Hoppa till huvudinnehåll

Bokrecension: Döden, döden döden – Nils-Erik Forsgård skriver om döden ur olika perspektiv

Lucas Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" ca 1520-1530.
En detalj ur Lucas Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" pryder omslaget till Nils-Erik Forsgårds bok om döden. Lucas Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" ca 1520-1530. Bild: Wikimedia commons Lucas Cranach den äldre,Johannes Döparen,1500-talet,målningar

I den irländska författaren Maggie O’Farrells bok Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden (på svenska år 2018) ingår en berättelse om hur Maggie och hennes pojkvän Will på en vandring runt en sjö i Chile blir överfallna av en man som kastar sig på Maggie bakifrån, håller fast hennes armar i ett hårt grepp samtidigt som han trycker en lång och vass machete mot hennes hals.

Mannen vill ha pengar, och eftersom Maggie och Will är på väg till Anderna har de växlat in sina resecheckar till en massa kontanter:

”Vi ger honom dem (pengarna, red.anm.) i utbyte mot min hals och dess pulsådror, senor, muskler, luftstrupe, matstrupe, för att alltihop ska få förbli intakt.”

När mannen skinnat Maggie och Will på alla deras pengar väser han åt dem att springa iväg samtidigt som han själv fortare än kvickt försvinner in i djungeln.

I Jag är, jag är, jag är – ett hjärtslag från döden skildrar O’Farrell alla sjutton gånger hon varit nära att dö – från att hon åtta år gammal drabbades av hjärninflammation och tillbringade två år på sjukhus till att hon en dag befann sig i ett flygplan i fritt fall mitt ute på Stilla havet.

Eller som den där dagen då hon stod vid en sjö i Chile med en machete tryckt mot halsen.

Pärmen till Maggie O'Farrells bok "Jag är, jag är, jag är".
Pärmen till Maggie O'Farrells bok "Jag är, jag är, jag är". Bild: Etta förlag döden,Maggie O'Farrell

Jag kommer att tänka på Maggie O’Farrells text när idéhistorikern och författaren Nils-Erik Forsgård i den nyutkomna boken Dödsmasker skriver om hur det kommer sig att han har ett ärr strax ovanför Adamsäpplet.

Ärret har han som ett minne av ett möte med tre män under en nattlig vandring i Havanna efter ett besök på en bar bortom allfartsvägarna.

De glada och skrattande männen tigger cigaretter, men Forsgård har inga cigaretter att ge. Han ler undflyende och ursäktar sig – han är på väg till sitt hotell.

Men männen omringar honom snabbt, trycker upp honom mot en barack och pressar en kniv mot hans strupe. Bytet blir drygt hundra dollar och några kubanska pesos.

Forsgård måste sys:

”Snittet var kanske 3 centimeter långt, rätlinjigt och rakt. Det var lika långt som den vassaste delen av en knivsegg tryckt mot en rätt smal strupe. I många månader hade jag en molande smärta över strupen, en tryckande känsla, kväljande.”

Den där natten i Havanna i januari 2007 gör sig påmind när Nils-Erik Forsgård har sovit dåligt eller när han rakar sig lite slarvigt och det börjar blöda kring det lättretade vita ärret:

”Då tänker jag lite grann på slumpens spel och på tur och på hur snabbt allt kan förändras och vara över och förbi i en människas korta liv.”

Vad kommer först: slaganfallet eller cancern?

I förordet till Dödsmasker skriver Nils-Erik Forsgård att han år 2016 förlorade tre personer i sin absoluta närhet – en av dem var hans egen far.

Dessa dödsfall gav Forsgård impulsen till att skriva en bok om döden – att reflektera kring sin egen syn på döden, men att också titta närmare på hur människan under olika tider förhållit sig till döden.

När man, såsom Nils-Erik Forsgård, trätt över det magiska 50-årsstrecket inser man plötsligt att man också passerat mitten av sin levnadsbana och att åren man har framför sig rent statistiskt sett är färre än dem man har bakom sig – även om döden givetvis kan komma emot en när som helst i vilken ålder som helst.

Som en obotlig sjukdom, som en trafikolycka, som ett rån eller ett överfall.

”Frågan som uppstår när man redan fyllt 50 år denna: vad kommer före, vad kommer först?
Slaganfallet eller cancern?
Hjärtinfarkten eller demensen?
Eller vilar djupt därinne kanske en dold och nedärvd genetisk sjukdom som bara väntar på rätt tillfälle att explodera i kroppen?
Vid nyss fyllda 50 påminns jag ofta, allt oftare, om innehållet i det klassiska judiska telegrammet:
Start to worry. Details to follow.”

Historikern och författaren Nils-Erik Forsgård.
Nils-Erik Forsgård är aktuell med en bok om döden. Historikern och författaren Nils-Erik Forsgård. Bild: Privat Nils Erik Forsgård

Ansiktsmasker förr och nu

När Astrid Lindgren och hennes systrar ringde varandra började de sina samtal med att säga ”döden, döden, döden”.

Som ett sätt att få den frågan ur vägen, men kanske också som ett slags besvärjelse, en form av avdramatisering - eller rentav tillvänjning - genom att benämna döden vid dess rätta namn.

Det här corona-året tror jag också att många av oss tänkt lite mer på döden än i vanliga fall. På grund av den globala pandemin har vi kommit att varsebli vår egen och andras dödlighet på ett rent konkret plan – inte minst genom de dödssiffror som dagligen räknas upp i våra nyhetssändningar.

I Dödsmasker skriver Nils-Erik Forsgård om olika epidemier och pandemier som under de senaste 700 åren svept över jorden och som skördat miljontals och åter miljontals människoliv – från digerdöden och dysenteri till kolera och spanska sjukan – och hur de olika sjukdomarna bland annat kom att lägga grunden för ett modernt Europa, och att prägla stadsplaneringen i många stora europeiska och amerikanska städer.

Nils-Erik Forsgård konstaterar att man under den sena medeltiden och renässansen förstod att skydda sig mot epidemiska sjukdomar – läkarna bar en dräkt insmord med bivax, och på 1500-1600-talen använde läkarna ansiktsmasker som såg ut som enorma fågelhuvuden. I den avlånga näbben hade man parfym för att skingra sjukdomsstanken.

Bokens pärm pryds av en detalj ur målningen ”Predigt Johannes des Täufers” (Johannes Döparens predikan) av den tyske målaren Lucas Cranach den äldre (1472-1553).

I mitten av målningen kan man se en kvinna iklädd en dyrbar svart mantel med pälskrage. Runt halsen bär hon en tjock guldkedja och hennes näsa och mun täcks till stora delar av en vit mask.

Lucas Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" ca 1520-1530.
Lucas von Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" ca 1520-1530. Lucas Cranach den äldres målning "Predigt Johannes des Täufers" ca 1520-1530. Bild: Wikimedia commons Lucas Cranach den äldre,Johannes Döparen,1500-talet,målningar

Vad betyder den vita masken – är det en skyddsmask mot pest och andra farsoter?

Enligt Nils-Erik Forsgård var signalen antagligen uppenbar för Cranachs samtid, men i vår tid är det oklart vad den vita ansiktsmasken antyder.

I en del tyska regioner utgjorde denna typ av ansiktsmask en del av sorgeklädseln på 1500-talet, den var med andra ord ett slags dödsmask.

En personligt hållen bok om döden

Dödsmasker är en reflekterande, berörande och personligt hållen bok om att befinna sig i dödens närhet, att stå på Hauptbahnhof i Berlin en dag i september och vinka farväl till en god vän som led av kronisk bröstcancer och som bestämt sig för att åka till Schweiz för att få assisterad dödshjälp, och att sitta vid en god väns dödsbädd och hålla hans hand:

”På påsksöndagen tryckte B min hand i flera minuter. Redan för många år sedan förstod jag att en svårt sjuk människa som länge trycker din hand inte är ett bra tecken. Det blir en form av avsked, ett tyst avsked. Vad säger man i denna tystnad? Man säger ingenting. Man låtsas vara ovetande.”

Nils-Erik Forsgård har forskat i Zacharias Topelius och skrivit böcker om bl.a. Berlin och Europa, om Ernest Hemingway och USA.

Också i Dödsmasker gör han ett antal strandhugg i såväl den europeiska som den amerikanska historien med fokus på enskilda människor och deras livsöden reflekterade mot en intressant tidsbild.

Under ett besök på kyrkogården på lagunön San Michele i Venedig reflekterar Forsgård över den ryske kompositören Igor Stravinskij och den amerikanske författaren Ezra Pound som båda ligger begravda där. En färd längs motorväg A9 från Berlin till München kan få Forsgård att tänka på döden och associera till den tyske filosofen Friedrich Nietzsches dödskamp och eftermäle.

Igor och Vera Stravinskijs gravar på gravgården på ön San Michele i Venedig.
Igor Stravinskij och hans fru Vera ligger begravda på ön San Michele i Venedig. Igor och Vera Stravinskijs gravar på gravgården på ön San Michele i Venedig. Bild: Wikimedia commons Igor Stravinsky,grav,San Michele

Vid läsning av librettot till Richard Wagners opera Tristan und Isolde konstaterar Forsgård att den västerländska operakonsten är full av människor som dör ”av självmord, gift, pistolskott eller av eld. De dör i armarna på sina älskade eller så dör de ensamma, missförstådda och övergivna, i ett fängelse eller i ett palats. Många begår självmord. Någon dör genom en förmodad skenavrättning som förvandlas till en riktig avrättning.”

Ett besök på tjurfäktningsarenan Las Ventas i Madrid tillsammans med en god vän får Forsgård att begrunda och rannsaka sig själv och sin tidigare positiva syn på tjurfäktning, den utdragna kampen mellan picadoren och det dödsdömda djuret.

Otippat roliga texter om döden

Förutom att Dödsmasker är en berörande samling med 90 kortfattade texter är boken underhållande och de facto också otippat rolig, främst på grund av Forsgårds ställvis avväpnande lakoniska grepp – en stil som påminner om Jörn Donners ordkarga och underskruvade ironi.

I boken ingår också den dödsruna som Nils-Erik Forsgård skrev över Jörn Donner efter hans död i slutet av januari i år.

Forsgård och Donner var mångåriga vänner och de förenades i ett stort intresse för Centraleuropa, inte minst den tyska historien och kulturen.

När den norske författaren Knut Hamsun fick frågan om vad som var det värsta han kunde tänka sig svarade han döden, och konstaterade att han aldrig skulle drömma om att dö om han inte var så illa tvungen.

Tanken på döden blir kanske mindre ångestfylld om man tänker på den lite då och då. Åtminstone om man får tro bhutaneserna som säger att den som tänker på döden fem gånger om dagen lever ett lyckligt liv.

För att underlätta det hela för dagens digitala och strängt upptagna människor finns det en app man kan installera som plingar till fem gånger om dagen – oregelbundet och oförutsägbart med det krassa budskapet: ”Glöm inte att du kommer att dö”.

Läs också