Det finns några tidlösa julfilmsklassiker och så finns det en uppsjö av wannabe-produkter. Varför är det så svårt att förstå att färgglad glättighet inte är detsamma som själ och hjärta?
Varje år anländer de med buller och bång. Alla dessa filmer som handlar om julen, som utspelar sig på julen eller som bara vagt påminner om att julen är i antågande.
Alla med förhoppningen om att bli den nya Love Actually (2003).
Filmer om desperata singlar, stressade julgubbar, sjungande änglar och mer eller mindre ensamma barn som på magins vingar flyger till platser där lycka och gemenskap paketeras in i vackert papper.
Ibland blir det jättebra, ibland mindre bra.
För det mesta blir det bara dravel.
Det slitna formuläret
I år har man efterlyst ökad representation på film och nu håller jag tummarna för att kraven genomsyrar helheten i stället för att bli något man i sista stund åtgärdar genom att kryssa för rätt ruta i ett formulär.
Den typen av arbetssätt verkar man nämligen sedan länge ha tillämpat inom julgenren - med mindre lyckat resultat. Här finns det gott om skrangliga intrigskelett som dignar av mekaniskt påklistrade julmarkörer.
Som om värme och glädje på något magiskt sätt uppstod bara man klämmer in tillräckligt mycket glitter, snöflingor och tröjor med knasiga mönster.
Som om motsatsparen ensamhet/gemenskap, fattigdom/rikedom, godhet/själviskhet automatiskt skapade dynamik och djup.
Som om spralliga sång- och dansnummer eller hisnande slädturer räckte för att förse en stel helhet med liv och energi.
Det glada budskapet
Frånsett enstaka undantag står den uttalat kristna julen inte högt i kurs i dagens läge, men det hindrar inte att man glatt pyntar med element hämtade ur den lådan.
Det är väldigt mycket prat om ljus som lyser upp livets väg, stjärnor som tänds och löften om andra dimensioner.
Lite väl underligt blir det i The Christmas Chronicles 2 (2020) som trots att storyn är allt annat än religiös vill ha med Betlehemsstjärnan som kraftkällan med vilken man lyser upp tomtestaden.
En annan kraftkälla som återkommer i många filmer är den personliga tron. Det gäller att tro lite sådär i största allmänhet, men med övertygelse.
På sin egen förmåga. På tomten. På en bättre morgondag.
Och vid sidan av en tro invirad i ljusgirlanger väver man ibland in ett nyfött barn i intrigen. Eller löftet om ett barn.
Sådär som i Dolly Partons Christmas on the Square (2020) eller Helena Bergströms En underbar jävla jul (2015).
Familjen och singelskapet
En annan intressant aspekt är att så många moderna julfilmer kretsar kring friktionen mellan en familjegemenskap och singelskapet.
Ända sedan Bridget Jones gjorde entré 2001 har den ofrivilliga ensamheten spelats ut mot ett påtvingat socialt umgänge och mammor som får veckotidningarnas julpyntande att framstå som spartanskt.
Den konstellationen återfinner vi i såväl The Holidate (2020) som norska serien Hjem til Jul (2018 - ny säsong 2020).
Och delvis även i Peter Jöback-filmen Jag kommer hem till jul igen (2019).
Det som förundrar mig är att filmernas skräniga storfamiljer ofta framställs som extremt jobbiga - samtidigt som det är mot den gemenskapen huvudpersonen ändå förväntas sträva.
Även om det måste medges att Hjem til jul gör en fin ansats till att skildra ett vidgat familjeperspektiv.
Så vad göra?
Så hur ska man göra om man älskar julen och gärna vill få upp stämningen i väntan på denna?
Tja, tryggast är det väl att ty sig till filmer man redan älskar - i mitt fall kvalar Sleepless in Seattle (1993) och Holiday (2006) än en gång in på den listan.
I gott sällskap av den evigt underbara It´s A Wonderful Life (1946) som lyckas med konststycket att rannsaka livet och strö in både änglar, snö och julafton utan att det känns påklistrat.
Eller så kan man botanisera bland strömningstjänsternas nykomlingar.
Där hittar man bland annat Jingle Jangle: A Christmas Journey (2020) - om en uppfinnare som tappat tron på sin förmåga.
En kombination av Baz Luhrmanns Moulin Rouge (2001) och Scorseses Hugo (2011) placerad i en Dickensk värld.
Och på bio visas den fina Flykten över gränsen - en norsk film om barn som ställer upp för utsatta jämnåriga krigsjulen 1942.
Men nu är frågan; vilka är dina julfilmsfavoriter? Och finns det bottennapp du vill berätta om?
Dela med dig av dina åsikter här nedan eller hör av dig till kulturpodden@yle.fi.
I Kulturpoddens senaste avsnitt talar vi om gamla favoriter som Karl-Bertil Jonssons julafton (1975), A Nightmare Before Christmas (1993) och Polarexpressen (2004) och splitternya Dolly Partons Christmas on the Square.
