Hoppa till huvudinnehåll

ÄNKORNA

Viola och Birgit var unga då kriget bröt ut. Som änkor till krigsveteraner hör de till de få som kan berätta om livet under krigstiden.

Den 30 november år 1939 anföll Sovjetunionen Finland och vinterkriget var ett faktum. Männen kallades in i krig. Kvar stod kvinnorna som fick ta sig an hus och hem och allt som måste göras, krig eller inte.

Viola Snickars skulle fylla 15 år i december då vinterkriget bröt ut och hennes pappa kallades in. Violas mamma hade gått bort tre år tidigare. Det blev nu Violas ansvar att ta hand om hemmet och de tre yngre syskonen.

Då pappan kallades in trodde Viola att han snart skulle komma tillbaka. Men han stationerades i Hangö där hårda strider förekom. Från fronten skrev pappan ett brev som Viola aldrig kommer att glömma.

"Pappa skrev att hans sista önskan var att jag skulle ta hand om mina yngre syskon om han stupade. Jag som inte hade fyllt 15 år. Jag brast i gråt."

Viola vände sig till sin mormor och morfar för hjälp. Det fick hon, men eftersom mormodern var sjuk och sängliggande förväntades det att Viola morgon och kväll skulle mjölka korna.

- Vi hade ett potatisland så potatis fanns att äta. Men det skulle ju vara något till potatisen också. Det var upp till mig att ordna. På den tiden var det inte fråga om att som idag gå och köpa något färdigt i butiken, säger Viola.

Violas morfar var slaktare så kött hade de, men två dagar innan freden dog han oväntat i en sjukdomsattack. Det blev den unga Viola som fick planera begravningen.

- Jag tror att det var oron över att pappa skulle stupa och att han skulle få ansvar för oss fyra barn som gjorde att morfar dog, säger Viola.

Också Birgit Mattbäcks pappa blev inkallad i kriget. Familjen hade både jordbruk och butik och det blev 16-åriga Birgit som tillsammans med sin mamma och yngre syster fick ta hand om allt.

Det var många som var i samma situation. Det som stannat i Birgits minne är hur alla den här tiden drog åt samma håll.

"Alla hjälptes åt. Om någon behövde hjälp ställde man upp. Något annat alternativ fanns inte."

En hård fred som inte höll länge

Den 13 mars år 1940 slöt Finland och Sovjetunionen en fred som innebar stora landavträdelser för Finland. Freden höll inte länge.

Den 22 juni år 1941 inledde Tyskland Operation Barbarossa och anfaller Sovjetunionen. Adolf Hitler deklarerade att Finland stred på Tysklands sida och den 25 juni bombade sovjetiska bombplan flera orter i Finland.

Än en gång kallades männen in. Den här gången visste man mer om vad som väntade berättar Viola.

"Första gången pappa blev inkallad sa han bara hej då och begav sig av i tron att han snart skulle komma tillbaka. Den här gången vände han vid vägen och kom tillbaka och höll om oss allihopa. Det är den första och enda kram jag fått utav min far."

Viola och Birgit har många minnen från tiden Finland var i krig.

Birgit som tyckte om att handarbeta berättar hur hon och hennes väninnor brukade sticka till männen vid fronten.

- Vi brukade sticka vantar där tummen och pekfingret var skilt för sig, så att man kunde skjuta med vantarna på. Vi stickade också mössor att ha under hjälmarna.

För Viola som bodde nära flygfältet i Vasa har de många bomblarmen under den här tiden stannat i minnet.

- Min morfar hade en kappsäck där han förvarade alla viktiga papper. Då larmet gick tog han kappsäcken, drog ett lakan över sig och sprang till skogs. Det var så vi gjorde eftersom vi var rädda att ryssarna skulle bomba flygfältet.

Efterlängtade och fruktade brev

Båda Viola och Birgit brevväxlade aktivt med soldaterna vid fronten. Soldaterna i sin tur gav flickornas adresser vidare till sina kamrater.

"Man skrev brev till alla pojkar i byn man kände. Vad vi skrev minns jag inte. Det viktigaste var att de fick en hälsning hemifrån."

På posten kom också de brev alla som kände någon som var inkallad vid fronten fruktade. Viola berättar om en familj hon kände som drabbades hårt.

Först stupade den äldsta sonen och strax därefter dog pappan i familjen. Viola var lika gammal som den yngste sonen Olof. Hon var med då Olofs syster, som jobbade som biträde vid handelslaget i Helsingby, öppnade ett brev adresserat till mamman.

Hon öppnade brevet och började genast gråta. ”Hur ska jag kunna gå hem och berätta för mamma att Olof har stupat?”

Det blev en tredje begravning för familjen.

Kriget tog slut och livet fortsatte

Kriget kom att pågå fram till hösten år 1944. För Viola och Birgit började nu arbetet med att bygga upp en vardag igen. Båda kom att gifta sig med män som deltagit i kriget.

Birgit hade känt sin blivande man Ener Mattbäck sedan hon var sju år gammal. Men det var först efter kriget som det började bli seriöst mellan de två.

- Jag vet egentligen inte när det börjande men jag kommer speciellt ihåg en dans i Lappfors. Vi gick ut på promenad tillsammans. Man kan kanske säga att det tände till där och då.

Birgit och Ener förlovande sig år 1947 och gifte sig år 1950.

Brita och Ener gifte sig år 1950.
Brita och Ener gifte sig år 1950. Bild: Privat fotoalbum

Också för Viola kom en dans att spela en avgörande roll i hennes liv. Det var under ett besök hemma hos en väninna som Viola första gången träffade sin blivande man Georg Snickars.

Han var ordförande för ungdomsföreningen och helgen Viola var på besök ordnades det påskfest och dans vid ungdomslokalen. Då de var på väg till lokalen sa Georg att den första hon väljer att dansa med den kvällen, den mannen skulle också bli den hon en dag gifter sig med.

- Dansen började och alla bjöd upp. Jag stod till en början ensam kvar men så kom Georg och bjöd upp mig. På den vägen är det.

Viola och Georg förlovade sig år 1946 och gifte sig året därpå.

Viola och Georg förlovade sig år 1946 och gifte sig året därpå.
Viola och Georg förlovade sig år 1946 och gifte sig året därpå. Bild: Privat fotoalbum

Ville inte tala om kriget och tiden som varit

Så drog vardagen igång för de unga familjerna. Birgit och Ener flyttade till Vasa där Ener började jobba som ostmästare vid Milka. Efter att barnen vuxit upp började Birgit jobba med att lagra ost i Kaitsor. Ett jobb hon trivdes mycket bra med.

Violas man Georg i sin tur fick jobb vid Österbottens kött. Företaget byggde ett hus med butik i ena ändan och lägenhet i andra. Viola och Georg flyttade in tillsammans med sina två barn.

På det sättet fick Viola förverkliga en dröm hon haft sedan barnsben, nämligen att jobba i butik. Under sitt arbetsliv hann hon också jobba i bland annat saluhallen och Sokos i Vasa.

Kriget och allt de varit om med var däremot inte något man talade om under den här tiden. Birgit säger att det var som att männen inte ville tala om det som varit.

Jag hade tre morbröder som alla var inkallade. Två skadades svårt, men ingen talade om det efteråt. Det var som att de som varit vid fronten inte ville komma ihåg vad som hänt.

I dag är Viola Snickars 96 år och Birgit Mattbäck 97 år. De är båda änkor sedan flera år tillbaka.

Viola och Georg var gifta i 55 år innan Georg gick bort i cancer år 2003.

Viola och Georg var gifta i 55 år..
Viola och Georg var gifta i 55 år.. Bild: Privat fotoalbum
Vi fick ett mycket bra äktenskap tillsammans. Det är klart vi var stridande ibland, men vi gick inte och sova osams. Vi fick ett mycket bra liv.

Birgit i sin tur blev änka år 2012. Då hade hon och Ener var gifta i 62 år. Ener drabbades av demens och alzheimers och de sista åren var Birgit närståendevårdare till sin man.

- Visst var det tunga år, men man förstod det kanske inte där och då. Jag är i alla fall glad över att vi fick så många år tillsammans.

Birgit och Ener var gifta i 62 år.
Birgit och Ener var gifta i 62 år. Bild: Privat fotoalbum

Få som kan berätta finns kvar i dag

Birgit och Viola hör nu till de relativt få som finns kvar som genomlevt krigstiden och kan berätta om hur det var.

- Innan intervjun tänkte jag att jag måste fråga någon annan om vad de minns från krigstiden. Men det fanns ju ingen att fråga. Jag tror det finns en i Bäckby som lever ännu, men hon bor på ett hem och jag vet inte vilket skick hon är i, säger Birgit.

Själva lärde de känna varandra genom veteranföreningen. De är idag goda väninnor och talar i telefon varje dag. Vänskapen är något de båda värderar högt.

"Det går snabbt en timme då vi talar i telefon. Vad vi egentligen talar om vet jag inte, men samtalen är mycket viktiga för oss båda."

Viola klarar sig ännu på egen hand i sin lägenhet i centrala Smedsby. Birgit bor sedan några år tillbaka i en lägenhet vid Seniorpunkten i Smedsby. De är båda tillfreds med sin tillvaro och säger att Finland i dag är det land som de hoppades på som unga.

- Ja det är det. Jag vet inte vem jag skulle vilja byta med, säger Birgit Mattbäck.

Viola Snickars håller med.

- Jag tycker vi bor i det bästa landet i världen. Runt om i världen ser man jordbävningar, översvämningar och krig. Här är det gott att vara.

Jag som växt upp under krigstiden är så glad att jag får ha det så bra på äldre dagar. Jag kan bo i mitt eget hem och klara mig själv. Visst har jag möjlighet att få hem till exempel färdig mat, men så länge jag kan vill jag koka min egen potatis.

Vill du läsa mer om hur krigstiden var för de som var unga då? Missa då inte vår intervju med Ragnar Nordström som är en av de krigsveteraner som ännu kan berätta sin historia.

Läs mera:

Bomber över Vasa och den stora kärleken – det här är snart 100-åriga veteranen Ragnars historia

Krigsveteranerna blir allt färre. Ragnar Nordström i Vasa är en av få som finns kvar. Det här är hans historia.

Läs mera:

”Pappa talade inte om kriget förrän han var en gammal man” – Alf vill att veteranernas minne ska leva vidare

Alf Burmans pappa skadades vid fronten. Han vill hedra pappans minne och se till att veteranernas historia inte glöms bort.