Hoppa till huvudinnehåll

"Jag är ett naturbarn – en vild själ"

Toppboxaren Elina Gustafsson släppte OS-drömmen och idrottens strama tyglar

Åtta och ett halvt år av slit skulle äntligen betala sig tillbaka. Hon var på toppen av sin karriär och hade hittat både sig själv och sin plats. Livet lekte och OS-drömmen var nära att bli sann. Då kom smällen – och Elina Gustafsson svarade med att bjuda Idrottsfinland på en knock.

Torget ekar tomt och Helsingin Tarmos boxningssal står mörk.

Stormen Liisa har dragit in över landet och Sportlivs utrustning håller på att flyga bort då vi står ensamma ute i höstrusket och väntar.

Länge hinner vi ändå inte stå och streta mot vinden innan en glatt leende boxare dyker upp med spänst i steget.

– Här igen, säger Elina Gustafsson och skrattar medan hon öppnar dörren.

Då vi kommit in i skydd för blåsten kastar hon träningsväskan på golvet, drar på sig skorna och börjar värma upp.

Elina Gustafsson i Helsingin Tarmos boxningssal.
Elina Gustafsson fann sin fristad i huvudstadsregionen. Elina Gustafsson i Helsingin Tarmos boxningssal. Bild: Yle/Felicia Grönholm Elina Gustafsson

Musiken spelar i bakgrunden och stämningen är lättsam. Blicken är ändå fokuserad. Det kunde vara vilket träningspass som helst – men det är det inte.

Den här gången är allt bara show.

Beskedet kom som en blixt från klar himmel: en boxningskarriär är slut – och Finland ett medaljhopp fattigare när det blickas mot OS nästa år.

Chanserna att äntligen uppnå drömmen om spelen var nära, kvalturneringen bara månader ifrån.

Men. Riskerna blev för stora, handskarna för trånga och boxningsringen för kvav.

– Jag var mitt uppe i mitt bästa år som idrottare. Jag hade aldrig haft det så här bra. Det var ganska tufft att då bestämma sig för att det är slut.

Se Sportlivs minidokumentär om Elina Gustafsson som slapp sin sista boja:

Gustafsson drömmer om både smått och stort. En av drömmarna är en egen fotoutställning.

För fyra år sedan knep hon VM-brons. För två år sedan EM-guld. Under de gångna fyra åren har hon tacklat en rad motgångar: depression, ätstörningar, skador och operationer, kritik och tränarbyten. Länge kämpade hon med att kunna visa upp den hon på riktigt är.

– För mig är en boja det allra värsta som finns. Det är det som har dödat min flow, min glädje och njutningen för det jag gör. Jag är en glad och livlig person men har inte kommit åt att visa det.

– Det tog sju och ett halvt år men det senaste året har jag fått glänsa. Ingen har försökt förtrycka min glädje.

Då hon äntligen kände att hon funnit sin plats, nycklarna till att våga vara och visa varje sida av sig själv – och dessutom hade förutsättningarna för att äntligen nå karriärdrömmen – då blev det plötsligt nog.

Droppen som fick bägaren att rinna över

I boxningssalen dundrar slagen och Gustafsson rör sig mellan säckarna. Emellanåt pajasar hon för kameran, emellan kör hon tuffare sekvenser.

Hon håller minen och kör på med ett leende på läpparna.

Så har hon alltid gjort.

Det är först senare på kvällen som hon erkänner att redan en så kort stund i ringen får henne att känna smärtan efteråt.

Något hon blivit van att dölja – trots att det funnits mycket lidande under karriären.

Ryggskadan blev omstarten hon inte längre orkade med.

"Min fystränare uppmuntrade mig och sa 'ingen fara, bara att sätta ryggen i skick och så är det startbanan som gäller igen'. Då tänkte jag att jag orkar inte med det längre. De senaste åren har det varit bara startbana, startbana, startbana, och precis som jag kommer upp i luften störtar jag ner igen och så börjar allt om. Det var nog nu."

Det avslutande kapitlets många sidor

På någon vecka hade hon tagit beslutet och orsakat häpna miner både i närkretsen och runtom i landet.

Rädslan för att inte längre i framtiden kunna röra på sig med samma vinande fart som nu vann över rädslan att ångra sig för beslutet att sluta innan målet var nått.

Elina Gustafsson hos fysioterapeuten.
Ryggen sätts i skick för att vara redo för det nya livet som nu byggs upp. Elina Gustafsson hos fysioterapeuten. Bild: Yle/Felicia Grönholm Elina Gustafsson

Precis som många andra val hon gjort i livet väckte även det här kritikerna enligt henne: Hade hon verkligen gjort allt i sin makt? Hade hon faktiskt vänt på varje sten? Hon tänkte helt tvärtom.

– Varför skulle jag behöva köra min kropp så slut att den inte längre duger till något? Folk byter ju arbetsplatser också och det väcker ingen desto större diskussion. Men toppidrottare, de borde dra det till sin spets – varför?

– Min hälsa och min personliga utveckling är viktigare än en enda seger.

Skadan var kanske droppen som fick bägaren att rinna över – men det var långt ifrån den enda orsaken till att Gustafsson valde att välja en ny stig i livet.

Toppboxaren som lärde sig älska sig själv

Hela karriären har varit en lång personlig utvecklingsprocess. Bit för bit har pusslet fallit på plats.

Gustafsson har fått kämpa med att hitta sin plats, våga följa och göra det som känns rätt för henne.

Som 20-åring då karriären startade var hon vilse och jagade febrilt ett sammanhang.

Jag var så trött och hittade inte riktigt någon mening med livet och saknade den röda tråden. Min kompis rekommenderade boxning och jag var fast direkt

Hon föll pladask för grenen som gav henne chansen att ge utlopp för sin energi. Samtidigt var det ett sätt för henne att få bekräftelse.

– Jag var rätt vild som ung och fick nog ibland höra kommentarer om att vad ska det nu bli av dig. Boxningen blev ett sätt för mig att säga: nåja nu visar jag er! När jag började nå framgång fick jag uppskattning och började törsta efter mer.

– Jag skulle säga att jag till 50 procent boxades av kärlek till sporten. Och till 50 procent av ett behov att visa vad jag går för.

Det ledde samtidigt till stenhårt tränande – oftast enbart med blodsmak i munnen. Framgången kom men glädjen saknades.

EM-guldet 2018 blev vändpunkten på den fronten.

– Då fick jag ett konkret bevis på att inga yttre faktorer – vare sig pengar, framgång eller något annat – kompenserar för det att du inte själv är nöjd, lycklig och älskar dig själv.

Meriterna, höjdpunkterna och karriären i ett nötskal

  • 105 matcher, 84 segrar, 21 förluster.
  • Knep VM-brons i sitt första stora mästerskap 2016:

"Jag har inte kommit hit för att förlora!, tänkte jag. Förstås förlorade jag ju till slut men knep ändå ett brons i mitt första mästerskap – det var tufft."

  • Blev tillsammans med Mira Potkonen Finlands första kvinnliga Europamästare år 2018:

"Jag såg Miras hand höjas medan jag värmde upp och skrek: JESS, jag gör efter! Och det gjorde jag."

  • Personlig höjdpunkt: Att få vara fanbärare i European Games i Minsk 2019:

"Det var en otroligt stor ära. Inte minst med tanke på att jag tillhör en sexuell minoritet."

  • Representerade under karriären Porin NMKY (tränare: Marko Pennanen), Tampereen Voimailuseura (Maarit Teuronen) och Helsingin Tarmo (Joni Turunen).

Gustafsson började jobba hårt på att bli tillfreds med sig själv och visa för sig själv att hon duger som den hon är.

Det blev till slut viktigare än framgången. I dag kan hon se tillbaka på sitt sista år som boxare med värme. Trots att mål blev ouppnådda hann hon uppleva hur det är att verkligen njuta av det man gör. Det var en viktig lärdom.

– Jag har vuxit så mycket under de senaste åtta åren att jag till slut växte ut ur hela boxningen. Jag kände att jag inte längre kan lära mig något nytt därifrån.


Elina Gustafsson boxas mot kameran.




Elina Gustafsson boxas mot kameran.
Bild: Yle/Felicia Grönholm
Elina Gustafsson

Samtidigt grodde en tanke om frihet – en vardag utan ramar och begränsningar. Hon insåg att boxningen var den sista bojan som höll henne fast.

Björneborgaren som till slut fann sin plats

Sedan 2012 har Gustafsson representerat tre föreningar. Som hon själv säger: hon flyttade modigt på sig varje gång det a) inte kändes rätt, b) utvecklingen stagnerade.

– Jag har haft svårt att hitta min plats. Det känns som att det alltid har funnits en trång mall man försökt forma mig efter och jag avskyr alla mallar och har aldrig passat in i dem. Ändå har jag försökt forma mig enligt dem och då vet man ju hur det går: endera går du eller formen sönder.

Senast hon flyttade fann hon ändå rätt. Hon gjorde en storstädning i sitt liv och flyttade till huvudstadsregionen. Väldigt snart omringades hon av människor i vars sällskap hon kände att hon kunde vara sig själv, berättar hon.

Elina Gustafsson breder ut armarna av lycka.
Jag vann EM-guld och var totalt modfälld efteråt. Det blev min största lärdom, säger Gustafsson. Elina Gustafsson breder ut armarna av lycka. Bild: Yle/Felicia Grönholm Elina Gustafsson

En total frihet saknades ändå fortfarande – och det var där skon klämde.

– Jag har inte härskat över mitt liv utan idrotten har styrt mig. Nu ville jag vara härskare och bygga upp ett liv som liknar den jag är. Boxningen var inte längre det.

– Jag ville vara fri och den känslan bara växte och växte – till slut var jag tvungen att lyssna.

Vad är då frihet för den 28-åriga ex-boxaren?

Främst handlar det om att kunna visa upp alla sidor av sig själv. Och under två dagar får Sportliv minsann se prov på dem alla.

"Jag är ett naturbarn – en vild själ"

I boxningssalen får vi ta del av, dels den målmedvetna Elina – dels lustigkurren och glädjespridaren Elina som gör först och tänker sedan.

Efter träningspasset är det nämligen dags att visa upp alter egot: Orvokki.

I framtiden vill Gustafsson dela med sig av de lärdomar hon fått under sin idrottskarriär: om att våga vara sig själv och följa det som känns rätt. Dessutom ser hon att det behövs mer uppmuntran och glädje i vardagen.

Videoklippen på Orvokki på sociala medier är ett sätt att sprida det.

"Jag brukar fundera: vad skulle Orvokki göra? Orvokki skulle bara slänga med kjolfållen och säga: 'Följ rösten i ditt hjärta'."

Orvokki har från början varit ett sätt för Gustafsson att visa upp sin mjuka och kreativa sida som hon haft svårt för att släppa fram.

Då vi en dag senare tar oss ut i det vackra vintervädret får vi skåda dels mjuka sidan, och dels livsglädjen, lättsamheten och energin som aldrig tycks ta slut.

Gustafsson cyklar glatt lekande omkring, av och an, i skogen. Ömsom med fart och trix, ömsomt lugnt och med njutning i blicken medan hon ser sig omkring i naturen.

Elina Gustafsson apar sig på cykelturen.
"Jag är ett naturbarn – en vild själ. En person man inte får sätta boja på." Elina Gustafsson apar sig på cykelturen. Bild: Yle/Felicia Grönholm Elina Gustafsson

Mellan varven tar hon fram telefonen och knäpper några bilder.

Vi stannar till slut på en bergsklippa. Gustafsson tittar en stund ut mot horisonten och skriker sedan rakt ut så det ekar i omgivningen.

Det här är hennes happy place.

Att våga släppa taget om allt bekant blev hennes största bedrift som idrottare.