Hoppa till huvudinnehåll

Linnea uppfostrades av morfar i 1930-talets Helsingfors: Flickor kan!

Linnea Gärkman
Linnea Gärkman Bild: Betty Marschan Linnea

Linneas morfar tog i ett tidigt skede ansvar för sin dotterdotter. Från sex års ålder kunde Linnea Gärkman räkna mynt när den tingade mjölken delades ut från gårdarna. Och som nioåring reste hon på hästuppköp till Baltikum.

- Min morfar var aldrig den där typen att han lärde eller förkunnade. I stället tog han mig med till sitt jobb som godsägare och visade helt konkret vad han gjorde. På så sätt lärde jag mig själv också, genom att göra efter honom.

5-åriga Linnea Gärkman och hennes mamma Julia med en rekordpumpa på Villa Kinnekulla i Tölö i Helsingfors.år 1931
Femåriga Linnea Gärkman och hennes mamma Julia med en rekordpumpa på Villa Kinnekulla i Tölö i Helsingfors.år 1931. 5-åriga Linnea Gärkman och hennes mamma Julia med en rekordpumpa på Villa Kinnekulla i Tölö i Helsingfors.år 1931 Bild: Linnea Gärkmans privata fotoalbum Linnea
Morfar blev i praktiken den person som både uppfostrade och präglade Linneas liv

När mamma och pappa är oense tar morfar över

Morfar Edvard blev i ett tidigt skede den viktigaste vuxna personen i Linnea Gärkmans liv. Linneas föräldrar skilde sig som unga, efter en hel del dramatik, och morfar blev i praktiken den person som både uppfostrade och präglade Linneas liv.

I Svenska Yles audiodokumentär "Linnea, morfar och halva Helsingfors"- en berättelse om vänskap, förtroende och förluster, berättar Linnea Gärkman om sina upplevelser i Helsingfors före och under krigen.

Morfar var en respekterad godsägare

Linneas morfar, Gustav Edvard Gärkman föddes år 1875. Gustav Edvard Gärkman tillhörde en gammal Helsingesläkt som ”under mannaåldrar drivit jordbruk” i nuvarande Helsingforsregionen.

Genom sitt äktenskap med Elin Berggren fick Gärkman även ansvar för Korpas gård, ungefär sex km norr om Helsingfors centrum, mellan Munksnäs och Haga.

Inbjudan till vigningsakt mellan Elin Berggren (Linneas mormor) och Edvard Gärkman (Linneas morfar) år 1898.
Inbjudan till vigningsakt mellan Elin Berggren (Linneas mormor) och Edvard Gärkman (Linneas morfar) år 1898. Efternamnet Gärkman har skrivits på många olika sätt, bland annat som Gerkman och Hjärkman. Det var mycket typiskt på 1800-talet att efternamn bytte skepnad beroende på skrivkunskaperna. Inbjudan till vigningsakt mellan Elin Berggren (Linneas mormor) och Edvard Gärkman (Linneas morfar) år 1898. Bild: Linnea Gärkmans privata fotoalbum Linnea

Helsingfors stad förvärvade i flera etapper omgivande gårdar och landställen. Speciellt många inkorporeringar gjordes under 1920-talet.

Både Kårböle gård och Korpas förvärvades sålunda av staden.

Men Edvard Gärkman var förutseende och skaffade i mån av möjlighet nya landställen längre ut i Helsinge socken. Enligt minnesskriften från år 1944 var Gärkmans gårdar ”bland de bäst skötta egendomarna i huvudstadens närhet”.

Linneas morfar Edvard Gärkman.
Linneas morfar Edvard Gärkman. Linneas morfar Edvard Gärkman. Bild: Linnea Gärkmans privata fotoalbum Linnea

Edvard Gärkman hann inte uppleva den stora områdesanslutningen år 1946 då befolkningstillväxten i huvudstadsregionen tvingade de förorter som tidigare varit mot inkorporering att bli en del av huvudstaden.

Min morfar förstod att Helsingfors vidgas utåt, så han köpte bland annat upp nästan hela Kånala by, och till exempel Gus och Åby gårdar i Vanda

Helsingfors fick på kort tid 50 000 nya invånare och stadens markområde femdubblades.

- Min morfar förstod att Helsingfors vidgas utåt, och an eftersom han blev tvungen att överlåta så köpte han lite längre borta, så han köpte bland annat upp nästan hela Kånala by, och till exempel Gus och Åby gårdar i Vanda.

Han var hästtokig, hundtokig, djurtokig

- Min morfar älskade djur. På den tiden, i början av 1900-talet, fanns det stort behov av hästar. Min morfar hade grundat stall på flera ställen i Helsingfors, berättar Linnea.

Edvard Gärkman sände sin dotterdotter till Baltikum för att bokföra hästuppköpen på de lokala auktionerna. Linnea åkte visserligen inte ensam, med på resan var morfars förtroendeman samt flera finländska hästhandlare.

- Det fanns en hel del hästhandlare på den tiden, och de hade alla sina egna kunder. Så det var ett helt yrke i slutet av 20-talet och i synnerhet på 30-talet. Med dem for jag till Estland, inte med morfar utan med hästhandlarna, berättar Linnea.

- Jag var inte mer än nio år men jag kunde ju skriva. Så jag antecknade hur hästarna såg ut, manen, färgsättningen, storleken och noterade vilka som ropades in på auktionen, berättar Linnea. När vi återkom till Helsingfors och hästarna lastades av fartyget så läste hamnlastarna i mitt papper vilken häst som sålts till vilken hästkarl.

När hästarna småningom fick ge vika för bilar och traktorer intresserade sig Edvard Gärkman för hästavel och hästsport.

Gärkman hörde till grundarna av Finska travsportens vänner och fungerade som prisdomare på otaliga travtävlingar i Finland, och även i Sverige.

- Den enda gången jag hörde min morfar bli arg var när en av stallgossarna klippte av svansen på en häst. Svansen var lång och ståtlig men stallpojken tyckte den trasslade och var i vägen och kapade resolut taglet. Det tyckte inte morfar om.

När Linneas klasskamrater kom på besök, behövde de vägkost med sig. Så lång var vägen från Helsingfors centrum till landsbygden i Tölö

Potatis och tobaksodling i trädgården

Linneas morfar hade köpt Villa Kinnekulla år 1925 åt sin dotter med familj. Morfar hade länge försökt hitta en lämplig bostad åt sin nygifta dotter men inget kändes rätt för Julia, Linneas mamma. Alla gårdar låg för långt ute i periferin, mamma Julia ville närmare innerstaden.

Villa Kinnekulla i Tölö var en bra kompromiss: nära centrum och ändå idylliskt och naturskönt.

Villa Kinnekulla låg i nuvarande Sibeliusparken. Där hade familjen potatisland och ett stall. Vatten hämtades med häst och kärra från närmaste vattenpost vid Topeliusgatans, Mejlansgatans och Hummelgatans hörn.

Linneas mamma Julia och mormor Elin utanför Villa Kinnekulla i Tölö i slutet av 1920-talet
Linneas mamma Julia och mormor Elin utanför Villa Kinnekulla i Tölö i slutet av 1920-talet Linneas mamma Julia och mormor Elin utanför Villa Kinnekulla i Tölö i slutet av 1920-talet Bild: Linnea Gärkmans privata fotoalbum Linnea

När Linneas klasskamrater kom på besök, behövde de vägkost med sig. Så lång var vägen från Helsingfors centrum till landsbygden i Tölö.

Men Helsingfors växte, Mechelingatan drogs igenom Kinnekullas marker och Sibeliusparken grundades år 1937.

När Villa Kinnekulla i Tölö rivdes flyttade Linneas familj till utkanten av Helsingfors, till morfars gård Bergkulla i Sockenbacka.

Då kriget började år 1939 bodde familjen där. Det var förstås brist på allting och en av de produkter som det var svårt att få tag på var tobak.

Eftersom lukten var förskräcklig hittade morfar på att blanda i rosenblad i tobaken

Precis som med kaffesurrogatet som gjordes på Cikoria-blommans rötter så fixades det egen tobak också då det var möjligt. Även Linneas morfar odlade tobak i liten skala, men inte för familjens eget bruk utan för att kunna bjuda åt gäster.

- När det var brist på tobak under krigstiden så talades det inte om att man odlade tobak utan det kallades för att man hade “Nurkan takaa” (“bakom knuten”), berättar Linnea

- Tobak odlades från frön och bladen torkades i ett redskapsskjul. Eftersom lukten var förskräcklig hittade morfar på att blanda i rosenblad i tobaken.

- Dessutom lade vi i en gnutta tobaksdamm som kommit i stora säckar från Strengbergs Tobaksfabrik i Jakobstad.

Tobaksdammet var en puderfin biprodukt i tobaksproduktionen. Dammet samlades upp på tobaksfabriken och användes, utblandat i vatten, i trädgårdar som ogräs- och skadeinsektsgift.

- Min uppgift var att se till att det alltid fanns tillräckligt med cigaretter att bjuda till arbetarna som kom för att tala med morfar. När jag rullat dem färdigt lade jag dem i mofas silverskrin med mofas initialer på.

Text: Betty Marschan

Läs också