Hoppa till huvudinnehåll

Lättkränkta moralväktare eller den snäva konstvärldens befriare? Debatten mellan Teaterhögskolans studenter och lärare går het

Julia ja Romeo suutelevat. Rooleissa Satu Tuuli Karhu ja Olli Riipinen.
Teaterhögskolans elever har anklagats för att inte vilja läsa Shakespeares klassiker som Romeo och Julia för att den "representerar våldtäktskultur". På bilden Satu Tuuli Karhu och Olli Riipinen i Kansallisteatteris uppsättning av pjäsen. Julia ja Romeo suutelevat. Rooleissa Satu Tuuli Karhu ja Olli Riipinen. Bild: Kansallisteatteri/ Tuomo Manninen Romeo och Julia,Shakespeare,Jussi Nikkilä

Det verkar råda en generationsklyfta mellan studerande och lärare på Teaterhögskolan. Studerandena ifrågasätter den världsbild där den vita heteromannen tar för mycket plats och menar att känsligt innehåll i undervisningen kan väcka trauma. En del lärare har känt sig tryckta mot väggen. Är lärarnas syn på konst föråldrad eller har studerandena blivit för lättkränkta? Och finns det plats för allas åsikt?

Det pågår en revolution på Konstuniversitetets Teaterhögskola i Helsingfors. Eller gör det? Den uppfattningen får man i alla fall när man läser artikeln Tämä ei nyt ole ookoo, som nyligen publicerades i tidningen Suomen Kuvalehti. I artikeln som har väckt mycket debatt beskriver lärarna hur atmosfären har förändrats på skolan under de senaste åren.

Studerandena framstår som lättkränkta offer som kräver att lärarna skyddar dem från klassiker som Shakespeares Romeo och Julia som påstås “representera en våldtäktskultur”, och kräver triggervarning på känsligt innehåll. Man får en bild av att vissa högljudda studerande dikterar hur resten ska tänka och tycka. Många har också reagerat på att studerandenas röst saknades i artikeln, med undantag av en anonym.

Helsingin Sanomats chef för ledaravdelningen, Saska Saarikoski skrev i sin kolumn att förespråkarna kallar det här tankesättet för intersektionell feminism, medan kritikerna kallar det cancelkultur.

Cancel culture – raderingskulturen

Med cancel culture eller raderingskulturen avses en strävan att radera kända personer som har beskyllts för skandalösa handlingar från internet och andra forum. De ska inte nämnas, och deras verk ska ignoreras. Uttrycket cancel culture har använts sedan mitten av 2010‑talet.

Filmklassikern Borta med vinden från 1939 togs till exempel bort från strömningstjänsten HBO Max sommaren 2020, efter att bland andra John Ridley, manusförfattare till filmen 12 years a slave påpekat att den borde förses med en varningstext eller någon form av förklarande video som satte in filmen i ett sammanhang, efter Black lives matter-protesterna i USA. Filmen sattes senare tillbaka med en varningstext om att filmen ”förnekar slaveriets fasor”.

Intersektionalitet är ett analytiskt perspektiv som vill uppmärksamma hur relationer av överordning och underordning skapas och upprätthålls i samspel mellan bland annat ras/etnicitet, kön/genus, funktionsvariationer, klass, ålder, sexualitet och religion.

Men vad är det egentligen frågan om? Är lärarnas syn på konst föråldrad eller har studerandena blivit för lättkränkta?

Vi börjar med att höra studerandena själva.

Ida Kronholm som studerar regi vid Teaterhögskolan känner inte igen sig i den åsiktskultur som beskrivs i artikeln, men säger att hon är en av de högljudda studerandena som beskrivs av pedagogen Mikko Viljanen i artikeln.

– Jag drar mig för att kalla människorna i maktposition för paranoida, men man får nästan den känslan. Nu när vi studerande kräver en kontextualisering av det vi ser eller upplever eller lär oss, känner vissa lärare sig hotade av det som tidigare kanske varit en helt oproblematiserad kanon för dem.

En blond kvinna med lockigt hår.
Ida Kronholm som studerar regi vid Teaterhögskolan ser det som problematiskt att den vita maskulina heteronormen i alltför stor utsträckning reproduceras på scenerna . En blond kvinna med lockigt hår. Bild: Ida Kronholm Teaterhögskolan i Helsingfors,ida kronholm

Kronholm säger att studerandena bara har velat föra en diskussion kring klassikerna, men att den uteblev i klassrummet.

– Diskussionen saknades och vi fick inte gehör när vi ville ta upp den. Varför hittar man på saker om att Teaterhögskolans elever inte vill läsa Shakespeare, då det inte stämmer? Det tyder på någon sorts rädsla. Jag läste Stormen för bara någon vecka sedan.

Kaisa Lundán som studerar manusförfattande och dramaturgi känner inte heller igen sig i hur kulturen på Teaterhögskolan har beskrivits i offentligheten. Hon tycker att diskussionen har förenklats, och tror att det mest handlar om olika språkbruk.

– Vår generation använder ett annorlunda analytiskt språk som är nytt för alla, men vi som studerar har snabb tillgång till nya termer som sedan blir verktyg för analys. Just nu pratar vi om makt och hur det syns i vårt skapande och i de pjäser vi läser. Det är en felaktig uppfattning att elever inte skulle vara intresserad av annat också.

En rödblond kvinna i svart tröja.
Kaisa Lundán som studerar manusförfattande och regi tror att problemen har uppstått på grund av olika språkbruk mellan olika generationer. En rödblond kvinna i svart tröja. Bild: Noomi Ljungdell Teaterhögskolan i Helsingfors,Kaisa Lundán

Ida Kronholm vill inte kalla det som pågår på Teaterhögskolan för en revolution men däremot ett paradigmskifte.

– Jag har aldrig haft någon egentlig aktiv önskan om att göra revolution på konstfältet. Jag försöker bara fundera; vad betyder scenen, vad betyder det jag sätter dit, vad är det som händer där, vad har det för betydelse i samhället och vad har samhället för betydelse för vad vi sätter på scenen.

Det hon ser som problematiskt är den vita maskulina heteronormen, som enligt henne reproduceras på scenerna i alltför stor utsträckning.

– Det finns en väldigt snäv norm för vilka som hör hemma i konsten. Det hoppas jag kunna bidra till att förändra när jag själv i framtiden, i egenskap av regissör, är i en maktposition.

Triggervarningen har landat i Finland

Tanken med triggervarning, ett begrepp som kommer från USA, är att den som av personliga skäl inte vill ta del av material som kan väcka obehag ska kunna undvika det.

På senaste tid har allt fler börjat använda sig av det också i Finland. Amos Rex gav nyligen en innehållsvarning för en utställning om Egyptens mumier för att den innehåller död, och museet Emma fick nyligen bevisa att det inte stödjer sexuellt utnyttjande av barn i samband med utställningen om Michael Jackson.

Fenomenet finns där ute, men Ida Kronholm säger att studerandena på Teaterhögskolan inte har krävt triggervarningar på innehåll, bara en kontextualisering av det de ser och läser om. Hon påpekar att det är viktigt att kunna skilja på olika situationer – när man upplever konst och när man som studerande ska analysera ett verk.

– Jag analyserar bättre om jag inte behöver bli känslomässigt chockad av innehållet som jag ska analysera.

I diskussioner om triggervarning höjs ofta pekfinger mot att det går emot grundprincipen om ett kritiskt tänkande. Kaisa Lundán anser att det är en absurd tanke att triggervarningar skulle innebära att konsten inte är fri.

– Det är något som går fel när vi sätter allt under samma sak. Det handlar om att kunna se sin konst i den här världens kontext och hur det kan påverka människor som inte har så mycket resurser eller makt att påverka konsten.

Varför tolereras inte den mångfald som man nu å andra sidan efterlyser? Hur kan också de som nu är tysta bli hörda?― Kirsi Törmi, forskardoktor

Lärare tryckt mot väggen

Behovet att ifrågasätta gamla strukturer har ändå fått en del lärare vid Teaterhögskolan att känna sig hjälplösa. Forskardoktorn Kirsi Törmi är gästande timlärare för studerandena i danskonst och koreografi, dramaturgi och regi vid Teaterhögskolan. Hon hör till dem som känt sig tryckta mot väggen av studerande som har ansett att de teorier om det autonoma nervsystemet hon lärt ut har känts främmande.

– Det är klart att man i stunden känner sig lite hjälplös och börjar ifrågasätta sin egen undervisning. Men när man lyckas analysera och förklara vad det handlar om just nu, hur samarbetet kan fungera så bra som möjligt och försöker få alla att känna sig trygga brukar situationen lugna ner sig.

Törmi tog också upp teorier om hur svårt det är att i ett stressat tillstånd nå en förståelse för varandra.

– Jag berättade grundligt om neurologiska försvarsmekanismer och hur det är allt annat än tolerant, sensitivt och etiskt – alltså just det den yngre generationen efterlyser – att antingen medvetet eller omedvetet väcka dem hos andra. Det här har hjälpt studerandena att förstå att kommunikationen blir bättre genom samverkan.

En leende kvinna.
Forskardoktorn Kirsi Törmi hör till de lärare som känt sig tryckta mot väggen av studerande. En leende kvinna. Teaterhögskolan i Helsingfors,Kirsi Törmi

Törmi ser på identitetsfrågan också ur en krisarbetares perspektiv och jämför med tonåringar som gör uppror mot sina föräldrar.

– I synnerhet om det handlar om en stor förvirring kring den egna identiteten behöver man någon fast punkt att spegla sig mot. Då kan det vara föräldern eller pedagogen som får agera spegel. Men det blir problematiskt om föräldern eller pedagogen ställs till ansvar för alla problem i världen.

Törmi säger att det är fint att man på Teaterhögskolan diskuterar förtryckande samhällsstrukturer, men efterlyser ett öppet och nyfiket sinne hos studerandena.

– Det är jätteviktigt att känna till teater- och danshistorien, och det är ganska farligt att blunda och inte vilja ta del av något.

I artikeln i Suomen Kuvalehti framkommer en oro över att de studerande som inte för så mycket väsen av sig, trycks ner och inte får ge uttryck för sin konstsyn. Den här oron delas också av flera andra på sociala medier.

– Det är inte en bra riktning om det leder till att de studerande som är mest högljudda tvingar med sig alla andra, säger Törmi och fortsätter:

– Varför tolereras inte den mångfald som man nu å andra sidan efterlyser? Hur kan också de som nu är tysta bli hörda? Det är också lärarnas ansvar att se till att allas röster blir hörda bland studerandena, att det inte bara finns en åsiktsfärg som får plats.

Ida Kronholm känner däremot inte igen sig i kritiken att det bara skulle råda en specifik åsiktskultur eller att Teaterhögskolan drar en gräns för vad man kan göra där.

– Elevkåren på Teaterhögskolan är väldigt heterogen med väldigt många olika idéer och uppfattningar av konst. Jag känner inte alls igen mig i att det skulle finnas någon snäv begränsning för vad man kan göra en föreställning om. Jag har sett flera djupt sexistiska föreställningar på Teaterhögskolan och fler inspirerande feministiska.

Anna Tuori istuu työhuoneensa lattialla.
Konstnären Anna Tuori väckte debatt i höstas genom att anklaga en del av nutidskonsten för att vara skenhelig. Anna Tuori istuu työhuoneensa lattialla. Bild: Nella Nuora / Yle Anna Tuori,bildkonstnärer,konstnärer,målare (bildkonstnärer),målarkonst
Jag relaterar inte till tanken att det finns rätt och fel konst. Vi måste spjälka upp frågorna i: pratar vi om konst, om politik, om vad som inte mer är riktigt fräscht och vad som är en konstnärlig världsbild?― Kaisa Lundán, studerande

Diskussionen på konstfältet påverkar skolan

På konstfältet har det också pågått en diskussion kring konstens frihet versus att den ska ha ett politisk och ett moraliskt ansvar. Konstnären Anna Tuori väckte tidigare i höst debatt genom att anklaga en del av nutidskonsten för att vara skenhelig och politiskt korrekt. Fältets strömningar påverkar givetvis också studerandena.

– Jag har själv uppfattat att det nu finns en rädsla kring att konsten blir moralistisk, och en rädsla för att vi börjar använda en indelning i rätt eller fel konst, säger Kaisa Lundán och fortsätter:

– Jag relaterar inte till tanken att det finns rätt och fel konst. Vi måste spjälka upp frågorna i: pratar vi om konst, om politik, om vad som inte mer är riktigt fräscht och vad som är en konstnärlig världsbild? Det kan inte klumpas i en förenklad fråga om det finns det finns något som rätt konst. Svaret är nej, det finns nog rum för olika former.

I den pågående debatten känner Lundán igen det gamla narrativet om att ungdomen alltid skulle vara problemet.

– Jag kan inte tänka mig någon generation som inte skulle ha krockat med den äldre eller yngre generationen. Det här hör till.

Lundán säger att det är viktigt att ställa sig frågan om förändringarna på fältet sker av en politisk orsak eller verklig vilja att göra det mer öppet för alternativ konst.

– Själv tänker jag att fältet inte har tagit beslutet än, för då skulle vi börja söka efter lösningar kring frågan om identitetspolitik eller representation på scenen. Vi behöver utbildning i det helt enkelt, och det börjar vi få.

Och det är där den största kollisionen enligt henne sker.

– Som studerande får vi den nyaste utbildningen och därifrån skapas ett nytt slags språk och en kultur som kanske inte är så enkel att förstå om man har utbildat sig vid ett annat tillfälle.

Lundán tillägger att det som sker på scenen inte behöver representera konstnärens politiska världsbild.

– Men du måste ta ansvar över den världsbild du använder på scenen och hur det relaterar till världssituationen just nu.

Lundán påpekar att studerandena får lära sig att allt handlar om att lära sig att misslyckas och att kunna ändra åsikt, och att processen är viktigare än slutresultatet.

– Det tycker jag att lärarna själva också kunde lära sig, vilket största delen nog gör.

Om konsten väcker trauma hos någon är den på riktigt i behov av vård. Lösningen kan inte vara en censur eller kastrering av konsten― Vuokko Tolonen, lärare

Man ska kunna gråta över konst

Diskussionen om överkänsliga studerande och triggervarningar existerar inte bara på Teaterhögskolan utan redan på gymnasienivå, säger Vuokko Tolonen som jobbat som pedagog vid Tampereen yhteiskoulun lukio i över 20 år.

– Jag känner igen fenomenet som för ett par år sedan började synas hos oss också i och med krav på varningar för material som är känsligare.

En av hennes elever blev nyligen chockad efter att klassen såg filmen Thelma & Louise.

–. Jag borde på förhand ha varnat om en våldtäktsscen i början av filmen. En annan elev fortsatte med att hens dag blev förstörd efter att hen tvingades läsa Khaled Hosseinis Flyga Drake på modersmålslektionen.

– Jag blev helt förbluffad över tanken att man inte skulle kunna gråta över böcker längre.

Vuokko Tolonen är inte beredd att slopa klassikerna men anser att inlärningssätten måste förändras så att studerandena kan känna sig trygga.

– Jag har sagt åt mina elever att konst och livet är skilda saker, det är helt okej att gråta över konst. Om konsten väcker trauma hos någon är den på riktigt i behov av vård. Lösningen kan inte vara en censur eller kastrering av konsten.

Diskussionen pågått länge inom skolan

Aune Kallinen, blivande professor på Teaterhögskolan och som har undervisat i nutida scenkonst i flera år där, säger att skolan som institution inte har hunnit diskutera debatten som blossat upp innan julen.

– Diskussionen om hur vi ska hantera alla förändringar som tar plats i världen är inte ny, vi har talat om det i flera år. Jag har upplevt att vi som kollegium är ganska engagerade med studerandena i olika processer som ifrågasätter de traditionella sätten att skapa konst, men mest av allt strukturerna som varit förtryckande.

En långhårig person i ylletröja.
Aune Kallinen, blivande professor på Teaterhögskolan säger att diskussionen som blossat upp i innan julen de facto har pågått inom högskolan i flera år. En långhårig person i ylletröja. Bild: Aune Kallinen Aune Kallinen

Aune Kallinen känner inte igen den polarisering mellan studerande och lärare som målats upp i offentligheten.

– Vi skapar hela tiden den här världen vi lever i. Det handlar inte om att vi någon dag ska leva i en utopi. Vi lever just nu och vi är tillsammans i den här processen och det finns inga färdiga verktyg för den. Vi skapar dem varje dag tillsammans, det har varit min upplevelse av att undervisa vid Teaterhögskolan.

Också när Kallinen studerade förde lärare och elever intensiva debatter.

– Skillnaden är att lärarna då hade mer auktoritet. Det fanns saker som vi inte kunde eller vågade ta upp med dem, eller om vi gjorde det slutade vi tala med varandra. Det har jag inte sett nu. Studerandena är kanske modigare, men världen har också förändrats.

På frågan om hur debatten nu går vidare är det entydiga svaret av alla: genom en konstruktiv dialog.

Det här är en fråga där det inte finns entydiga svar utan flera sanningar. Fenomenet gäller inte bara teaterbranschen utan är ett uttryck för generationsklyftor som uppstår i samhället i stort med jämna mellanrum.

Konstnärens uppgift är att registrera och plocka upp nya vindar och reagera på förändringar i omgivningen, därav faller det sig naturligt att studerande inom en konstutbildning går i bräschen för en sådan här debatt. Det här är bara början på diskussionen.

Läs också