Hoppa till huvudinnehåll

Sagan om Klas-Fjalars juläventyr: "Det var ett kärleksdrama av sällan skådat slag" - Här är hela den färdiga historien i 24 delar!

Teaterscen med utsrpidda möbler.
Den episka trilogin i nio akter som Anton, Carmen och Affe har skrivit - kommer den någonsin att se dagens ljus? Teaterscen med utsrpidda möbler. Bild: Unsplash / Stefano Stacchini teaterkonst,scen

Den 1 december i år bad vi er hjälpa oss att skriva en histora i 24 delar. Svenska Yles kulturredaktion skrev inledningen, resten diktade ni ihop! Varje dag valde vi ut en fortsättning på historien av de texter som skickats in och publicerade den här i artikeln. Här är nu hela den kompletta sagan i 24 delar - god jul!

Sagan är nu avslutad (24.12) och det går inte längre att skicka in förslag på hur historien ska fortsätta. Tack till alla som bidragit till äventyret!

Lucka 1: Klas-Fjalar möter en oväntad gäst

Klas-Fjalar vaknade med ett ryck. Hade han drömt eller ringde någon precis på dörren? Han vände sig yrvaket mot väckarklockan, vars neongröna siffror blinkade 05:37.

Klas-Fjalar lyssnade och väntade, men det enda som hördes var decemberregnets ilskna piskande mot förnsterrutan.

Jag måste ha drömt, tänkte Klas-Fjalar, vände sig på andra sidan och slöt ögonen i hopp om att få sova några timmar till.

Det var den 1 december 2020 och Klas-Fjalar hade inget jobb att gå till eftersom teatern där han arbetade hade stängt på grund av de senaste coronarestriktionerna.

Då skar ett gällt PLING PLONG, PLING PLONG genom tystnaden. Det var definitivt någon som ringde på dörrklockan!

Affe, Vad är det? Vill du komma in?

– Men vad är det nu då! muttrade Klas-Fjalar och kände en blandning av irritation och obehag. Vem ringer på min dörr den här tiden på morgonen?

Klas-Fjalar vände fötterna över sängkanten, drog på sig pyjamasbyxorna, hasade mot dörren och öppnade dörren. Han drog häftigt efter andan, för där stod ju ...

En tomte står på en sten med ryggen mot kameran och tittar in i skogen
En av De Små? En tomte står på en sten med ryggen mot kameran och tittar in i skogen Bild: Ilkka Klemola / YLE Tomte,jul,Metsä

Lucka 2: Regissören

... regissören! Hans ansikte var knallrött och svetten rann i pannan. Glasögonen hängde på nästippen och hans gråblå ögon stirrade rakt in i Klas-Fjalars nyöppnade ögon.

Regissören stånkade och försökte få fram några ord men Klas-Fjalar förstod ingenting.

– Affe, Vad är det? Vill du komma in?

Klas-Fjalar blev samtidigt uppmärksam på att han inte hade någonting på överkroppen. Han backade in i lägenheten och letade med handen efter en tröja på stolen, där det låg en ständigt växande klädhög.

Regissören bufflade sig genom den trånga tamburen, tog stöd mot väggen och fortsatte med sina försök att stånka fram en mening.

Klas-Fjalar hittade en tröja och drog på den samtidigt som Affe ramlade in i vardagsrummet. Affe tog stöd mot stolen med kläder, skuffade ner högen på golvet och satte sig.

– Klaffe, fick han slutligen fram.

Ingen hade någonsin kallat Klas-Fjalar för Klaffe.

Anonym

Gråa fotavtryck
Underligt små fotspår hittas bakom scenen. Gråa fotavtryck Bild: Wavebreakmedia / Mostphotos fötterna,fotavtryck

Lucka 3: Fotspår

– Nej KAFFE, svarade Affe. Sätt på en panna kaffe, vi måste prata.

Klas-Fjalar suckade och gick muttrande till köket samtidigt som han krängde på sig en t-shirt. Han hade verkligen inte tänkt stiga upp ännu på en par timmar minst, men något viktigt måste det ju vara som regissören hade på hjärtat eftersom han kom och störde honom i denna arla morgonstund.

Han knäppte på kaffebryggaren. Affe föste undan pappershögarna som hopats på matbordet. Obetalda och oöppnade fakturor, reklam och dagstidningar låg där huller om buller tillsammans med ett par koppar kaffe och assietter med smulor från gårdagen.

Vi hittade spår där bakom. Fotspår.

Regissören höjde på ögonbrynet och gav Klas-Fjalar en manande blick.

– Sätt dig, sa regissören och nickade mot den tomma stolen, samtidigt som han reste sig och drog för de tjocka linnegardinerna i köksfönstret. Han drog för gardinerna med en sådan fart att blad från den torkade julstjärnan ramlar till golvet, julstjärnan Klas-Fjalar köpte i blomsterbutiken julen 2019.

Klas-Fjalar tittade ner i golvet och skämdes, drog ut stolen och slog sig ner med en suck.

Regissören drog djupt efter andan.

– Vi var bakom stora scenen igår, sa Affe med allvarlig röst.

– Jaha? svarar Klas-Fjalar. Och?

– Vi hittade spår där bakom. Fotspår, fortsätter han, medan han rättade till glasögonen som forfarande hängde på den svettiga nästippen.

– Fotspår? frågade Klas-Fjalar och tittade oförstående på honom.

– Ja. Små små fotspår, svarar Affe. Mindre än ett barns ...

Fia

Ja! skrek Affe plötsligt och torkade tårarna med baksidan av handen. Det är just det jag menar! De är tillbaka! Förstår du vad det här betyder?!

Lucka 4: Affe gråter och Klas-Fjalars blod fryser till is

– F-f-fotspår, stammade Klas-Fjalar och kände hur svetten började tränga fram i pannan. Han torkade snabbt pannan med handen och skruvade obekvämt på sig.

– Du menar v-v-väl in-in-inte att, att ... fortsatte han och drog nervöst loss en lös tråd från sin t-shirt.

Regissören tog av sig glasögonen och slog händerna för ögonen. Hela han började skaka. Han grät så han hulkade.

Klas-Fjalar blev ännu mer obekväm och steg försiktigt upp för att hämta kaffekoppar och kaffe.

– Ja! skrek Affe plötsligt och torkade tårarna med baksidan av handen. Det är just det jag menar! De är tillbaka! Förstår du vad det här betyder?!

Klas-Fjalar blev så rädd av Affes plötsliga utrop att han tappade kaffepannan i golvet så både kaffe och glasskärvor skvätte runt överallt.

Självklart visste han vad det här betydde. Det var en katastrof.

– Jag trodde vi tog hand om den sista av dem julen 1987, sa Klas-Fjalar tyst medan han började städa upp kaffet och skärvorna.

– Det trodde jag med! skrek Affe med förtvivlad röst. De lovade att låta oss OCH teatern vara ifred bara de fick som de ville. Och det fick de ju, fortsatte han och brast sen ut i gråt igen.

Klas-Fjalar såg försiktigt på regissören och visste inte vad han skulle säga. Oavsett vad han sa så skulle det inte göra saken bättre. Han plockade fram en kastrull och tappade upp vatten i den och satte den på spisen.

– Det blir tyvärr snabbkaffe i stället, sa han försiktigt medan han vred igång plattan.

Jag trodde vi tog hand om den sista av dem julen 1987

– Det gör det samma, sa regissören. Kaffe som kaffe. Jag vill att du hjälper mig ta hand om dessa småkräk, Klas-Fjalar. Klas-Fjalar såg in i hans gråblåögon, de var rödsprängda och glansiga av alla tårar och man såg att han verligen var rädd.

– Jag hämtar fällan, sa Klas-Fjalar med sorgsen röst. Jag åker till teatern i kväll och ställer upp den.

Han kände hur ögonen fylldes med tårar. Han ville verkligen inte behöva göra det här en gång till. Han visste att det han gjorde var fel. Om ändå Affe kunde förstå det också.

* * *

Klas-Fjalar stod uppe på scenen bakom det tunga röda sammetsdraperiet och satte försiktigt handen i fickan. Han kände den kalla metallen mot sin hand och ryckte snabbt upp handen igen. Fällan hade legat kvar där de gömde den, bakom proppskåpet i lönnfacket de byggde 1987.

Han hade hoppats att han aldrig mer skulle behöva använda den, men De Små höll inte vad de lovade dem då. De lovade dyrt och heligt att aldrig mer återvända. Men nu var de tillbaka.

Han suckade djupt och gick försiktigt över scenen.

– Hallå där, hörde han någon säga. Du vågade dig hit trots allt?

Klas-Fjalar kände hur blodet frös till is i ådrorna och hur nackhåret reste sig. Han tittade ner på sina fötter och fick tyvärr syn på det han fruktade att han skulle se.

Sarah

Tegelvägg i källaren som är upplyst av lampor
Här i slutet av korridoren fanns en gång en dörr. Den är nu igenmurad Tegelvägg i källaren som är upplyst av lampor Bild: Unsplash / Kdwk Leung Vägg,källare,tegel

Lucka 5: Rummet i källaren

Vid hans fötter såg han ett känt ansikte, om än litet, men känt. Grå mössa, grå yllerock, grå byxor och svarta blanka kängor, precis som förut. Skägget var kanske aningen vitare än det var senast de sågs, men han kände igen honom.

– Ha-ha-hade vi in-in-inte en överenskommelse Frans, frågade Klas-Fjalar försiktigt.

Han satte sig ner på scenen och trots sina stela ben kunde han sätta dem i skräddarställning. Den lille farbrorn klättrade upp på hans knä och satte sig ner.

Frans såg på honom med sina små svarta ögon och suckade djupt.

– Nå Klas-Fjalar, kan du berätta varför ni inte höll er del av löftet? frågade han.

– Vad menar du? svarade Klas-Fjalar, vi höll vår del av löftet men inte ni!

Va?! utbrast Klas-Fjalar, men det är ju inte sant. Ingen har varit där sedan 1987! Det såg jag själv till när jag murade fast dörren, ingen skulle kunna komma in dit!

Frans skrattade så skägget hoppade.

– Nej du Klas-Fjalar, det gjorde ni verkligen inte. Vi kom överens om att vi fick hålla till vintertid i det bortre rummet av källaren, där ni murade fast dörren, men nu plötsligt har dörren öppnats igen! Ni rev ut ALLT det vi byggt upp och ...

– Vad?! utbrast Klas-Fjalar, men det är ju inte sant. Ingen har varit där sedan 1987! Det såg jag själv till när jag murade fast dörren, ingen skulle kunna komma in dit!

– Regissören, han var där med en man och en kvinna igår, sent på kvällen, fortsatte Frans. De rotade runt bland den gamla rekvisitan ni lämnade kvar. Som om de sökte efter något. Jag trodde vi var överens och att vi inte skulle behöva uppleva fler otrevligheter, inte sant?

Klas-Fjalar tittade ner på sina händer. Ärret på den högra handen påminde honom varje dag om vad som hände. Händerna kunde han inte täcka med kläder liksom resten av överkroppen. Huden var knottrig och den stramade när han rörde sig, som om den var en storlek för liten.

Regissören, han var där med en man och en kvinna igår, sent på kvällen, fortsatte Frans. De rotade runt bland den gamla rekvisitan ni lämnade kvar. Som om de sökte efter något.

Han kunde fortfarande minnas den brännande smärtan han kände den kvällen och han kunde känna värmen från lågorna när de fattade tag om hans ytterrock.

– Inte sant? sa Frans och spände ögonen i honom.

– In-in-inga fler otrevligheter, stammade Klas-Fjalar.

Anonym

- Aj Affe? Nej, han kom bara hem här via alldeles som hastigast idag, han hade jättebråttom och sa att han måste åka på en akut arbetsresa till ...

Lucka 6: Affe döljer något och Carmen uppenbarar sig

Den lille mannen hoppade ner från Klas-Fjalars knä och försvann in bakom ridån och var borta.

Klas-Fjalar kände hur en begynnande huvudvärk hade börjat bulta bakom vänstra ögat. Han fick alltid huvudvärk då han kände att han inte hade kontroll över läget.

Vad i hela fridens dagar hade Affe gjort nere i källaren? Och varför hade han inte sagt något om det till Klas-Fjalar? De har ju ändå varit bästa vänner sedan, vadå, 33 år tillbaka.

Och till råga på allt hade Affe tydligen haft med sig två andra personer också till rummet i källaren - trots att Affe a) mycket väl visste att man absolut inte fick ta någon till teatern nu då coronaeländet brakade på som värst, och b) hade lovat dyrt och heligt att inte berätta om rummet till någon annan än till Klas-Fjalar.

Klas-Fjalar kände sig både arg, lurad och blåst. Nu fanns det helt klart för många obehagliga frågor och allt för få svar. Och var var Affe?

Klas-Fjalar tog fram sin telefon och slog Affes nummer. Här krävs en förklaring, insåg han.

Signalerna går fram. Tuuuuut. Paus. Tuuuut. Paus. Tuuuu ...

– Carmen i Affe Holgerssons telefon ... var det plötsligt någon som svarade.

– Hallå ..? sa Klas-Fjalar frågande. Kan jag få prata med Affe? Jag är hans kollega från Stora Teatern, Klas-Fjalar Ring.

Linjen var dålig och det lät som om Carmen var inne i biltvätten.

– Alltså va? Ska jag ringa dig? frågade Carmen? Vem ska jag ringa?

– Nej, nej! ropade Klas-Fjalar genom bruset, jag heter Ring i efternamn, jag skulle vilja prata med Affe! ALFRED! Är han där någonstans?

– Aj Affe? Nej, han kom bara hem här via alldeles som hastigast idag, han hade jättebråttom och sa att han måste åka på en akut arbetsresa till ...

Samtalet gick av.

Maestro

Varför bad Affe honom ta fram fällan trots att de kommit överens att aldrig mera använda sig av den?

Lucka 7: Affes tvillingbror Anton misstänks för inbrott

Klas-Fjalar stod stilla med telefonen i handen. Affe hade gett sig iväg, troligtvis direkt efter besöket hos honom. Carmen, det var något bekant med det namnet, funderade Klas-Fjalar.

Affe träffade inte många så det måste ju vara någon i hans vänskapskrets. Kan det ha varit Carmen som varit med Affe i lönnrummet?

Hon var ju hemma hos Affe nu, om han begav sig iväg direkt så kanske hon ännu var kvar!

Öppen dörr i motljus med snöfall utanför
Klas-Fjalar sprang ut från teatern och hem till Affe. Öppen dörr i motljus med snöfall utanför Bild: Unsplash / Adrian Dascal dörrar

Klas-Fjalar spang iväg. Han flåsade tungt när han kom fram. Aldrig hade den korta vägen hem till Affe kännts så lång. Dörren var uppbruten och hela huset var upp- och nervänt. Det var tydligt igenomsökt. Men på jakt efter vad?

Klas-Fjalar gick in och tittade omkring. Varför skulle Affe komma till honom och varna honom först om han nu sen skulle försvinna? Varför bad Affe honom ta fram fällan trots att de kommit överens att aldrig mera använda sig av den?

Klas-Fjalar hoppade högt när han steg på något vasst som spräcktes. Han lyfte upp det – ett fotografi av Affe och Anton, Affes tvilling. Det var kanske inte Affe som varit i där nere i källaren, tänk om det var Anton, hans fru Carmen och troligtvis hennes bror Magnus!

Otrevliga typer. Klas-Fjalar mindes nu att han hade träffat dem en gång, och Affe hade sagt att Anton var ond. Det var förstås Anton som kommit hem till honom! Han måste tillbaka till teatern och varna Frans och Sarah.

Han måste hitta Affe.

Anonym

Man med dolt ansikte som sitter på huk och sträcker fram handen
Affes skumma bror Anton? Man med dolt ansikte som sitter på huk och sträcker fram handen Bild: Unsplash / Marc-Olivier Jodoin person,natt
Hon var utled på situationen och hade redan bakat allt som gick att baka, stickat fem coronatröjor, virkat tjugotre munskydd och gjort allt pyssel hon kunde hitta på Strömsös webbsidor.

Lucka 8: Stina-Britta kommer till undsättning

Samtidigt några kvarter bort stod Stina-Britta och bakade lussebullar. Stina-Britta jobbade vanligtvis som sufflör på Stora Teatern men nu var hon hemma som alla andra eftersom teatern stängt på grund av det eländiga covid-19.

Hon var utled på situationen och hade redan bakat allt som gick att baka, stickat fem coronatröjor, virkat tjugotre munskydd och gjort allt pyssel hon kunde hitta på Strömsös webbsidor.

Då ringde telefonen.

– S-B! ropade en bekant röst i luren. Det var henne gamla goda kollega och kompis Klas-Fjalar.

– Nämen morjens Klas-Fjalar! svarade Stina-Britta glatt. Vad roligt att du ringer! Vill du ha nybakade lussebullar? Vi kan träffas i parken så får du dem där!

– Oj tack, tack, svarde Klas-Fjalar, men vet du, jag skulle behöva hjälp med en lite brådskande grej, det har nämligen hänt en massa underligheter på teatern. Vi har hittat fotspår bakom stora scenen och Affe har tydligen brutit sig in i källarförrådet med sin bror och brorsans fru och nu är han till råga på allt försvunnen, jag har försökt ringa honom men ingen svarar. Jag behöver hjälp!

– Nä-ä! säger Stina-Britta förbluffat. Vad har gått åt Affe nudå? Men hördu, jag ska bara baka färdigt här så kan vi ses utanför dig sen, okej?

Upplysta fönster i hus på natten
Här bor Klas-Fjalar Ring. Upplysta fönster i hus på natten Bild: Mostphotos / Sergey Ogaryov hus,fönster

Stina-Britta slängde in bullarna i ugnen, slet av sig sina noppiga mjukisbyxor och drog på sig fräscha kläder. Hon kände sig mera upplivad och energisk än på länge – nu skulle här lösas ett mysterium!

Tomten

Från och med nu får de tro att vi är ett kärlekspar, sa Klas-Fjalar och kysste S-B på munnen.

Lucka 9: S-B:s önskan går i uppfyllelse

S-B och Klas-Fjalar träffades i parken. S-B hade bullarna med sig och för en kort stund kände Klas-Fjalar sig lycklig. Sen kom han ihåg varför de var här.

– Lyssna noga och avbryt mig inte. S-B nickade.

– För 23 år sen hände det konstiga saker på teatern. Det bor småfolk på teatern och Affe och jag fångade in en av dem.

-Småfolk? sa S-B.

– De är små och ser nästan ut som oss, väldigt farliga då de vill. Frans höll på att bränna ner hela teatern, men Sarah kom till undsättning. Hon är godheten. I alla fall så gjorde vi en överenskommelse och nu har Anton brutit den. Anton, Carmen, hans fru och Magnus, Carmens bror har fått reda på småfolkets existens.

– De har Affe någonstans, jag måste hitta honom. Anton kom hem till mig och låtsades vara Affe. Jag gick på det, nu vet jag att det inte var Affe. De ville att jag sku fånga in en tror jag.

Klas-Fjalar suckade.

– Så min plan är enkel, ifall Anton bevakar mig så tänker jag utnyttja dig, om det är okej.

S-B nickade igen.

Två personer kysser varandra, svarta siluetter mot grå bakgrund
Plötsligt kysste Klas-Fjalar S-B på munnen. Två personer kysser varandra, svarta siluetter mot grå bakgrund Bild: Unsplash / Zou Meng kyssande

– Så jag kontaktar Frans och Sarah, jag har ett sätt att få tag i dem. Jag ger dem ditt foto och de kommer att kontakta dig för att berätta vad de vet. De kommer inte att visa sig för dig men du kommer att höra dem. Jag far till teatern för att se om de håller Affe inlåst där. Vi träffas imorgon här igen, så planerar vi hur vi ska göra.

– Ta gärna med bullar, de är så goda. Från och med nu får de tro att vi är ett kärlekspar, sa Klas-Fjalar och kysste S-B på munnen. Sen gick han iväg.

S-B stod förvånad kvar. Hennes innersta önskan hade gått i uppfyllelse. Klas-Fjalar var intresserad av henne. Och nu var hon mitt uppe i ett äventyr!

Anonym

Lucka 10: Affe ligger i bakluckan

Affe hade ont i hela kroppen när han vaknade. Det var stickmörkt och han kände att han inte kunde röra sig ordentligt. Paniken satte sina klor i honom. Han insåg att han var instängd och fastbunden. Av ljudet och lukten att döma befann han sig i en framrusande och inte helt ny bil.

Hjälp vad ska jag göra, tänkte Affe medan tankarna rusade genom huvudet. Ryggen bultade av smärta och han kände något vått och varmt som rann bakom örat och ner längs med halsen.

Om jag ropar nu så hör ju den som kör att jag vaknat, tänkte Affe. Kanske bäst att vara tyst.

Hans hjärta bultade hårt och han hade svårt att tänka klart. Nu måste jag fokusera, tänkte han desperat, och började känna efter om han kunde röra på någon av sina händer. Vänstra armen var inte lika hårt fastbunden och då han lite började vicka och vrida på den märkte han att repet blev aningen lösare.

– Hördu Holger, var det plötsligt någon – en kvinnlig och glad röst! som sa framme i bilen, åker du eller jag till butiken i dag? Tycker det sku vara gott med avocadopasta.

– Jonej hördu, det ordnar sig nog, jag kan ta butiken, var det någon som svarade – på bred västnyländsk dialekt!

Affe låg tyst. Vart i hela världen var han på väg?

Krakel Spektakel

Bil i snöstorm
Ligger Affe i bakluckan på den här bilen månntro? Bil i snöstorm Bild: Mostphotos / Mikael Damkier bilar
Vi satt Affe i fel baklucka, i fel bil. Nu kör någon omkring med honom i bakluckan, stammade Magnus.

Lucka 11: Carmen, Anton och Magnus inser sitt misstag

Klas-Fjalar gick till teatern. Med sig hade han fotot på S-B och ett brev till Frans och Sarah. Systematiskt sökte han igenom teatern och medan han gjorde det lämnade han brevet till Frans på deras hemliga ställe.

Samtidigt ropade han på Affe. Klas-Fjalar hoppades att Anton, Carmen eller Magnus inte hade märkt att han lämnat brevet.

Efter att ha letat i timmar kände sig Klas-Fjalar sig trött. Han slog sig ner i Affes fåtölj som stod i ett hörn och somnade nästan direkt. Han vaknade till röster.

Affe! tänkte han. Men det var inte Affe, utan Anton, som pratade. Klas-Fjalar undrade hur han kunnat tro att Anton var Affe då han kommit hem till honom då på morgonkvisten. De var lika men ändå olika.

– Vi har ett problem, sa Carmen.

– Vad har du nu gjort! fräste Anton. Magnus stod en bit ifrån och såg rädd ut.

– Vi satte Affe i bakluckan, han var bunden. Sen gick vi in för att hämta resten av sakerna och när vi kom tillbaka var bilen borta. Eller vår bil stod en bit längre bort.

– Vad menar du?

– Vi satte Affe i fel baklucka, i fel bil. Nu kör någon omkring med honom i bakluckan, stammade Magnus.

Anonym

Samtalet bröts med ett skrik då telefonen föll i marken.

Lucka 12: Holger öppnar bakluckan och får en chock

Holger suckade där han stod i kassakön. En sådan jäkla trängsel. Trots alla restriktioner var det som om halva Västanfjärd trängt sig in i den lilla butiken och de flesta gav fan i säkerhetsavstånd.

Avocadon hade ändå varit helt perfekt mogen. Konstig grönsak det där, ena minuten är den stenhård, och bara man vänder ryggen till så är den övermogen. Eller var den egentligen en frukt? Hade han inte läst det någonstans?

Någon skalar en avokado, en halva ligger i en turkos skål
Avocadon som Holger hade köpt visade sig vara perfekt. Någon skalar en avokado, en halva ligger i en turkos skål Bild: Unsplash / Louis Hansel avokado

I vilket fall som helst så blev det äntligen Holgers tur, och så halkade han iväg över den dåligt sandade parkeringen mot bilen, och gav sig iväg hemåt. Lite vin hade han köpt också, det skulle bli en mysig kväll, Inga-Lills avocadopasta var svårslagen.

– Nej alltså för böveln, suckade Holger när han komit ut på landsvägen. Börjar det där skramlandet nu igen. Jag blir väl så illa tvungen att ta bilskrället till verkstaden på måndag. Det kan ju inte vara normalt så som det började låta på vägen hem från Helsingfors i går. Och nu låter det nästan som om någon ylar också.

Holger kom hem och parkerade på uppfarten, avlämnade påsen med avocadon och det andra till Inga-Lill, och fick ett gillande nickande då han konstaterade att mogningsgraden varit utmärkt den här gången.

Lite vin hade han köpt också, det skulle bli en mysig kväll, Inga-Lills avocadopasta var svårslagen.

– Men hördu, kan du hjälpa mig att ringa till nåndera av pojkarna på det där Skype? Jag måste nog få lite råd, bilen låter så jäkla konstigt igen. Kanske de kan se vad som är fel om jag filmar under bilen eller så. Det låter ju nästan som om en katt suttit fast därunder och skrikit.

– Ja ja, sa Inga-Lill, och ringde upp den yngre sonen på Skype. Holger borde ju veta att den äldre av pojkarna var precis lika ointresserad av bilar som sin far. Pojken skickade genast Holger ut för att ta en titt under bilen.

– Pappa, jag ser nog inget, det är alldeles för mörkt. Kan du tända ljuset på telefonen? Nehej, inte det, har du en ficklampa då? I backluckan? Nåmen bra, jo, jag väntar medan du hämtar den.

Samtalet bröts med ett skrik då telefonen föll i marken.

Johanna

Det var redan långt över midnatt när hon hörde knackningarna.

Lucka 13: S-B har fjärilar i magen och Frans tar kontakt

Stina-Britta kände sig alldeles pirrig i magen, hon hade knappt kunnat sova alls i natt. Trots sina 54 år kände hon sig nästan som en tonåring igen.

Det berodde inte bara på all spänning med konstigheterna på teatern, fastän hon ville intala sig det själv. Kyssen i går, den hon hade gått och hoppats på i hemlighet i 13 år, stod för största delen av pirret.

Hon hade suttit uppe och väntat på det mystiska kontaktförsöket från De Små, först hade hon tänkt att det skulle komma i form av ett telefonsamtal, men efter en stund insåg hon att småfolk nog inte använder sig av sådan kommunikation.

Det var redan långt över midnatt när hon hörde knackningarna.

S-B rusade upp och öppnade dörren till lägenheten. Där var ingen. Hon tittade omkring sig men trapphuset var tomt. Besviken stängde hon dörren och satte sig i köket. Knackningarna hördes genast igen.

Hon spratt upp på fötter, men hejdade sig. Det var inte ytterdörren, knackningarna kom ju från köksskåpen! S-B slet upp den ena skåpdörren efter den andra, men där fanns bara kärl och torrvaror, precis som vanligt.

– Alltså vad ska det här betyda? sa hon argt då hon med en duns satte sig igen.

– Vad det ska betyda att du flänger omkring i stället för att lyssna på vad jag har att säga, ja det vet jag inte, sa en röst.

– Frans! S-B höll andan. Ja? vågade hon sig på att säga. Har du något meddelande till mig?

– Jag och Klas-Fjalar har hållit oss på teatern hela kvällen, och vi har en del ledtrådar nu. Det är ändå för tidigt att dra några slutsatser, men vi vet vad som har tagits ur förrådet. Du får veta mer i parken i morgon.

***

Stina-Britta stod i parken med sina bullar och en termos kaffe. Hon funderade ifall hon skulle sätta sig på samma bänk som senast, när hon såg Klas-Fjalar komma gående. Hon rodnade och kände sig samtidigt lite fånig. Vad var det här, vuxna kvinnan, att känna sig alldeles knäsvag av att ta kaffepaus i parken med en arbetskamrat.

Klas-Fjalar kramade henne och de satte sig, men hann inte ens skruva korken av termosen förän två ambulanser kom körande i ilfart och stannade vid sjukhuset som låg precis bredvid parken. I samma veva kom två polisbilar körande från andra hållet med sirener och blåljus.

– En 61-årig man, hjärtattack, brottsmisstänkt, hörde de ambulanspersonalen rapportera till läkarna.

– En 57-årig man, kidnappningsoffer, hypotermi, hjärnskakning, hörde de den andra ambulansens personal ropa.

– Herregud, så otryggt det har blivit här i stan suckade Stina-Britta. Kidnappningsoffer här i lilla Helsingfors!

Johanna

Patient i dropp ligger på bår, rullas fram av läkare
Affe hade klarat sig med livet i behåll. Patient i dropp ligger på bår, rullas fram av läkare Bild: Copyright 2007, Mike Watson Images Limited. / Mostphotos sjukhus
Nu måste vi alla se till att låta bli lillajulsfester och glöggträffar och annat ståhej under advent. För annars ligger vi sen där på intensiven på julafton och blir intuberade av en gynekolog, då det inte mer finns annan personal att tillgå.

Lucka 14: Carmen beger sig till sjukhuset

Carmen, Anton och Magnus satt nedstämda vid det slitna runda köksbordet. De hade nu i ett helt dygn finkammat så gott som alla gator i västra delen av staden. Det var inte så lätt att obemärkt försöka öppna bakluckan på alla mörka Volvon av äldre modell som de hittade. Och hittills hade de inte haft någon lycka.

Så gott som alla bilar var låsta, och de få bakluckor de lyckats öppna var antingen tomma, eller så bestod innehållet av tomburkar, skräp, inköpskassar eller idrottsutrustning. Ingen Affe.

– Nu sätter jag åtminstone på radion, lite julmusik måste vi få ha i alla fall, någon måtta får det väl vara på dysterheten, sa Carmen.

Kvällsnyheter i Yle Vega, sa rösten i radion. En medelålders man har hittats i Västra Nyland och förts till universitetssjukhuset i Helsingfors. Polisen berättar att det rör sig om ett kidnappningsoffer som inte svävar i livsfara, men kan inte just nu lämna mer uppgifter om den pågående brottsutredningen. En person är misstänkt.

Vanha radio.
Anton, Carmen och Magnus lyssnade uppmärksamt på nyheterna i Yle Vega. Vanha radio. Bild: Timo Sihvonen / Yle radio

Trion stirrade med misstro på varandra.

– Affe! stönade Anton. Sedan blev de sittande tysta igen en lång stund.

Till slut spratt Magnus upp och ropade:

– Dagistanterna!

– Vad? sa Carmen och Anton i munnen på varandra.

– Ja, dagistanterna! DAGISTANTERNA!

– Nu heter det ju nog förskolepedagoger, sa Carmen, men vad i hela världen pratar du om?

– Förskolepedagog, fnös Magnus. Du har bott aldeles för länge i Sverige. Och läser du inte tidningarna?

– Ja, visserligen har jag bott i Sverige ända sedan Affe vägrade att sammarbeta och jag blev av med huvudrollen, och var så illa tvungen att flytta för att kunna fortsätta i teaterbranchen. Det vet vi alla. Menar du att jag skulle ha börjat jobba som dagistant i stället?

– Nej, nej, nej! Läste du inte tidningen häromdagen, där de skrev att nu måste vi alla se till att låta bli lillajulsfester och glöggträffar och annat ståhej under advent. För annars ligger vi sen där på intensiven på julafton och blir intuberade av en gynekolog, då det inte mer finns annan personal att tillgå.

– Eller intuberade av en dagistant? frågade Anton förvirrat.

– Riktigt så illa blir det väl inte, fortsatte Magnus. Men de har ju börjat förflytta folk hejvilt mellan avdelningar, så närvårdare som jobbat på dagis och rehabilitering och dagverksamhet för äldre och vad det nu allt finns har nu flyttats på jobb till sjukhusen. Och på det viset kommer vi åt Affe.

Magnus fortsatte:

– Du Carmen går i morgon klockan åtta på jobb till sjukhuset och säger att du är en ditförflyttad dagistant, närvårdare, förskolepedagog eller vad i hela världen du nu vill kalla det. Knappast kommer någon att kolla saken desto mera, utan de blir bara glada över att få någon på jobb. Så tar du reda på var de håller Affe, och får ut honom därifrån på något sätt.

***

Nästa morgon skyndade Carmen genom parken. Var hon skådespelare så var hon. Nog skulle hon klara av att spela vårdare en stund, det måste hon helt enkelt, annars skulle allt gå förlorat. När hon närmade sig sjukhuset såg hon ett par sitta på en bänk, de verkade dricka kaffe och äta bullar.

Mannen verkade följa med henne lite nervöst, men innan hon kommit tilräckligt nära för att se hans ansikte, så vände han sig mot kvinnan och började kyssa henne passionerat.

Vänsterprasslare, tänkte Carmen, varför skulle vuxna människor annars hålla till i en park kvart i åtta på morgonen, och hålla på hångla sådär som värsta tonåringar.

Anonym

För många år sedan hade han, Anton och Carmen skrivit ett teaterstycke. En episk trilogi i nio akter. En legendarisk Saga, en vidunderlig ... ja, du förstår. Shakespeare och Tolkien, Wagner och Muminpappan, de hade fått slänga sig i väggen hela gänget.

Lucka 15: Då Affe satt i alkoven och snyftade

Klas-Fjalar satte sig till rätta på parkbänken, och torkade behjälpligt av Stina-Brittas läppstift från sitt ansikte med handflatan.

– Du får ursäkta, jag bara tyckte att jag kände igen kvinnan som kom gående. Jag tror det kan ha varit Carmen! sa Klas-Fjalar.

– Ja, jaha, aj du menar ... sa S-B och visste inte om hon skulle vara glad, förvånad eller orolig. Men kan du nu i alla fall fortsätta berätta om teatern, du hade ju nätt och jämnt börjat?

– Jo, jo, visst ska jag det, du måste ju förstå det hela om du ska vara till någon hjälp. Alltså det var såhär: När jag kommit till teatern och sökt igenom allt somnade jag i en stol och då jag vaknade var trion där. Jag hörde att de hade kidnappat Affe och tappat bort honom.

Klas-Fjalar berättade hur trion gav sig iväg och hur han hade suttit där utan att veta varken ut eller in. Då hade Frans och Sarah uppenbarat sig.

– De frågade hur det går med sökandet, och skrattade illavarslande. Jag sa ju som det var, att det inte gick bra alls, och de frågade vad jag sökte efter. Då jag sa att jag inte visste skrattade de ännu mera och frågade hur jag tänkt hitta något som jag inte visste vad det var, inte visste var det fanns, och som med all sannolikhet redan var bortfört. Då kände jag ju mig ganska dum. För precis så var det.

– Men de ville ändå hjälpa mig, kan du tänka, efter allt vi gjort dem. För Sarah visste nämligen precis vad det var som tagits från rummet. De har ju hållit till där bland allt bråte i alla år. Och vet du vad hon sa: Det var ett manuskript! Något som såg ut att vara andra delen i en trilogi. En jäkligt bra en, desutom.

– Ååh! sa S-B och hennes min blev ännu konstigare. En trilogi säger du. En bra en?

– Jo, men varför skulle någon bryta upp det dolda rummet för att få tag på något gammalt manuskript? Det finns ju kopior av allt på arkivet? undrade Klas-Fjalar.

– Jag tror jag vet, sa S-B, och rätade till mössan som hamnat på trekvart. Kommer du ihåg julfesten för tre år sen, då Affe hade fått i sig på tok för mycket glögg och punch, och satt där i alkoven och snyftade?

– Hmm, jo, visst minns jag det, sa Klas-Fjalar bistert och harklade sig.

– Nå, jag tänkte försöka trösta honom och satte mig hos honom, och då berättade han den mest märkvärdiga historia. Han sa att hans livsverk hade gått förlorat! För många år sedan hade han, Anton och Carmen skrivit ett teaterstycke. En episk trilogi i nio akter. En legendarisk saga, en vidunderlig ... ja, du förstår. Shakespeare och Tolkien, Wagner och Muminpappan, de hade fått slänga sig i väggen hela gänget.

Jo, men varför skulle någon bryta upp det dolda rummet för att få tag på något gammalt manuskript? Det finns ju kopior av allt på arkivet?

– Muminpappan?

– Han var ju som sagt inte precis nykter, vet du, sa S-B. Var och en hade skrivit en del av trilogin. Anton inledningen, Carmen mitten och han själv avslutningen. Men sedan hade de blivit osams, vet inte varför, och inte talats vid sedan dess. Affe hade själv bara sin del av verket, och de andra hade sina. Han hade försökt återskapa deras delar av pjäsen, men texten som han åstadkom blev bara konstlad och klumpig och fick aldrig vingar.

– Är det vad de håller på med?! utbrast Klas-Fjalar. Skriver teater? Men herregud, förstår de inte hur farligt det här är! utbrast han och tog sig om huvudet. Och Affes del av manuskriptet, var finns den då?

– Inte vet jag, sa S-B. Han lät ju inte precis trovärdig här om året, jag hade nästan glömt bort hela historien. Då vi träffades på jobbet veckan efter undvek han mig och har varit lite kylig mot mig ända sedan dess.

– Var det därför? Alltså jag trodde ju att ni, den där kvällen, när ni satt där och kramades, alltså jag tänkte, du vet, att ni liksom ... och då … och du …

– Vad vet jag vad du menar att jag tror att du tänker! sa S-B lite irrtiterat.

Maria

Trästol i ett mörkt rum med en glödlampa hängande ovanför
Carmen åker in på förhör. Trästol i ett mörkt rum med en glödlampa hängande ovanför Bild: Mostphotos / Stephanie Swartz stol,förhör

Lucka 16: Carmen sitter på polisstationen hos kommissarie Lindlöf

– Jag veeeet att man inte fååår, snyftade Carmen, där hon satt på polisstationen i Böle. Men jag bara, alltså, jag buäääh, jag uuuh …

Kommissarie Lindlöf suckade inombords. Det här var då ett av de mer underliga fallen han varit med om under sina 33 år som polis. Bluffläkare, visst, det kunde man ju förstå på något plan, lång svår utbildning, svårt att bli antagen, prestige, lön, makt och samhällsställning. Men bluffvårdbiträde? Eller närvårdare. Eller dagistant, eller vad nu i all världen människan virrade om.

Vad han förstått så blev ju så gott som alla som hade något så när alla tomtar hemma antagna till de utbildningarna. Men den här kvinnan hade ju onekligen inte det.

Kommissarien hade varit på väg att ge sig av till universitetssjukhuset för att förhöra gårdagens kidnappningsoffer, som nu visst äntligen var i sådant skick att han var talbar, när han blev ombedd att förhöra kvinnan som hade blivit gripen av väktare på nämnda sjukhus.

Hennes finska var så eländig, då hon tydligen bott största delen av livet i Sverige, att han som svenskspråkig fick lov att ta över.

– Nå, men vad kan du nu alltså berätta, jag har förstått att du kom till sjukhuset i morse, och anmälde dig som inkallad på jobb till invärtesavdelningen, men det gick ju inte så bra, vi blev tillkallade då du inte fanns registrerad i systemet och började härja och ha dig. Vad handlade det om?

Riktigt så här konstiga brukade arbetsdagarna inte vara. Ja inte sedan julen -87 då han som nyutexaminerad polis hade haft hand om fallet med branden och allt det andra på Stora Teatern.

– Jag klarar det inte, ylade Carmen, jag klarar det inte! Det här förbövlade året med alla hemska restriktioner, jag orkar inte mer. Jag har suttit mer eller mindre självisolerad i min eländiga andrahandslägenhet i Stockholm nu sedan i våras med mina åtta katter, och jobben har nästan helt tagit slut.

Lindlöf som hade haft att göra med de flesta slags skurkar och banditer blev lite fundersam. Var den här kvinnan faktiskt på riktigt? Han hade under årens lopp blivit en ganska bra människokännare, och här var det något som inte stämde. Satt hon där och spelade och gjorde narr av honom, eller var hon faktiskt på gränsen till nervsammanbrott? Åtta katter?

Kanske hade hon faktiskt tomtar på loftet.

Riktigt så här konstiga brukade arbetsdagarna inte vara. Ja inte sedan julen -87 då han som nyutexaminerad polis hade haft hand om fallet med branden och allt det andra på Stora Teatern. Det kunde då störa honom, att ett av hans första fall aldrig blev ordentligt uppklarat. Men det hjälpte inte att grubbla över det nu, nu gällde det dagens uppgifter.

-Så då ville du flytta hem till Helsingfors och börja jobba på sjukhus, frågade kommissarien skeptisk?

Jag veeeet att man inte fååår, snyftade Carmen, där hon satt på polisstationen i Böle. Men jag bara, alltså, jag buäääh, jag uuuh …

– Alla reserestriktioner har gjort att det har blivit ett helvete att försöka ta mig hit ibland för att träffa min man, Anton, snyftade Carmen. Jag orkar inte mer, mina nerver har tagit slut. Och så åkte båten på grund när jag äntligen skulle hit i september. Och sedan på nytt när jag skulle komma i november. Vad är sannolikheten för det, va? Vad? Jag bara orkar inte med det här förpestade året! Buääh …

Jo, Lindlöf kunde ju nog förstå att restriktionerna och all oro gjorde att folk började tappa koncepten. Bäst att gå varsamt fram.

– Din man Anton, ja, någon måste hämta dig när förhöret är klart, vi kan inte släppa ut dig ensam i det här skicket. Kan du säga oss hur vi får tag på honom, hans telefon är avstängd?

– En för alla, alla för en! Över min döda kropp! Här kommer ingen jävel över bron! Utan snus i två dagar försmäktar jag på denna ö! hojtade Carmen och ställde sig upp på stolen.

Magnus

Lucka 17: Ett avslöjande

Affe stönade där han låg i sin sjukhussäng. Han hade fått starka värkmediciner men trots det kände han av en molande värk i bakhuvudet där man hade behövt sy ett stort djupt sår.

Klas-Fjalar satt ihopsjunken på en stol bredvid Affes sjukhussäng och såg bedrövad ut. S-B väntade i parken på grund av de strikta coronareglerna på sjukhuset.

– Stackars, stackars Affe, mumlade Klas-Fjalar medan tårarna trillade ner på kinden och rann ner innanför munskyddet och gjorde det alldeles vått. Tänk att det skulle behöva gå så här. Vilken soppa! 

Affe vände sig mot Klas-Fjalar och såg på honom med halvslutna, blodsprängda ögon.

– Det är något jag måste berätta, viskade han. Det finns saker du inte vet om.

Klas-Fjalar lutade sig närmare Affe för att höra vad han sa.

– Det var inte Frans och De Små som försökte bränna ner teatern 1987. Det var Anton.

Affe hostade trött och slöt ögonen. Klas-Fjalar stirrade på Affe. 

– På riktigt? Han satt tyst en lång stund, Affe såg ut att sova. Affe, är du säker? sa han sedan. Vi ... vi har ju i över trettio år beskyllt Frans och De Små för att ha anlagt branden! Varför har du inte sagt något om det här tidigare? 

Affe hostade igen. Klas-Fjalar rättade till sitt munskydd och kom samtidigt ihåg att man inte borde röra det med händerna. Nå, det var så dags nu. Affe öppnade ögonen igen och hostade igen.

– Anton skydde inga medel för att bli teaterchef då efter att Gunilla W. avgick 1986, började Affe berätta. Han mutade och hotade och flirtade om vartannat för att komma åt posten och personalen hatade honom. Hans eskalerande medicinmissbruk gjorde inte saken bättre. Och sedan var det den där ena sommarfesten på teatern då han fick ett anfall och hotade folk med kniv och drog dramaturgen i håret så hårt att hon var tvungen att åka in på sjukhus. Och tusen andra saker som bara gick så fel, så fel.

Affe hostade och drog efter andan. Klas-Fjalar satt tyst. 

– De Små, som ju har varit teaterns beskyddare i alla år, var i ständiga gräl med Anton och grälen blev bara värre och värre. De kunde inte tillåta att den där odågan skulle leda deras älskade teater. Och sedan hände det fruktansvärda.

Affe tystnade och vände bort huvudet från Klas-Fjalar.

– Anton är ju min bror, vet du Klas-Fjalar, viskade Affe. Vi var jättenära som barn och någonstans djupt inne så älskar jag ju honom fortfarande. Och det var också det som fick mig att lova att aldrig berätta att det var han som hällde ut bensinen i presidentlogen och tände på. Det var enklare att beskylla De Små för det.

Affe grät.

Sus & Dus

Vi vill inte vara med längre. Vi ska fira jul nu, bara vi två, allt enligt coronarestriktioner, och nästa år ska vi starta ett kattdagis ihop. Vi struntar i teatern.

Lucka 18: S-B bjuder på dagens åhå-ögonblick

Klas-Fjalar hade lämnat sjukhuset och satt återigen på parkbänken med S-B bredvid sig. Det var en vacker decemberdag, även om väderleken mest påminde om tidig höst.

Adventsljusen lyste i alla fönster och glöggen från termosen luktade ljuvligt.

– Ta en pepparkaka, Klas-Fjalar sa S-B.

Klas-fjalar tackade och tog ett hjärta. Hans eget hjärta dunkade hårt. Han hade så mycket viktigt att berätta för S-B.

– Jo, det är så att Affe … började han.

– Har han redan berättat? Är det sant? frågade S-B förskräckt. Pepparkakan som hon doppat i sin glögg förblev hängande framför hennes mun.

Klas-fjalar blev förvirrard. Redan berättat vad?

En ensam parkbänk i en dimmig park bland högra mörka träd
Klas-Fjalar och S-B träffades i parken. En ensam parkbänk i en dimmig park bland högra mörka träd Bild: Mostphotos / Kurt Qvist parker

– Affe och jag är kära. Jag har alltid trott att det var du Klas-Fjalar, förlåt! Men när jag föreställde mig Affe där i sjukhussängen kändes det som att mitt hjärta krossades. Förlåt Klas-Fjalar! Men Affe och jag har bestämt oss för att ta det lugnt nu. Vi vill inte vara med längre. Vi ska fira jul nu, bara vi två, allt enligt coronarestriktioner, och nästa år ska vi starta ett kattdagis ihop. Vi struntar i teatern. Du vet väl att jag och Affe älskar katter?

Klas-fjalar var mållös. Han hade ju velat tala om branden. Och om sin idé. Idén om var manuskriptet befann sig. Han var säker på att han visste. Och hur teatern skulle nå framgång igen! Under besöket hos Affe på sjukhuset hade en plan börjat ta form hos Klas-Fjalar.

– Klas-Fjalar, du blir naturligtvis teaterchef, sa S-B uppmuntrande. Nu gäller det bara för dig att be Anton sköta sitt och hålla sig undan från teatern. Och så får du lösa allt med småfolket. Lycka till Klas-Fjalar! So long.

Knattarna

Det är mycket du inte vet om Affe, sa Carmen. Han är helt ur balans ibland.

Lucka 19: "Affe har stuckit med S-B, de skall öppna ett katthotell"

Klas-Fjalar satt kvar en stund när S-B lämnat honom. Han kände sig utnyttjad.

– Fan ta dem, sa han högt, steg upp och gick iväg till teatern. Han skulle lösa det hela själv. Teatern skulle bli en succé.

Väl på teatern drog Klas-Fjalar fram Affes fåtölj och satt sig och väntade. Sarah dök upp nästan direkt.

– Frans kommer snart, sa hon. Vad har du på hjärtat då?

– Affe sa att det var Anton som startade branden 1987, inte ni, sa Klas-Fjalar upphetsat.

Sarah bara log och Klas-Fjalar fortsatte:

– Jag vet förresten var Affes del av manuset är. Han började gräva i stolen, hittade en knapp och armstödet öppnade sig. Där låg manuskriptet.

– Ja inte är du dum inte, sa Frans som just dykt upp. Jag vet att vi kan lita på dig så jag ska berätta något för dig. För 33 år sedan, 1987, när det skulle väljas en ny teaterchef blev det problem. Affe var ju redan regissör och vi tyckte det var för mycket att han skulle vara båda. Anton ville inte bli det, han sa att han redan var författare. Du var ofta uppe på tal, men du var ju inte alla intresserad så vi glömde det.

– Vänta nu, sa Klas-Fjalar förvirrat. Affe sa ju att Anton gjort hemska saker för att få den tjänsten?

– Det stämner inte! ropade Frans. Låt mig fortsätta nu. När vi inte kom överens om vem som skulle bli chef så satte vi Affe som tillfällig chef. Jag hade tänkt övertala dig men du verkade aldrig nappa på tråden.

Klas-Fjalar kände sig dum.

– Det var ju aldrig meningen att någon annan än chefen skulle veta om oss, fortsatte Frans, men på grund av Affe och hans fälla så fick ju du reda på om oss och de förändrade allt. Nu skall du ta Affes del av manuskriptet till Anton. Det är ett bra manus och förtjänar att bli förverkligat på scenen.

– Klas-Fjalar, sa Sarah, Anton har aldrig träffat oss. Han är nog inte helt säker på att vi existerar på riktigt. Du löser det nog, var inte orolig. Gå nu. Sarah vinkade och gick iväg med Frans.

* * *

Klas-Fjalar gick hem till Antons gamla lya. Ingen var hemma, men det var hit de hade kommit. Det var städat. Klas-Fjalar var van att vänta, här skulle han hinna samla sina tankar.

Efter en timme anlände trion. Anton blev förvånad över att Klas-Fjalar satt där, medan Carmen var Carmen – på henne såg man inte något hon inte ville visa. Magnus såg mest sur ut.

– I come in peace, började Klas-Fjalar försiktigt.

– Här, fortsatte han, och tog fram manuskriptet och gav det till Anton. Jag tänkte att vi skulle använda det här för nästa premiär.

Anton tog emot det, hämtade de två andra delarna och satte ihop dem.

– Det låter som en bra idé, sa han. Men Affe, går han med på detta?

– Affe ligger ju på sjukhus, men då han tillfrisknat ska han tydligen öppna ett katthotell tillsammans med S-B, sa Klas-Fjalar, med darr på rösten.

Anton började skratta.

– Det låter som Affe! Han har alltid haft tokiga idéer, det är därför manuskriptet är så bra, skrattade han.

Klas-Fjalar tyckte att Anton var väldigt lik Affe.

– Startade du branden på teatern? frågade Klas-Fjalar rakt ut.

– Nej, det var Affe själv, sa Anton. Han sa att småfolket inte godkände honom som chef. Han ville straffa dem för det.

– Det är mycket du inte vet om Affe, sa Carmen. Han är faktiskt helt ur balans ibland. Då brukade Anton ta hans plats, och vi satte in honom på sjukhuset i hemlighet. Vi ville inte att det skulle komma ut. Anton sa att han ju kan skriva var som helst, så det var inte något problem.

Det började nog innan coronan, funderade Klas-Fjalar, teatern höll på att förfalla och coronan gjode det bara värre.

– Det förklarar mycket, sa Klas-Fjalar, jag har alltid tyckt att Affe verkar vara lite ombytlig. Alla schackstunder vi hade, det var du, va? sa han och tittade på Anton.

– Ja, det var jag, sa Anton. Jag har alltid tyckt om dig och tyckt att det var synd att vi inte kunnat vara vänner. Då skulle ju allt avslöjas. Jag spelade Affe i så många år, men sedan fick jag nog och flyttade till Sverige. Carmen och Magnus hade ju jobb där.

– Det började nog innan coronan, funderade Klas-Fjalar, teatern höll på att förfalla och coronan gjode det bara värre.

– Ja, jag kom ju på besök och märkte att nej, nu är det nog dags för Affes besök på sjukhuset, förklarade Anton. Vi tog honom och sövde ner honom och satt honom i bakluckan. Vi kan ju inte bli sedda samtidigt, förklarade han. Men vi satte i misstag honom i fel baklucka, stönade Anton.

– Så det var ändå Affe som kom på morgonen till mig, sa Klas-Fjalar fundersamt.

– Jo, sa Anton. Och jag visste inte hur vi skulle rätta till det.

– Manuskriptet ni tog från teatern, när ni rotade runt hos De Små i källaren, varför frågade ni inte bara? undrade Klas-Fjalar.

– Vi tänkte, precis som du, att vi skulle rädda teatern med det, sa Anton. Affe brukar vara typ en till två månader på sjukhuset så vi skulle hinna få rätt mycket gjort under den tiden. Så småfolket finns? undrade han. Jag vågade inte fråga dig om manuskriptet för jag visste inte om du kände till det.

– De finns, sa Klas-Fjalar, men de visar sig inte förrän de litar på er. De är ofarliga och de är mina vänner.

– Vem är chef nu då, undrade Magnus, om Affe har stuckit?

– De förslog mig, sa Klas-Fjalar, men jag vill inte, jag sa att jag har ett bra förslag, men att jag ska fråga honom först. Tänkte på någon av er tre. Magnus?

– Jag? Skulle jag bli chef? sa Magnus förvånat.

– Det är en sak till, sa Klas-Fjalar. Jag hittade Affes dagbok, jag har inte läst hela den, eftersom den är rätt råddig, men som ung och klar i huvudet tyckte Affe att du Magnus skulle bli en bra chef. Han tog fram boken och gav den till Magnus.

– Jag ska gå nu så får ni prata, sa Klas-Fjalar. Om vi får en trailer av pjäsen gjord till jul kan vi sända den digitalt på julafton. Och så fort coronan är över så visar vi upp pjäsen i sin helhet. Så hålls vi i minnet hos alla.

Anonym

Lucka 20: Kommissarie Lindlöf har begått ett misstag

Kommissarie Lindlöf vandrade av och an hemma i sitt stökiga kök. I hörnet gnagde hans dotters hamster febrilt på en bit morot. Ljudet var extremt enerverande för kommissarien, som desperat försökte samla sina tankar. Kommissarien, liksom alla andra, hade arbetat på distans sedan i mars. Hans köksbord var belamrat med olika färgers mappar, papper, och odiskade kaffemuggar. Lindlöf saknade sitt kontor.
 
Det olösta mysteriet med branden på Stora Teatern 1987 hade börjat störa Lindlöfs nattsömn under den senaste veckan. Under många år hade branden drunknat i tusentals andra fall, men nu hade allt vaknat till liv igen tack vare Carmen, som han hade haffat på sjukhuset här om dagen. 

– Carmen, suckade kommissarien för sig själv där han stod och rörde i sin grötkastrull. Åh, Carmen. Älskade. Vilken jäkla fadäs.
 
Lindlöf skakade bort de gamla minnena och försökte koncentrera sig på att gröten inte skulle brinna i botten. Att möta Carmen på sjukhuset efter alla dessa år hade varit en chock för honom. Carmen hade sin vana trogen låtsats som ingenting, som den kalla och känslolösa människa hon var, men i kommissarie Lindlöfs huvud var det full cirkus. Han hade ändå lyckats hålla masken men då han skulle föra Carmen till häktet brast det för honom.

Carmen, suckade kommissarien för sig själv där han stod och rörde i sin grötkastrull. Åh, Carmen. Älskade. Vilken jäkla fadäs.

Han kunde inte sätta Carmen i nåt sketet fängelse, hon var helt för fantastisk för det. Så han hade utan att blinka godtagit Carmens ursäkt och löfte om att aldrig göra något liknande igen - och släppt henne på fri fot. 

– Herregud vad tänkte jag på, suckade Lindlöf över grötkastrullen och försökte andas lugnt. Så här nära pensionen och så begår man ett sådant här kardinalfel.

– Och branden, mumlade Lindlöf och gnuggade sig i ögonen av frustration. Vi måste ju få ett slut på detta en gång för alla.

Han visste att han måste ordna upp det här, det fanns inga andra alternativ.
 
***

Samtidigt som kommissarie Lindlöf uppgivet rörde runt i sin grötkastrull satt Anton, Carmen och Magnus tysta vid Antons kökbord.
 
– Okej guys, sa Magnus slutligen. Tror ni att Klas-Fjalar gick på vår lilla historia? frågade han. 

– Hmm, tja, muttrade Anton. Han såg ju ut att göra det. Men frågan är nu vem han tror på mest, oss eller Affe. 

Just då vibrerade Carmens telefon. Hon tog upp telefonen och stelnade till då hon såg vem det var som försökte nå henne. Oh my god, tänkte Carmen medan en iskall darrning svepte längs med hennes rygg, det här är början på slutet. 

Anonym

Lucka 21: Gunilla W

Klas-Fjalar satte in kålrotslådan i ugnen. Han älskade julen och att tillreda julmat var en av hans stora passioner. Kålrotslådans recept hade han fått för många år sedan av Gunilla W, som var teaterchef före den ödesdigra branden.

Han mindes henne med värme, en klokare och mera rättvis person hade han aldrig träffat. Det var en sann sorg att hon hade valt att lämna teatern då stämningen där hade blivit så dålig. 

Tankarna snurrade i huvudet på Klas-Fjalar. Det var så mycket som han inte förstod, så mycket av Antons berättelse som han tyckte att inte höll ihop. Klas-Fjalar satte sig vid sitt alltjämt stökiga köksbord och lutade huvudet i sina händer. Det skulle bli en ensam jul i år. 

Telefonen ringde. Det var Affe. 

– Affe! utbrast Klas-Fjalar. Hur mår du? 

– Det är okej, svarade Affe. Jag är utskriven nu, men måste ännu till polisstationen på förhör i eftermiddag.   

– Affe, sa Klas-Fjalar allvarligt, Anton sa att det var du som brände ner teatern. Att du var instabil och ur balans och att du ville straffa småfolket då de inte godkände dig som chef. Vem ska jag tro på? Jag vill ju tro på dig, men ... jag vet faktiskt varken ut eller in just nu.

– Anton är en patologisk lögnare och kidnappare! sa Affe med desperation i rösten. Du ska inte tro ett ögonblick på vad han och den där förfärliga Carmen säger!  

– Ja, jo, okej, sa Klas-Fjalar, men vi måste kunna bevisa det. Utan bevis kommer vi att hålla på och gräla om det här tills vi alla får fel i huvudet. Anton har förresten hela manuskriptet nu, alla tre delar, fortsatte Klas-Fjalar. Jag hittade din del i armstödet till din fotölj. Och delen som Carmen skrev, det var den som de hämtade i källarförrådet.     

– Okej, okej, okej, sa Affe. Vet du vad, det finns en person som kan få ordning på det här. 

– Vem då? undrade Klas-Fjalar.
 
– Gunilla W, sa Affe med eftertryck.

Anonym

Och branden, det var inte längre någon betydelse vem som anlagt den, den hemligheten skulle hon ta med till graven.

Lucka 22: En plan tar form

Gunilla W. var steget före.

Då hon läst om Affes kidnappning hade en plan satts igång. Den hade hon planerat redan för tre år sedan när hon såg att teatern inte mådde bra. Till skillnad från alla andra på teatern hade Gunilla varit medveten om att Anton tagit Affes plats när Affe måste in på sjukhus.

Det hade fungerat rätt bra i början. Sedan hade Anton träffat Carmen och så småningom hade situationen försämrats. Gunilla W. hade hela tiden hoppats på att Klas-Fjalar skulle ta sitt förnuft till fånga och ta platsen som chef, men det ville han ju inte, så nu hade hon en annan plan.

Gunilla W. hade tillkallat styrelsen, som hon själv satt i, och fått den nya chefen godkänd. Hon hade även skrivit en rollista till teatern, för hon hade hela tiden haft en kopia av manuset och bara väntat på rätt tillfälle att sätta upp pjäsen. Eftersom pjäsen var skriven av personalen skulle de alla få dela på vinsten.

Hon visste att alla inblandade skulle bli chockade.

Sarah skulle bli chef, ingen var mer rättvis än Sarah. Anton och Affe skulle regissera tillsammans. Carmen och Klas-Fjalar fick huvudrollerna och Magnus skulle ta hand om ljuset och dekorationerna - han var en mästare på det och med hans fantasi skulle pjäsen bli en succé.

S-B skulle få en mindre roll och resten skulle spelas av småfolket. Affe och S-B skulle vid sidan om kunna driva sitt katthotell.

Allt detta hade hon nu skrivit i en artikel. Gunilla W. log när hon läste sin text. Hon visste att alla inblandade skulle bli chockade, med undantag av småfolket som varit med och planerat det hela.

Och branden, det hade inte längre någon betydelse vem som anlagt den. Hemligheten skulle hon ta med till graven. Hon visste även att ingen av de inblandade skulle kunna göra något åt saken. Allt var nu offentligt, och småfolkets magi skulle ta bort det onda och ouppklarade groll som rådde på teatern.

Teatern och dess personal skulle äntligen kunna börja samarbeta. Detta skulle göra Klas-Fjalar lycklig. Gunilla W. visste att det ända han önskade sig var harmoni och det skulle han nu få.

Anonym

Lucka 23: "Mamma, vad har du gjort!"

Gunilla W. tryckte på "skicka". Swooosch - dit for hela historien till alla mediehus i Finland.

- Nu behöver jag nog en sherry, sade Gunilla W. till sig själv. 
Hon hällde upp ett glas åt sig och lade sig tillrätta på schäslongen. Idag var en bra dag, tänkte hon nöjt.

* * *

Anton satt hemma och slösurfade igenom dagens Tidning på telefonen. Carmen låg ännu och sov, klockan var bara 6, dagen före julafton.

Då fick han syn på rubriken:

Stora Teaterns före detta chef, konstmecenaten Gunilla Watson - Björck avslöjar efter trettiotre års tystnad: "Svartsjukedramat i kulisserna höll på att ta livet av oss alla" 

Anton svalde en alldeles för stor klunk av sitt brännheta morgonkaffe och spydde reflexmässigt ut allt över sin telefon.

- Nääääe men vad f ... !!! ropade Anton och slängde telefonen hårt i golvet. Mamma, vad har du gjort! skrek Anton ut i luften. Han böjde sig ner efter telefonen, torkade av den behjälpligt med skjortärmen och började läsa:

"Det var ett kärleksdrama av sällan skådat slag", berättar Gunilla Watson - Björck om tiden på teatern i slutet av 1980-talet. Kärlek är ju bra, men inte då det slutar med att ett teaterhus brinner ner."

"Vem brände ner teatern då?"

"Det var Anton Holgersson, som gjorde det, min son. Han och hans tvillingbror Affe var förälskade i samma kvinna, skådespelerskan Carmen Heinonen, som Anton senare gifte sig med. Affe hade en affär med Carmen under en lång tid, och då Anton kom på dem i presidentlogen en lördag kväll efter en våt premiärfest det blev han så förbannad så han beslöt sig för att förstöra teatern. Vår teaterkatt dog i branden och två scentekniker höll på att stryka med. Affe gav upp efter det och hur det nu var så hittade Anton och Carmen tillbaka till varandra nåt år senare. Men Anton och Affe fortsatte att hata varandra".
 
"Du beslöt dig just före intervjun att avslöja också branden?"

"Ja, jag ändrade mig faktiskt i sista sekunden. Nu är det all in. Att Affe kidnappades - av sin egen bror! - och nästan dog var droppen som fick bägaren att rinna över. Så gör man bara inte. Nu får polisen ta hand om resten. Jag har skyddat Anton alldeles för länge, vilket jag ber om ursäkt för. Jag är redo att ta mitt straff". 

"Du nämnde också att en försvunnen del av manuset till en episk trilogi i nio akter nu har hittats? Berätta!"

"Ja, jestas. Affe, Carmen och Anton skrev alltså för många år sedan en trilogi tillsammans, som ännu inte har haft premiär. Problemet med Carmens del av trilogin var att hon avslöjade oerhört känsliga detaljer om teaterns ekonomi, bortslösade fondpengar och teaterns personal i sin text, och därför ansåg jag att det var bäst att gömma texten. Men jag ville inte förstöra den eftersom det trots allt var något av det bästa jag någonsin läst. Sedan hittade de ju den och ja, the rest is history som man brukar säga".

"Och nu planerar teatern att sätta upp trilogin sedan då coronan är över?"

"Absolut! Nu har det gått så lång tid sedan den skrevs att vi täcks sätta upp den. Men först ska vi fira jul!"

Anton skakade. Det skulle bli en jul i finkan för hans del.

Nisse

Det här var den första julen under hans tid som polis då han inte hade återkommande tankar om bränder och brandskadade. Han skulle kunna sova lugnt i natt.

Lucka 24: Försoningen

Stämningen på scenen var glad, nästan uppsluppen. Det stora bordet som burits dit och dukats med julmat var så praktfullt och vackert dekorerat med ljusslingor, buketter av röda och vita blommor, ljusstakar och dukar att de närvarande aldrig sett något liknande.

- Ja har man erfarenhet av att designa Nobelbankettens honnörsbord, så är väl ett litet julbord ingen match, log Carmen belåtet.

I ett hörn satt Stina-Britta och Klas-Fjalar och myste.

- Alltså jag kan inte förstå hur jag trodde på vad du sa, fnissade Klas-Fjalar. Katthotell, det var ju ändå det dummaste jag hört, jag vet ju att du är allergisk mot katter. Och Affe, alltså jag kan inte föreställa mig två mer olika personer än du och han.

- Jag vet att det var fånigt, jag blev bara så desperat och visste inte hur jag skulle få reda på om du faktiskt var intresserad av mig eller bara använde mig som täckmantel, skrattade S-B, med drömmande blick. Men tur ändå att du ringde till slut, jag vet inte vad jag skulle ha gjort om du faktiskt hade trott på det hela.

Då Gunilla W:s berättelse hade kommit ut hade det lett till ett dygn av täta telefonsamtal och träffar mellan alla inblandade. Vågorna stillade sig ändå märkligt snabbt, med tanke på de årtionden av groll som låg bakom, och nu satt alla här och åt julmiddag tillsammans.

Också Anton och Carmen var med, då alla varit överens om att det inte skulle leda någon vart att få Anton fängslad efter alla dessa år, och brottet troligen var preskriberat ändå.

Konstapel Lindlöf hade varit mycket hjälpsam, och lovat att de gamla akterna om branden på något märkligt sätt skulle bli placerade på helt fel ställe i det enorma källararkivet, och därmed komma att bli så gott som omöjliga att hitta. Också de som gällde kidnappandet av Affe.

Då Lindlöf varit Antons AA-sponsor i alla år efter att han lyckats göra sig fri från medicin- och alkoholmissbruket, och därför kände honom och Carmen bättre än de flesta, så kunde han känna sig trygg med att det här faktiskt var slutet på den eländiga historien.

Lindlöf kände sig ovanligt belåten där han nu satt med sin kaffekopp och plockade i sig den ena konfektbiten efter den andra. Det här var den första julen under hans tid som polis då han inte hade återkommande tankar om bränder och brandskadade. Han skulle kunna sova lugnt i natt.

Hela gänget hade nu beslutat att då de umgåtts så intensivt den sista tiden, så befann de sig ändå i samma lilla nära umgängeskrets och kunde därför fira jul tillsammans trots alla restriktioner.

Teatern var den givna platsen för firandet, då tomtarna var ovilliga att hålla till på andra ställen. Tomtar räknades dessutom knappast med i begränsningarna. I alla fall kunde ingen hitta något om det i de allmänna råden gällande julfirande, och ingen forskning fanns heller tillgänglig om att virus ens biter på tomtar.

På bordet stod ett julkort som Gunilla hade läst upp högt för de närvarande. Det var från Holger och Inga-Lill i Västanfjärd. Holger hade fått åka hem från sjukhuset redan samma dag, då det inte var någon hjärtattack han fått, utan mest bara skrämselhicka. De skickade nu sina hjärtligaste hälsningar om en god jul, och Inga-Lill gav tips om hur man griljerar den perfekta skinkan, så matlagningsintresserad som hon var.

Efter långa diskussioner, som var mer i form av krishjälp som visserligen gjorde nytta fastän den kom årtionden för sent, kom de fram till att de hädanefter skulle kunna leva tillsammans i fred.

Frans och Sarah satt nöjda på bordet. Det var bäst så då Klas-Fjalars hastiga försök att snickra ihop pinnstolar som var tillräckligt höga för att tomtarna skulle kunnat sitta vid bordet blev på tok för skrangliga, då han tydligen hade tankarna på annat håll och hela tiden tog pauser för att springa iväg och krama om Stina-Britta.

Deras tre tomtebarn kröp omkring mellan skålarna och faten på bordet, och verkade tycka att det här var århundradets fest.

Gunilla, Affe, Anton och Klas-Fjalar hade tidigare på dagen haft ett långt möte med tomtarna. Av dem som i tiderna hade varit ett tiotal fanns ju bara Frans och Sarah kvar, och så deras barn förstås som fötts efter den stora branden.

Efter långa diskussioner, som var mer i form av krishjälp som visserligen gjorde nytta fastän den kom årtionden för sent, kom de fram till att de hädanefter skulle kunna leva tillsammans i fred. Det dolda rummet skulle hållas öppet, och tomtarna kunde bo precis var de ville på teatern, sommar som vinter.

Affe och Anton satt också i ett hörn av scenen. De kramades visserligen inte, men det såg ut som om de hade velat det. Deras innerliga diskussioner hade gått från att vara gråt och böner om förlåtelse, till att bli historier och anekdoter från de senaste årtiondena, till att bli en livad debatt om hur deras pjäs skulle regisseras och förverkligas.

Pjäsen skulle bli hävstången som teatern behövde för att ta sig ur den ekonomiska krisen. Gunilla hade lovat att komma tillbaka på jobb under en tid för att få allt på fötter igen, fastän hon var pensionerad sedan länge. Hennes erfarenhet skulle komma att bli ovärderlig.

Givet var att Carmen skulle få huvudrollen, de kunde i alla fall inte komma på en enda skådespelare som kunde ha varit mer lämpad.

De få som promenerade förbi Stora Teatern den här kvällen, de flesta i något fåfängt försök att förhindra julskinkan och all choklad från att få fotfäste på rumpa och mage, tyckte sig höra sång inifrån teatern.

Om man stannade till och lyssnade ordentligt kunde man höra följande:

Då nätterna blir långa och tomtar flyttar in
får mamma tomte samla hela barnaskaran sin.
Hon varnar dem för fällan, ni aktar er för den
så får vi allesammans fira jul igen.

Hejsan hoppsan fallerallera
när julen kommer ska varenda tomte vara gla´!
Hejsan hoppsan …

Johanna

THE END

Stort tack till alla er som bidragit till historien om Klas-Fjalar! Nu önskar vi er alla en riktigt fridfull och god jul och ett ypperligt nytt år 2021!

Ett tillägg 5.12. kl.21.30: Lade till informationen om att man ska skicka in sin text före midnatt.