I år har museet som presenterar Porkalaparentesens historia lockat en yngre publik än tidigare.
“Den 19 september 1944 fick det finska folket till sin chock höra att Finland i förhandlingarna om vapenstillestånd i Moskva förbundit sig att arrendera Porkala i 50 år till Sovjetunionen för att en marinbas skulle upprättas där…”
Med de här orden börjar en film om evakueringen av Porkala som släpptes år 1955. Arrendeområdet omfattade mer än hälften av Kyrkslätt, hela den dåvarande kommunen Degerby och en del av Sjundeå. Totalt 1 000 kvadratkilometer.
På tio dagar tömdes Porkala på invånare och deras egendom.
Dorrit Krook är en av mer än 7 000 personer som lämnade området. Krooks familj måste ge upp både sitt hem på Solbergs station och sin fritidsbostad, en liten röd stuga i Degerby i Ingå.
Den ursprungliga arrendetiden, 50 år, verkade otröstligt lång för den då 8-åriga lilla Dorrit.
- Jag räknade ut att jag är 58 år när vi får området tillbaka, alltså urgammal! skrattar Krook.
Familjen flyttade först till Virkby i Lojo och sedan till Ekenäs. Minnena från Porkalaparentesen får fortfarande känslorna att bubbla upp till ytan.
- Jag gråter inte längre, men det var en sorglig tid, som jag aldrig kommer att glömma bort.
Porkala blev en del av Sovjetunionen, avstängd från resten av Finland med bommar och en skyddzon som var en kilometer bred. Både civila invånare och sovjetiska soldater fördes till området. De kom främst från Leningrad.
I militärbasen byggdes stora militärbaracker, ett flygfält, sjukhus, skolor och daghem.
Basen var så nära Helsingfors att det hade gått att förstöra viktiga delar av huvudstaden med en enda kanoneld.
Museet intresserar en ny publik
Degerby byaråd värnar om och presenterar Porkalaområdets historia i museet Degerby Igor. Museet har fått sitt namn efter en man som var krigsfånge i området redan före arrendetiden.
- Han hade lekt med dottern i huset och täljt en trädocka åt henne. I allmänhet ville krigsfångarna vara vänliga mot bönderna och lagade små presenter till familjerna, till exempel flätade korgar, berättar museets guide Berndt Gottberg.
Under arrendetiden kom fångarna på området enligt Gottberg från Österrike och Tyskland.
Det exakta antalet krigsfångar är okänt, men det fanns uppskattningsvis 10 000 civila i området och 20 000 sovjetiska soldater.

Coronapandemin har lett till att antalet besökare på museet har minskat till ungefär en tredjedel av det vanliga. Det är helt andra besökare som kommit i år.
- Förr kom det busslaster med Marthor och grupper från arbetsplatser. Nu kommer främst unga familjer, det vill säga den kundgrupp som vi helt saknat tidigare, säger Gottberg.
Museet som grundades 1997 samlar fortfarande in ny information, bland annat med hjälp av publiken.

- Till exempel i höstas besökte en estnisk man museet med sin mamma som hade fötts här. De hade skannat bilder från sitt familjealbum och tagit med dem till oss på ett USB-minne, säger Gottberg.
Det står fortfarande i passen på dem som fötts på området att födelseorten är Porkala udd i Leningrads distrikt.
Det finns ännu mycket att upptäcka. Hundratals bunkrar byggdes på området under arrendetiden, och alla har inte hittats ännu.
Familjen Krook var bland de första som återvände
Arrendeområdets gränser öppnades den 26 januari 1956 och Dorrit Krooks familj återvände till Degerby omedelbart.
De upptäckte att de finländska gravstenarna som tidigare funnits på området hade försvunnit under arrendetiden.

- Folk skulle ha velat ta blommor till gravarna, men stenarna fanns inte kvar. Det var vinter och snö då, så man satte blommorna i snön på den plats där gravstenarna funnits. Det var sorgligt. Mitt i glädjen över återkomsten, var det här en svår sak.
Krooks sommarstuga stod fortfarande kvar, och fönsterkarmarna var blåmålade. Färgen blev bekant för många av återflyttarna.
- De hade säkert ett stort lager med den färgen. Husdörrarna var blåmålade och en del bostäder var till och med helt målade i samma färg, säger Krook.
Dorrit Krook fyller 85 år på sommaren. Hon bor fortfarande i Ingå och trivs bra.
- Min son bor faktiskt också här. Han bor i den lilla röda stugan som förr var vår sommarstuga.
Artikeln baserar sig på Dorrit Krook oli vasta pikkutyttö, kun perhe evakuoitiin Neuvostoliiton laivastotukikohdan alta – Porkkalan vuokra-ajan päättymisestä pian 65 vuotta skriven av Paula Tiainen. Artikeln är översatt och bearbetad av Helena von Alfthan.