaten Arne i söndagsskolan eller på landet hos mormor och morfar.

För att inte tala om biblioteket som blir ett ställe att fly till i många olika bemärkelser. Förutom att biblioteket erbjuder en fristad, är böckerna en väg ut ur ensamheten.

I Katarina Taikons självbiografiska böcker om Katitzi hittar Livia den själsfrände och frimodiga vän hon saknar i verkliga livet:

”Katitzi hade allt som Livia ville ha: färggranna klänningar med volanger, sång och musikinstrument, djur och en husvagn som kunde ta henne vart som helst. Och så var hon tuff, Katitzi. Hon vågade säga allt det som Livia bara vågade tänka.”

Pärmen till Gunilla Wahlstens roman "Livia".
Pärmen till Gunilla Wahlstens roman "Livia". Bild: Scriptum förlag litteratur,gunilla wahlsten

Lojal med Lilla Mamma

Livia lever i ständig rädsla och oro – en oro som gör sig påmind rent fysiskt som en ständig värk i magen.

Denna oro präglar allt hon gör – hon hukar och drar sig undan, hon förnekar och förminskar sig själv, hon skyler och slätar över.

Livia, som egentligen är en glad flicka med mycket liv i, blir tillbakadragen och blyg. Rädd för att göra bort sig, rädd för att bli avslöjad och framför allt rädd för att försätta sin mamma i en besvärlig och besvärande situation.

Rädd för dagisfrökens blick när hon kommer med ett krokigt rött ljus till pysseldagen istället för ett rakt vitt ljus, rädd för klasskompisarnas hånfulla gliringar i omklädningsrummet när hon tar på sig sin alltför stora mörkblå gymnastikdräkt med alltför långa ärmar och inga ben, rädd för att mamma ska se att hon har hål på strumpbyxorna och att vinterskorna blivit för små.

Det är ständigt ont om pengar eftersom pappan inte kan hålla i ett jobb och mamman försöker skrapa ihop slantar med olika ströjobb. Slantar som farsan allt som oftast dricker upp.

För det mesta satt farsan i fåtöljen och gjorde ingenting. När han hade brännvin var han sur och när han var utan var han ännu surare.― ur Livia

Mellan Livia och mamman finns ett slitstarkt lojalitetsband – de finner tröst och stöd hos varandra i den utsatthet och ensamhet som de delar.

Men det är också hjärtskärande att se hur Livia tvingas bära ett alltför stort ansvar där de vuxna inte riktigt förmår, vill eller kan gripa in.

Även om alltför många vänder bort blicken finns det trots allt en handfull vuxna i familjens närhet som ser vad som sker, och som nästan i smyg hjälper till på olika sätt – med en matkasse, med en hög med avlagda kläder eller med en alldeles egen cykel till Livia.

En berörande barndomsskildring

Berättelsen om Livia som växer upp i ett hem präglat av farsans alkoholmissbruk påminner mig om Christel Sundqvists debutroman Flickan i flaskan (2009) som också skildrar en uppväxt i skuggan av ett missbruk med Pappa Kungen som håller hela familjen fången med sitt gränslösa drickande, sin självupptagenhet och sin självömkan.

Flickan i flaskan försiggår på flera olika tidsplan och Christel Sundqvist skildrar hur barndomens erfarenheter av skam, skuld och sorg kommer att sätta djupa spår långt upp i vuxen ålder.

Gunilla Wahlsten debuterade som författare år 2015 med diktsamlingen Viska frid (egen utgivning) och romanen Livia är första delen i en planerad trilogi.

Berättelsen om Livia skrivs fram i korta rapsodiska kapitel. Scen för scen växer romanen fram och blir till en berörande berättelse om en barndom där vardagen är bräcklig och oberäknelig, en uppväxt där drömmar är satta på undantag.

Läs också