Hoppa till huvudinnehåll

”De dominerade till och med i boxplay – jag hade aldrig sett något liknande”

Filip Riska ljög för Risto Dufva för att få en plats i truppen. Kim Nabb blev föremål för en ikonisk bild efter Dion Phaneufs propp. Vid årsskiftet 2004-05 mötte Finland ett stjärnspäckat Kanada – som ställde upp med alla tiders starkaste JVM-trupp.

På grund av NHL-lockouten kryllade det av storstjärnor i Kanadas JVM-trupp vintern 2005. Med namn som Sidney Crosby, Patrice Bergeron och Shea Weber i spetsen gjorde Lönnlöven väntat nog slarvsylta av motståndet – inklusive Juniorlejonen.

– Jag sökte fram laguppställningen nu ... jag hade nog inte riktigt förstått hur bra de riktigt var, säger Filip Riska till Yle Sporten.

Det var det inte många som gjorde år 2005.

Visst, det handlade om spelare som antingen hade draftats i den första rundan eller som skulle gå där nästa sommar. Men att spelarna i truppen som Kanada ställde upp med i junior-VM 2005 skulle bli så framgångsrika var det inte många som förutspådde.

Faktum är att laget som tog JVM-guld 2005 till och med kunde ha spelat i vinter-OS fem år senare – och till stor utsträckning dessutom gjorde det.

Kanadas lag i junior-VM 2005 – så gick det för dem sedan

Målvakter:
Jeff Glass – hörde till sin generations stora målvaktslöften, men har endast spelat 15 matcher i NHL, däremot blev det flera år i KHL
Réjean Beauchemin – lagets andramålvakt som aldrig tog sig till NHL

Försvar:
Brent Seabrook – har vunnit Stanley Cup tre gånger, blivit uttagen till All Stars en gång, vunnit ett OS-guld
Dion Phaneuf – blivit uttagen till All Stars tre gånger, gjort över 1000 matcher i NHL för Calgary, Toronto, Ottawa och Los Angeles
Shawn Belle – draftades som 30:a i första rundan 2003, men NHL-karriären tog aldrig fart på allvar
Shea Weber – har vunnit två OS-guld, ett VM-guld och har tagit hem backarnas skytteliga i NHL flera gånger
Danny Syvert – lagets kanske mest anonyma spelare, spelade endast 59 matcher i NHL
Cam Barker – draftades som fjärde spelare sommaren 2004, men levde aldrig upp till förväntningarna, spelade 310 matcher i NHL innan han styrde kosan mot Europa där det bland annat blivit sju matcher i Ilves
Braydon Coburn – har spelat knappt 1000 matcher i NHL, vann Stanley Cup med Tampa Bay för några månader sedan

Anfall:
Jeff Carter – över 1000 matcher och 700 poäng i NHL, har vunnit Stanley Cup två gånger med Los Angeles, OS-guld 2014
Sidney Crosby – över 1200 poäng som lagkapten för Pittsburgh Penguins, där han lett laget till tre Stanley Cup-titlar, vunnit i princip allt som går att vinna inklusive Art Ross, Hart Memorial, Ted Lindsay, Maurice Richard och Conn Smythe-trophy och två OS- och VM-guld
Colin Fraser – endast 359 matcher i NHL, men har vunnit Stanley Cup tre gånger, två gånger med Los Angeles och en gång med Chicago
Anthony Stewart – långvarig profilspelare i NHL såväl för Florida Panthers som Atlanta Trashers och Carolina Hurricanes
Stephen Dixon – blev aldrig en NHL-spelare, men har däremot spelat för bland andra Ässät och Tappara
Ryan Getzlaf – nästan 1000 poäng i NHL och nuvarande lagkapten för Anaheim Ducks, vann Stanley Cup tillsammans med bland andra Teemu Selänne våren 2007, har också vunnit två OS-guld
Clarke MacArthur – blev aldrig en superstjärna, men 304 poäng på 552 matcher i NHL är inte fy skam
Mike Richards – vann såväl Stanley Cup med Los Angeles som OS-guld i Vancouver innan karriären ganska abrupt hamnade i fritt fall 2014 då centerns missbruksproblem blev offentliga
Andrew Ladd – tvåfaldig Stanley Cup-mästare som fått ett rykte som en pålitlig och offensivt kunnig lagkamrat i Chicago, Atlanta, Winnipeg och New York Islanders
Jeremy Colliton – spelarkarriären tog aldrig fart, är numera chefstränare för Chicago Blackhawks
Corey Perry – Stanley Cup-mästare med Anaheim, tvåfaldig OS-guldmedaljör, har bland annat vunnit skytteligan i NHL och blivit All Stars-uttagen fyra gånger
Nigel Dawes – lyckades aldrig slå igenom i NHL utan blev istället stor stjärna i Barys Nur-Sultan i KHL, representerar numera Kazakstan i landslagssammanhang
Patrice Bergeron – fyra gånger utsedd till NHL:s bästa tvåvägscenter, har vunnit Stanley Cup en gång med sitt Boston och har såväl OS-, VM- som World Cup-guld i prisskåpet

Tränare: Brent Sutter – fick göra NHL-karriär några år efter JVM-guldet, men lyckades aldrig nå längre än den första omgången i slutspelet, är numera juniortränare igen

Kedjorna i JVM, enligt The Athletic:
Crosby-Bergeron-Perry
Ladd-Getzlaf-Carter
Dawes-Richards-Stewart
Dixon-Fraser-MacArthur
(Colliton skadade knäet i turneringens första match)

Phaneuf-Weber
Coburn-Seabrook
Belle-Syvret
(Barker spelade endast de tre första matcherna på grund av sjukdom)

Glass
Beauchemin

– Tre av världens bästa försvarare, världens bästa tvåvägscenter, världens bästa spelare, så gott som bara NHL-stjärnor ... nog är det ju helt otroligt, säger Riska.

Kanadensarna visste också att deras lag var bra. Riktigt bra. Och det var aldrig en fråga om att spelarna skulle ha tackat nej.

Innan JVM 2005 hade det nämligen gått över sex år sedan Kanada senast vunnit guld. Året innan, då JVM arrangerades i Helsingfors, hittades både Sidney Crosby och Ryan Getzlaf i truppen som ändå föll på målsnöret.

Tränaren Brent Sutter såg till att spelarna visste vad som gällde från start. Trots att truppen var namnstark skulle de spela som ett lag. Det fanns inget utrymme för solospel.

– Han hade genast rätt inställning. Han visste vad han ville ha ut av oss och krävde också att vi spelade på vår nivå, berättade Corey Perry för The Athletic (bakom betalmur) i fjol. Samtliga kanadensiska citat härstammar från den artikeln.

– Vi hade samtidigt stor press på oss att leverera, inte minst eftersom vi hade förlorat finalen året innan och många av killarna var tillbaka i laget. Vi hade talangen men också arbetsmoralen, kompar Sidney Crosby.

Den anonyma lejontruppen

Om Kanada kom in i turneringen som förhandsfavoriter kan samma inte sägas om Finlands U20-landslag.

Juniorlejonen hade haft relativt namnstarka trupper både 2003 och på hemmais 2004 – och lyckades knipa brons båda gångerna. Men trots att tränaren Risto Dufva hade plockat in en två år yngre Tuukka Rask i truppen var det inte många som förväntade sig hjältedåd år 2005.

Finlands trupp

Målvakter:
Joonas Hallikainen
Tuukka Rask

Försvar:
Anssi Tieranta
Otto Honkaheimo
Risto Korhonen
Ville Mäntymaa
Mikko Kuukka
Juuso Hietanen
Teemu Laakso

Anfall:
Iivo Hokkanen
Petteri Nokelainen
Teemu Nurmi
Filip Riska
Jesse Joensuu
Arsi Piispanen
Aki Seitsonen
Masi Marjamäki
Kim Nabb
Janne Kolehmainen
Lauri Korpikoski
Lauri Tukonen
Jussi Makkonen

Tränare: Risto Dufva

– Förväntningarna på oss var nog inte värst höga, det ser man ju då man tittar på laguppställningen. Men med tanke på det gjorde vi en lyckad turnering i mina papper. Trots att vårt mål var att gå till semifinal och kämpa om medaljerna, berättar Riska.

– Vi hade inga stora stjärnspelare i vår åldersklass utan det handlade om att försöka bygga ett så bra lag som möjligt. Det lyckades Dufva ganska bra med – han fick ett lag som spelade som han ville, kompar Kim Nabb.

Risto Dufva.
Risto Dufva var chefstränare för U20-landslaget år 2005. Risto Dufva. Bild: All Over Press Risto Dufva

Juniorlejonen inledde turneringen, som spelades i Grand Forks och River Falls i USA, med att slå Tyskland med 4–1. Den första käftsmällen kom ändå redan i gruppspelets andra match, där Slovakien slog Finland med 2–0.

– Efter det mötte vi Sverige och det blev en jokermatch för oss, säger Riska.

– Vi låg klart under i den sista perioden, men vände och vann med 5–4. Det gav oss en otrolig boost. Tack vare den segern säkrade vi platsen i kvartsfinalen redan innan den sista matchen mot Kanada, fortsätter han.

”Passa på att njuta – de här killarna kommer att vara bäst i världen”

Kanada stötte aldrig på patrull under gruppspelet. Mot Slovakien skrevs segersiffrorna 7–3. Sverige föll med 8–1. Tyskland åkte på den största risbastun: 0–9.

– Vi visste att vi kunde dominera vem vi än mötte. Oberoende om det handlade om att spela fysiskt eller med talang – eller till och med taktiskt – så visste vi att vi kunde ta över matchbilden, säger Andrew Ladd.

Dominans var också nyckelordet då Kanada och Finland möttes. Länderna hade spelat mot varandra också i en sista träningsmatch i Winnipeg innan turneringen körde igång och juniorlejonen visste exakt vilken nivå motståndarna höll.

– 15 000 på läktaren trots att det bara var träningsmatch ... det var ganska mäktigt. Jag minns inte exakt hur mycket vi förlorade den matchen med, men efter den första perioden stod det 0–0. Det var vi stolta över, säger Nabb.

Kanadensarna älskar junior-VM, och fansen hörs klart och tydligt också under matcher i Europa. Till och med då de möter värdnationen, som här i Helsingfors i januari 2016.

Trots att gruppspelsmatchen spelades på amerikansk mark var det i praktiken en hemmamatch för Lönnlöven. Tusentals kanadensare hade åkt över gränsen för att se juniorlandslaget spela.

Den här gången var det inte ens jämnt i en period. Kanada tog ledningen knappt fem minuter in i matchen i powerplay. 2–0 kom i slutet av den första perioden – då Lönnlöven spelade i numerärt underläge.

– Jag har aldrig sett något liknande. Trots att vi hade powerplay så spelade de formationsspel i vår zon. De var så skridskostarka och fysiskt överlägsna, minns Riska.

Den andra perioden blev avgörande. Kanada pangade in fem mål och Dufva fick låta Rask ta över som målvakt halvvägs in i perioden.

Det är framför allt den fysiska aspekten som både Riska och Nabb minns.

– Jag minns bra att Dion Phaneuf körde över mig så hårt att det började pipa i örat. Jag åkte till båset och läkaren frågade om jag är okej och jag kunde bara svara att det surrar, säger Nabb.

– Han gav också mig en ordentlig stöt. Det finns en ganska bra bild på den på nätet. Den beskriver matchen ganska bra, kompar Nabb med ett skratt.

– De kunde ju spela. De var mer utvecklade än oss och kunde hålla ett mycket högre tempo. Då brister det någonstans. Man hinner inte hålla huvudet uppe och då smäller det. Det var gammaldags hockey och då kan man inte åka med huvudet nere i mittzon, som man gör i ligan i dag, säger Riska.

"Bara att gilla läget och streta emot så mycket man kan"

Samtidigt slog det också över flera gånger. Patrice Bergeron drog på sig en utvisning för charging. Clarke MacArthur åkte ut för två minuter för boarding. Dion Phaneuf fick i sin tur vila i två minuter för en huvudtackling.

– För att vara ärlig så var jag gladast över att komma ut ur matchen med livet i behåll. Det var sådan fart och smällde hela tiden, spelet snurrade länge i vår ända utan att vi fick toucha pucken alls ... man tänkte bara på hur länge det är kvar, medger Riska och skrattar.

– Men visst. Jag minns en tekning då jag, Kim Nabb och någon tredje som spelade i Mestis ställde upp mot Bergeron, Crosby och Carter. Då är det ju bara att gilla läget och streta emot så mycket man kan, tillägger han med ännu ett skratt.

Filip Riska.
Filip Riska. Filip Riska. Bild: Kuvavain / All Over Press Filip Riska

Det var också den aspekten som tränarstaben valde att lyfta fram före matchen. För de flesta juniorlejonen handlade det om en chans man får en gång i livet.

– De sa att vi ska passa på att njuta. Att det här är killar som kommer att vara bland de bästa i världen om tio år, berättar Riska.

Matchen slutade 8–1 till Kanada.

– Nu när man tänker på det i efterhand så var det nog en fin erfarenhet att få spela mot världens bästa spelare. Det var ju det som de var. Sju-åtta backar och 13 forwards som alla var bland de bästa i världen i vår åldersklass. Samtidigt märkte man hur många steg man var bakom dem, säger Nabb.

Kim Nabb med Vasa Sports tröja.
Kim Nabb. Kim Nabb med Vasa Sports tröja. Bild: Yle/Antti Koivukangas Kim Nabb,Vasa Sport

Kände du då att det tärde på din motivation – just det där att inse att man ligger efter? Eller tog du det som tändvätska?

– Jag lät det nog motivera mig. Jag tycker att jag spelade mycket bättre efter att jag återvände från JVM. Men under den där matchen kände man sig ganska liten och dålig, säger Nabb.

Det syntes också på lagens hotell.

– Vi var rumskompisar med Filip hela resan och efter matchen mot Kanada tänkte vi att vi går till hotellets spa-avdelning och tar det lugnt i bubbelpoolen. Kanske tio meter innan vi kom fram såg vi att kanadensarna också var på väg till poolen.

– Då vände vi nog om direkt och nöjde oss med att sitta i kallbassängen, tillägger Nabb och skrattar.

Crosby mot Ovetjkin

Trots förlusten mot Kanada gick Juniorlejonen vidare till kvartsfinal där Tjeckien stod för motståndet. Tjeckerna hade också ett relativt starkt lag på isen, bland andra hittades David Krejci och Michael Frolik i laget.

– Man minns ju Kanada, men USA, Ryssland och Tjeckien hade också bra lag då på grund av lockouten, påpekar Nabb.

– Just i den matchen kände jag att jag gjorde min bästa match. Vår kedja matchades mot deras etta och vi lyckades nolla dem. Men vi gjorde ju inga mål, kommenterar Riska.

Finland förlorade kvartsfinalen med 0–3. Turneringen avslutades på en femte plats efter att matchen om placeringen mot Sverige slutat i en blåvit 5–4-seger efter förlängning.

För Kanadas del fortsatte turneringen. Tjeckien stod upp väl i semifinalen som Lönnlöven endast vann med 3–1. I den andra semifinalen stod Ryssland för en mäktig uppvisning. Med Aleksander Ovetjkin och Jevgenij Malkin i spetsen slog de USA med 7–2.

– Hotellet vi bodde på fanns ute på prärien på ett reservat 40–50 kilometer från hallen. Så det fanns inte något annat att göra där än att hänga på hotellet. Ett kasino fanns där också – men dit fick ingen gå, minns Nabb.

– Förutom Ovetjkin och Malkin, som redan då hade lite pengar på kontot, tillägger han med ett skratt.

Finalen var upphaussad. Av all orsak. Draftettan från 2004 – Ovetjkin – skulle möta den kommande draftettan Crosby.

Duellerna mellan Aleksander Ovetjkin och Sidney Crosby har varit hajpade allt sedan duon draftades som etta var sitt år.

Kanadas lag var så starkt det bara kunde vara, men det gällde också Ryssland. Det kunde bara bli en thriller – en av alla tiders bästa finaler. Eller?

– Det blev en slakt, säger Riska.

Kanada krossade Ryssland med 6–1.

– Där såg man hur tufft Kanadas lag egentligen var. De hade ställt in sig för att spela bort de ryska stjärnorna direkt, minns Nabb.

– Genast då Ovetjkin fick pucken så körde någon över honom. De gav honom ingen tid med pucken alls. Samtidigt buade publiken högljutt då han touchade pucken och jublade då han blev tacklad, fortsätter han.

Ovetjkin åkte på flera hårda tacklingar – av bland andra Dion Phaneuf – och drog på sig en axelskada som stoppade honom från spel i tredje perioden.

Skadan som borde ha stoppat Riska från att spela

Som Kim Nabb konstaterade var det ingen hemlighet att Kanada hade ett bra lag på isen då turneringen körde igång vid årsskiftet. Spelarna var stjärnor i sina juniorlag och flera av dem hade redan draftats till NHL.

Förutsatt att säsongen skulle ha spelats skulle till exempel både Ryan Getzlaf och Corey Perry sannolikt ha gjort sina NHL-debuter i klubben som ännu då hette Anaheim Mighty Ducks.

I Finland var läget annorlunda.

Kim Nabb hade förvisso spelat med åldersklassens landslag redan i U16-åldern – men Filip Riska gjorde sin landslagsdebut först ett halvt år innan JVM körde igång.

– Det här är faktiskt något som jag inte har berättat åt värst många, säger han nu.

Så här i efterhand var det ju helt tokigt att göra det. Och det här är inget man ska skryta om.

Sommaren 2004 hade han nämligen tagit steget från Vasa Sport i Mestis till ligalaget JYP:s A-juniorer och samtidigt tagit klivet in i lagets ligaring. Efter ett sjukdomsfall på ett landslagsläger samma sommar dröjde det inte länge tills Dufva gav honom chansen att spela.

– Jag var i armén då så jag marscherade in på herr kaptens kontor och bad om en idrottskommendering. Turneringen gick riktigt bra och så sa tränaren att vi har nytt läger om en månad – sök ledigt redan nu, berättar Riska.

– Det följande lägret gick ännu bättre. Men tränaren sa att jag måste få spela lite i ligan innan jag kan börja drömma om en plats i VM-laget.

Som på beställning fick Riska spela sin första ligamatch en vecka senare.

– Det gick jättebra och landslagstränarna som satte på läktaren var nöjda med vad de såg. Nästa dag blev jag kallad tillbaka till A-juniorerna, som hade match på kvällen. Och i den matchen bröt jag handleden. Benpiporna i vänstra handleden var av, berättar Riska.

Filip Riska.
En ung Filip Riska i farten för JYP i oktober 2005. Filip Riska. Bild: All Over Press Filip Riska

Skadan skedde i mitten av november. Prognosen? Att Riska skulle vara tillbaka på isen om sex veckor.

– Alltså samtidigt som JVM skulle köra igång. Några dagar senare ringde landslagstränaren och sa att han hört att jag hade skadat mig. Nä, jag har bara sträckt handleden, svarade jag, säger Riska och skrattar.

I mitten av december – med VM-uttagningen för dörren – bestämde Riska sig för att återvända till JYP:s träningar. Han tränade ändå inte för fullt utan hade, som han själv beskriver det, "en vante på handen".

– Då ringde Dufva igen och frågade hur det riktigt var. Om jag är frisk har jag en plats i laget. Det är klart att jag är frisk, svarade jag. Klart att jag tar emot platsen!

– Min tränare i JYP fick också höra om det. Och nästa dag, då vi hade match, var jag plötsligt med i uppställningen. Om du kan spela i landslaget kan du nog spela i klubblaget – inga problem, tyckte han. Så där spelade jag sedan, fortsätter han och skrattar.

Enligt Riska var lagens läkare medvetna om läget och forwarden fick lira med skenor och tejp som stöd för handleden.

– Så här i efterhand var det ju helt tokigt att göra det. Och det här är inget man ska skryta om. Men att få chansen att åka till JVM övervann allting. Det fanns inte en chans att jag skulle ha tackat nej.

Samtliga laguppställningar från JVM 2005 hittar du exempelvis här (Wikipedia).