Hoppa till huvudinnehåll

Analys: Brons är mer än godkänt för årets Juniorlejon – även om inställningen skulle ha räckt för att ta guld

Juniorlejonen poserar med sina bronsmedaljer.
Juniorlejonen poserar med sina bronsmedaljer. Bild: Pasi Mennander / Leijonat.fi porträtt

Två gigantiska upphämtningar med ryggen mot väggen, men ändå fick Finland nöja sig med brons i junior-VM i ishockey för herrar. Men spelarna ska inte hänga läpp, skriver Yle Sportens Mattias Simonsen.

4–1 i bronsmatchen talar ett tydligt språk. Även om Ryssland inte direkt är känt som landet som brukar tagga till då den tredje och sista medaljen ska delas ut visade Juniorlejonen kämparanda mot ett i förhand starkare motstånd och fixade segern.

Det var ännu ett bevis på att det här laget var redo att göra jobbet.

För att backa bandet lite var det inte många som förväntade sig att Finland skulle höra till den absoluta eliten i årets JVM-turnering. Materialet var jämntjockt i jämförelse med de vassaste motståndarna – men ändå vågade spelarna själva öppet tala om att det är guld som gäller.

I ärlighetens namn är det ju det som de ska säga – men det är ändå uppfriskande att höra klyschorna levereras på ett så genuint och självsäkert sätt som den här truppen gjorde det inför turneringen.

För lagets självskrivna ledare Anton Lundell och Ville Heinola var det ingen fråga om saken.

Sakta men säkert

Spelet var allt annat än perfekt i början. Träningsmatchen mot USA lämnade mycket att önska, insatsen i premiärsegern över ett coronadrabbat Tyskland likaså.

Men samtidigt som Juniorlejonen fick Schweiz och Slovakien på fall började laget svetsas samman. Tränaren Antti Pennanen hittade kedjekombinationerna som fungerade. Med facit på hand var spelschemat perfekt för laget.

Gruppspelsfinalen mot Kanada blev ändå en påminnelse om den krassa verkligheten: vissa länder i turneringen var bättre. Kanadensarna var mognare, kvickare och framför allt bättre på att ta vara på sina lägen.

Juuso Pärssinen i farten mot Kanada.
Mot Lönnlöven kändes det som att Juniorlejonen var ett steg efter hela tiden. Juuso Pärssinen i farten mot Kanada. Bild: Pasi Mennander / Leijonat.fi Finlands herrjuniorlandslag i ishockey

Turneringar börjar på allvar först då slutspelet kör igång. Juniorlejonen inledde kvartsfinalen mot Sverige slarvigt, men upphämtningen var ett första tecken på att det här laget kunde ha något stort på gång.

De blåvita ungtupparna dominerade matchen i de två sista perioderna och knep segern i äkta JVM-anda med tiotals sekunder kvar på klockan.

Problemet? Att vassare lag efter en liknande uppvisning skulle ha slagit Sverige med ännu större marginal.

Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många spelare i Lejontruppen som kunde sätta in pucken tillräckligt kliniskt. I praktiken var det endast förstakedjan med den svenskspråkiga duon Lundell och Roni Hirvonen som på regelbunden basis levererade då det behövdes.

I semifinalen försvarade USA förvisso på ett sätt som tvingade Finland att ta skott från dåliga lägen, men också då Juniorlejonen lyckades skapa lägen kändes det som att det var fel man som tog skottet. Eller rättare sagt: tvingades att ta skottet.

Det ska inte duga

Därför ska upphämtningen från 1–3 till 3–3 ses som den största bragden Juniorlejonen stod för i den här turneringen. Landslaget lyckades sätta käppar i hjulet för turneringens bevisligen starkaste lag och det är något de ska vara stolta över.

Stundvis dominerade Juniorlejonen mot de amerikanska snabba, målfarliga och minst lika hungriga talangerna.

Duger det för spelarna? Antagligen – och till och med förhoppningsvis – inte.

Att gå in i en turnering med guld som det enda rimliga målet känns självklart för ett finländskt ishockeylandslag. För att vinna viktiga matcher måste man ha vinnarmentalitet.

Det hade det här landslaget sannerligen. Det är insatserna mot Sverige och USA ett bevis på.

Men samtidigt måste man minnas den krassa verkligheten. Alla gånger går det inte som i herr-VM 2019. Alla gånger räcker det inte med en sjuhelvetes massa sisu för att gå hela vägen.

Men som tur är räcker det ibland.