Hoppa till huvudinnehåll

VETERANEN

Krigsveteranerna blir allt färre.
Ragnar Nordström i Vasa är
en av få som finns kvar.
Det här är hans historia
.

Hösten år 1939 står andra världskriget för dörren. Tyskland och Sovjetunionen delar upp Europa mellan sig och den tyska armén inleder den 1 september ett anfall mot Polen. Två dagar senare förklarar Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland och Europa är i krig.

Ragnar Nordström ska fylla 19 år den hösten. Sedan ett år tillbaka jobbar han vid slakteriföretaget Österbottens kött, ett jobb han trivs mycket bra med.

På fritiden går mycket av hans tid åt till idrott. På sommaren är det simning och simhopp vid stranden på Sandö som gäller och på vintern hittar man honom ofta i hoppbacken vid Öjberget i Sundom.

 

Blev vän med sårad soldat

Det tog ändå inte länge innan oroligheterna ute i världen också drabbade Finland. Den 30 november år 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget var ett faktum.

Ragnar kallades ännu inte in, men kriget kom att påverka hans liv redan vid den här tidpunkten. Hans pappa jobbade som vaktmästare vid folkskolan på Handelsesplanaden i Vasa där familjen också bodde.

Då kriget bröt ut gjordes skolan om till ett krigssjukhus. Ragnar och hans yngre bror började hjälpa till med att ta hand om de sårade soldaterna som kom till sjukhuset.

- Jag blev god vän med en ung man som var några år äldre än mig. Han var svårt skadad och kunde inte använda sina armar. Jag hjälpte honom med allt möjligt, som att få äta.

Ibland ordnades det musikuppträdande på krigssjukhuset. Ragnar minns speciellt en gång då en ung man framförde ett ungerskt stycke på fiol.

- I vanliga fall var det ofta någon som jämrade sig, men den här gången tystnade hela sjukhuset då mannen spelade så vackert. Alla lyssnade andäktigt.

"Då musiken tystnade applåderade alla. Jag såg på min vän. Han kunde inte applådera utan sparkade istället med fötterna under täcket. Tårarna rann nerför hans kinder. Då grät jag också."

Bomberna faller över Vasa

En annan dag Ragnar inte kommer att glömma är söndagen den 14 januari år 1940. Klockan 12.21 ljöd flyglarmet över Vasa. Ragnar befann sig då med några vänner vid hoppbacken vid Öjberget.

Vi såg nio plan som flög rakt över oss. Från berget kunde vi se bomberna falla ner över staden. Jag såg hur de föll rakt ner över skolan där mitt hem låg. Då bombplanen fortsatte norrut tog vi oss över isen tillbaka till staden. Jag hann tänka många tankar om vad som skulle vänta då vi kom fram.

En bomb hade slagit ner på gården bredvid skolan där Ragnar bodde. Alla fönster var krossade och Ragnars pappa hade fullt upp med att täcka de söndriga fönstren med skivor.

Ingen i Ragnars familj hade skadat sig. Men under dagen, som senare kom att få namnet ”den svarta söndagen” omkommer 11 personer i Vasa.

 

Fyra år, sju månader och 16 dagar

Den 13 mars år 1940 slöt Finland och Sovjetunionen fred. Tre veckor senare, den 4 april, blir Ragnar inkallad i militärtjänst.

- Inte trodde man då att det skulle bli något fortsättningskrig. Jag trodde det skulle bli en normal militärtjänst på högst ett år. Så blev det inte.

Det som hände var att sovjetiska bombplan den 25 juni år 1941 bombade Helsingfors, Åbo, Borgå och flera andra orter i Finland. Fortsättningskriget tog sin början.

Ragnar vill inte gå in i detaljer om vilka strider han deltagit i under sin tid vid fronten, men i hans militärpass finns tio namngivna orter.

För Ragnar blev det fyra år, sju månader och 16 dagar innan han blev civil igen.

 

Så här inför självständighetsdagen kommer minnena från den tiden. Jag kan känna en bitterhet över att mina år från att jag var 19 år till att jag skulle fylla 24 år helt är borta från mitt ungdomsliv. Det är viktiga år i en människas liv och de åren får jag inte tillbaka.

Ragnar blev civil den 17 november 1944. Han och de andra unga männen i hans situation försökte nu börja bygga upp sina liv igen. För vissa gick det bättre än andra.

- Det var många som hade bekymmer med jobb och ett dåligt humör. Alkohol blev tyvärr lösningen för många. Själv hade jag tur på många sätt och har egentligen inga tråkiga minnen från den tiden.

Ragnar hade ett jobb att gå tillbaka till och fortsatte arbetet vid Österbottens kött. Den viktigaste orsaken till att han mådde så bra som han gjorde var att han under en permission hade träffat en ung kvinna vid namn Brita.

"Två veckor efter att jag blev civil förlovade vi oss och året därpå gifte vi oss. Jag är så tacksam för att jag hade min Brita".

Tacksam för det liv som blev

Ragnar och Brita fick tre barn tillsammans och Ragnar minns tillbaka på tiden och vardagen då med värme.

I dag är Ragnar Nordström 99 år och ska i julhelgen fylla 100 år. Sedan några år tillbaka bor han på serviceboendet Fylgia i Vasa.

Hälsan gör att han inte längre kan bo hemma, men han säger att han trivs utmärkt och att han är mycket glad över den service och vård han får.

"Personligen kan jag inte tänka mig en bättre tillvaro än den jag har i dag. Jag är både tacksam och lycklig".

I bokhyllan finns många fotografier på barn och barnbarn. I mitten finns ett fotografi från dagen då han och Brita firade 70 år som gifta.

Ragnar och Brita sitter bredvid varandra omgivna av alla sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Fotografiet är ett mycket kärt minne för Ragnar.

ALT-TEXT SKA IN HÄR
ALT-TEXT SKA IN HÄR Bild: Privat fotoalbum

Ragnar och Brita fick ett långt liv tillsammans, men sedan år 2018 är Ragnar änkling.

Britas hälsa försämrades de sista åren. Ragnar tog länge hand om sin hustru i det gemensamma hemmet, men Brita flyttade senare till det servicehem där nu också Ragnar bor.

Ragnar berättar att Brita fick somna in i lugn och ro och han är mycket tacksam att de fick möjligheten att säga hej då till varandra då de märkte att slutet var nära.

Jag visste nog då att det var sista gången vi sågs men jag vinkade hej då som jag alltid gjorde då vi tog avsked på kvällen. För mig var det ett vackert avslut.

Två år senare är saknaden efter hustrun ännu stor, men han ser med värme tillbaka på deras gemensamma liv tillsammans.

- Vi fick ett väldigt lyckligt äktenskap och många år tillsammans. Jag bor nu här ensam, men jag Skypar dagligen med vänner och familj så jag känner mig inte ensam.

Ragnar är en mycket van datoranvändare och ringer dagligen videosamtal till släkt och vänner.

Även om åren som ung försvann vid fronten säger Ragnar Nordström att han är tacksam för det liv som blev hans efter kriget.

Han säger också att han i dag är glad för att Finland blev det land som han hoppades och drömde om under ofärdsåren.

Finland är ett mycket bra land att bo i och vi är lyckligt lottade här jämfört med många andra ställen. Jag sätter ett stort värde på hur vi har det idag.

Vill du läsa mer om hur krigstiden var för de som var unga då? Missa då inte vår intervju med Viola Snickars och Birgit Mattbäck som berättar om hur tiden var för kvinnorna då männen kallades till fronten.

Läs mera:

"Ta hand om dina yngre syskon om jag dör" – Viola fick snabbt växa upp då kriget svepte över Finland

Då männen kallades in i krig stod kvinnorna kvar vid hemmafronten. Viola Snickars var bara 14 år då vinterkriget började.

Läs mera:

”Pappa talade inte om kriget förrän han var en gammal man” – Alf vill att veteranernas minne ska leva vidare

Alf Burmans pappa skadades vid fronten. Han vill hedra pappans minne och se till att veteranernas historia inte glöms bort.