Hoppa till huvudinnehåll

Norrena & Frantz: "Han hotade med att ta livet av sig och jag gick in i väggen" - att leva med en person med psykisk ohälsa

Mörkhårig kvinna kramar om man i ljus skjorta och blundar
Mörkhårig kvinna kramar om man i ljus skjorta och blundar Bild: Copyright (C) Andrey Popov depression,kärlek,parförhållande

Från koja till slott, till hög, till låg, till rik, till arm. Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.

Den här gången valde Relationspodden Norrena och Frantz att flytta lite grann på strålkastarkäglan, till den person som står bredvid den psykiskt sjuka.

Vi efterlyste berättelser av de anhöriga, som också drabbas och försöker få vardagen att rulla på fast en närstående är som förbytt.

Vi fick in mängder av berättelser, och bestämde oss därför att ägna också nästa veckas podd åt ämnet.

I dag kan du lyssna på Hannah Norrenas berättelse om när hennes ex och pappan till de gemensamma barnen blev svårt deprimerad.

Den som knappt kan ta hand om sig själv kan omöjligt ta hand om sina barn, och Hannah berättar om hur hennes vardag sett ut de senaste åren.

Nästa vecka återkommer vi till publikens berättelser och då gästas Relationspodden av Monica Halinen som arbetat mycket med att stöda anhöriga i behov av hjälp.

Här publicerar vi nu ett litet urval av de berättelser vi fick in! Fortsätt gärna att skriva till oss på relationspodden@yle.fi.

Eva Frantz och Hannah Norrena
Eva Frantz och Hannah Norrena Bild: Ilmari Fabritius Norrena & Frantz,Hannah Norrena,Eva Frantz

Mitt liv är satt på paus och snart stupar vi båda två

Min man har svår ångest och depression och har snart varit hemma i tre år.

När vi är på tumanhand fungerar han rätt normalt, men han har svårigheter med att träffa andra. Han ser bara fel i sig själv fast han är en härlig och genomsnäll person. Alla tycker om honom.

Mitt eget liv har satts på paus. Vi har just ingen kontakt med kompisar för det går inte. Mina dagar går ut på att jobba och försöka få vård åt min man.

Ekonomin är körd i botten. Finlands mentalvårdssystem är uselt, förstår inte hur en sjuk person ska orka kämpa med byråkratin när jag själv inte heller klarar av det.

Efter tre år med detta helvete är jag helt slutkörd och vet inte hur jag skall orka med ännu en vinter och vår. Snart är vi två som går under.

41 trött hustru

I dag tillåter jag mig vara förbannad på exet

Det råd jag vill ge den som har ett förhållande med en person med borderline-diagnos är: spring!

Stanna inte kvar och kämpa, det är inte värt det! Om personen har kunnat älska dig, kan hen också avsky dig och äcklas av dig. Det har inget att göra med ditt beteende eller hurudan du är.

Det kan vara svårt att vara arg på någon med en psykisk diagnos eftersom vi tror att vi ska vara så förstående och toleranta.

När jag berättade om hur mitt liv sett ut under förhållandet konstaterade en psykolog att jag hade utsatts för psykisk misshandel.

Jag tillåter mig nu att vara förbannad på exet för allt det som hen har förstört i mitt liv.

Aldrig mer, 44

Han undviker mig och jag mår allt sämre

Min sambo vill helst inte vara hemma med mig överhuvudtaget.

Han går i terapi på grund av ett barndomstrauma och tillbringar stora delar av veckan på hotell för att få egentid och chans att processa allting.

Hemma sitter jag och känner mig ensam, övergiven och rädd för att bli lämnad.

Faktum är att jag också går i terapi pga sexuella övergrepp. Det gör att jag nu mera än någonsin behöver trygghet, närhet och kärlek - något han inte kan ge mig just nu.

Jag älskar honom så mycket och försöker orka, men jag vet inte om vi kommer att stå ut med varandra om det här fortsätter länge till.

HomeAlone30

Man på en bänk i en tunnel.
Man på en bänk i en tunnel. Bild: tunnel,depression,drog,nedstämdhet,ensamhet

Han sa att jag skulle göra honom frisk men när han blev sämre var det mitt fel

Vi träffades under en period då han mådde bättre och klarade sig utan medicinering och kunde gå till jobbet.

Han sade att jag nog äntligen skulle få honom att må bra. Men det här ledde till att han tyckte att det var mitt fel när han började må dåligt igen och fick medicinering, ångestattacker och vanföreställningar.

Jag kämpade länge, men jag är ingen psykolog och hade verkligen inte kapacitet att vända hans mående.

Vårt förhållande tog slut efter att han flertalet gånger hotat att ta livet av sig och jag själv gick in i väggen.

Orkade inte

Du måste hjälpa dig själv innan du kan hjälpa den andra

Jag tog en vårdarroll i början och glömde bort mig själv. Det är en sorg när ens partner blir sjuk, livet och drömmarna förändras.

Jag insjuknade själv i depression och utmattningssyndrom efter en lång tid med psykisk stress utan återhämtning.

Men jag har också lärt mig att det finns vård och professionella som får ta hand om honom. Jag behöver inte.

Jag har börjat prioritera min egen återhämtning. Det är som på flyget: du måste först själv ta på syrgasmasken innan du kan hjälpa andra.

Lotta 52

Deprimerad mamma och två små barn fotade i profil
Deprimerad mamma och två små barn fotade i profil Bild: Mostphotos/ DMITRI MARUTA familj,moderskap,depression

Mamma lämnade oss när jag var baby

Min biologiska mamma lämnade mig och pappa när jag var baby för en annan man.

Vi har haft dålig kontakt hela mitt liv och hon försvinner helt och hållet ibland, så jag knappt vet om hon lever eller inte.

Hon har aldrig pratat om sin psykiska ohälsa, men om jag förstått rätt så har hon bipolär sjukdom.

Alkoholmissbruk har gått hand i hand med sjukdomen. Detta har gjort mig osäker, rädd, traumatiserad och känslomässigt ganska instabil.

Som barn var det också svårt att förstå att ens mamma verkligen hade lämnat en, men nu när jag är vuxen förstår jag att hon är/var sjuk och att det inte var något fel på mig.

20

Ska vi våga skaffa barn när hon mår så här?

Min sambo och jag har hållit ihop i snart 17 år. Hela den tiden har överskuggats av hennes depression och ångest.

Varför har vi hållit ihop och hur har jag orkat? Det handlar om en härva av känslor: plikt, omtanke, lojalitet, ömhet, tillgivenhet och känslan av att verkligen vilja vara med någon.

Vi börjar närma oss en ålder då det kanske är för sent att få barn. Jag är väldigt tudelad.

Å ena sidan längtar jag efter barn, men utsikten att ha ekonomiskt och emotionellt ansvar för både ett litet liv och en deprimerad maka fyller mig med skräck.

Jag vet ändå att det också efter mörkare perioder kommer att ljusna en gång om vi bara håller ut. Hittills har det lyckats och jag är hoppfull inför framtiden.

Cyklisten, 35

Sorgsen kvinna tröstas av man som håller handen mot hennes kind
Sorgsen kvinna tröstas av man som håller handen mot hennes kind Bild: Aleksandr Davydov kärlek,tröst,sorg,parförhållande

Partnern ville inte besvära oss och det höll på att sluta illa

Min partners illamående startade när vi var i 20-årsåldern. Hen dolde sitt illamående för alla men jag kände på mig att något inte stod rätt till. Misstänkte till och med att hen var otrogen.

En dag blandade hen läkemedel och alkohol och var knappt kontaktbar när vi hittade hen.

Min partner berättade senare att hen inte kunde tala om sin situation med någon, för hen ville inte besvära någon mitt bland alla andra problem.

Jag fick stöd av mina föräldrar och nära vänner, utan dessa härliga människor hade jag inte fixat det.

Partnern började må bättre tack vare professionell hjälp och familjens stöd. Vi diskuterade och diskuterade. Mina egna sår läkte så småningom.

Situationen hade kanske varit en annan om jag inte sett att min partner verkligen kämpade för att reda ut sitt liv och att hen också bekräftade mitt lidande.

Vi mår utmärkt idag och älskar varandra.

Kimberly, under 30 år

Det var nog aldrig kärlek, utan medberoende

Jag lever med en partner som är deprimerad och utbränd. Vårt förhållande har präglats av min sambos festande.

Under största delen av våra tio år tillsammans har hen varit arbetslös eller sjukskriven. Festandet har alltid kommit först. Jag vet att hen har varit otrogen med några under de "värsta" åren.

Idag har vi barn och hus. Har jag glömt allt det onda? Nej! Har jag förlåtit? Det har jag nog. Har jag förlåtit mig själv? Nej.

Sanningen är att jag inte är så säker på att det någonsin har varit kärlek! Jag blev medberoende från första början.

Vi får hjälp av våra familjer. Men jag ser också medberoendet hos hens föräldrar och familj.

Sociala myndigheterna är inkopplade nu. Jag tackar mig själv för det.

Styrkan kom, när mitt mått var rågat!

CTT 41 år

Benen på en man och en kvinna står mot varann ute i en park och kysser varann
Benen på en man och en kvinna står mot varann ute i en park och kysser varann Bild: © Eugenio Marongiu romanser,kärlek,parförhållande

Vi blev sjuka turvis, men i dag är relationen starkare än någonsin

Allt började när vår son föddes och frun fick depression och panikångest. Det blev inte bättre av att vår nyfödda son blev sjuk och behövdes opereras akut.

Under första året så fick jag sköta hushållet och se till att frun åt, för den lilla kraft hon hade räckte nätt och jämnt till bebisen.

När frun blev bättre och jag började slappna av drabbades jag själv av kraftig panikångest. Nu blev det frun som fick ta hand om mig i två månader innan jag var på benen igen och fungerade som en människa.

Vårt äktenskap blev starkare av att vi vet att vi kan lita på varandra till hundra procent om det skulle hända något igen.

Gift man 40 år

Läs också

Familj

Till Buu-klubben
Till Hajbo
Till MGP