Hoppa till huvudinnehåll

"Det går inte att läsa sig till en förståelse för utomskap, man måste erfara det" – Mirjam Yeboah om att tillhöra många minoriteter samtidigt

Mirjam Yeboah
Mirjam Yeboah säger att hon numera har trygga människor runt omkring sig och att hon därför allt mer vågar vara sig själv. Till andra bruna barn vill Mirjam säga att det kommer att bli bättre. Mirjam Yeboah Bild: Barbro Ahlstedt Mirjam

Mirjam Yeboah beskriver sig som en tjugosjuårig kläddesigner och som en Kottbybo uppvuxen i Kyrkslätt. "Jag har brun hudfärg, min pappa kommer från Ghana och min mamma är vit finlandssvensk".

Mirjam samtalar med Anne Hietanen i audioserien Kroppen och livet, säsong 2

Att vara mörkhyad i Svenskfinland är något som påverkat Mirjam mycket och något som fortfarande påverkar henne varje dag. Helt konkret kan det handla om att människor gärna frågar henne varifrån hon kommer.

Mirjam berättar att hon oftast blir lite konfunderad av frågan och måste försöka tolka människan som frågar för att veta vad den vill ha för svar.

– Jag har blivit väldigt bra på att tolka människor – för att jag måste. Det har alltid funnits en möjlighet att människor omedvetet sårar för att de inte förstår bättre eller för att de vill mig illa och då måste jag vara beredd. Då kan jag ge dem en pik tillbaka eller välja att förklara. Frågan är i sig en mikroaggression.

Beredskapen har lett till en hypermedvetenhet och en förmåga att både tolka andra och förändra sig själv för att passa in i olika sociala situationer, berättar Mirjam, som ser det som samtidigt både en bra och en dålig egenskap.

Genast efter gymnasiet studerade Mirjam kläddesign i Lapin Yliopisto där undervisningen gick på finska. Svenska är hennes modersmål och första tiden i Rovaniemi var utmanande, hon kände att hon måste lära sig språket och gärna också dialekten perfekt för att bli accepterad och för att inte sticka ut på för många sätt. Efter ett tag var språket inget problem.

Kläder har så många koder och sätter jag på mig fel saker känns allting fel― Mirjam Yeboah
Mirjam Yeboah
Mirjam Yeboah känner sig mest som sig själv när hon är naken. Mirjam Yeboah Bild: Barbro Ahlstedt Mirjam

Spegeln är en vän

Mirjam berättar att hon gillar det hon ser när hon ställer sig framför en spegel.

– Ofta tycker jag mera om mig själv när jag ser mig än när jag inte ser mig. Jag har hört att det kan vara tvärtom för många, men i spegeln kan jag se hur fin och bra jag är. Det är som om jag påminns om det av spegelbilden.

Trots att Mirjam syr sina kläder själv och kläder är viktiga för henne tycker hon bäst om sig själv när hon är helt utan.

– Kläder har så många koder och sätter jag på mig fel saker känns allting fel.

Hon berättar att kläderna är betydelsebärande för henne och att hon använder dem för att signalera olika saker till omgivningen.

– Jag känner mig mest som mig själv när jag är naken. Det råa jaget är mest sant när jag är utan kläder.

I slutet av lågstadiet kände jag mig jätteful, i andras ögon, inte i mina egna― Mirjam Yeboah

“Brun bland vita”

När Mirjam var liten var hon den enda mörkhyade i sin lekskola.

– Jag kommer ihåg sådana situationer från barndomen då jag trodde att jag var ljushyad, men så kunde jag plötsligt se mina händer och bli förvånad. Varje gång kom det som en våg över mig – att jag är mörkhyad, att jag är annorlunda.

– Jag bar inte på det hela tiden, när jag lekte var jag i stunden, men sen kunde jag påminnas om det ibland.

Det var i lekskolan Mirjam märkte att hon inte såg ut som alla andra.

– Jag minns att jag frågade mamma vad jag ska säga när andra barn frågar varför jag ser ut som jag gör. Mamma sade att jag ska förklara att min pappa är svart och att min mamma är vit och att när man blandar dem blir jag brun. Att pappa kommer från Ghana som är ett land i Afrika som finns väldigt långt bort. När jag gjorde det brukade de andra barnen förstå och vara imponerade. Det var inget negativt och jag blev inte retad, men jag kände alltid ett litet utanförskap.

“Kan jag vara i den här världen?”

Mirjam berättar att hon mest var störd på att andra barn inte verkade se henne så som hon själv gjorde och att hon saknade bekräftelse. Hemma låg allt fokus på intellektet, inte på kroppen eller utseendet. Därför pratade man inte om den saken.

– I slutet av lågstadiet kände jag mig jätteful, i andras ögon, inte i mina egna. Jag har alltid tänkt att jag objektivt är snygg och fin, den där känslan av att vara ful och inte duga kommer utifrån.

När det i finska tidningar började förekomma reklamer med människor som såg ut som Mirjam kändes det bra.

– Det var en fin känsla att kunna spegla sig själv. Jag tänkte att wow, kan jag vara i den här världen, kan jag vara synlig?

Mirjam Yeboah
Mirjam Yeboah betonar att man kan äga sin kropp och själv bestämma hur man vill visa sig. Mirjam Yeboah Bild: Barbro Ahlstedt Mirjam

Välja vem man vill vara

Flytten till Rovaniemi förde många bra saker med sig. På en ny ort där ingen kan ha förutfattade meningar om en blir det också möjligt att själv bestämma vem man vill vara. Mirjam berättar att flytten till Rovaniemi bland annat hjälpte henne att hitta sin sexighet.

– Jag slutade skämmas över att vara sexig, där kunde jag leva ut min sexighet och våga på ett helt annat sätt. Det var en ny kontext som gjorde att jag kunde skapa om mig själv där.

Mirjam menar att hon nu förstått att alla får vara sexiga på sina egna sätt och att det inte behöver se ut så som samhället föreskriver. Man kan äga sin kropp och själv bestämma hur man vill visa sig.

Svårt att hitta terapeut

Mirjam har stundvis lidit av både ångest och depression och säger att hon fått en del hjälp via sjukvården. För tillfället söker hon en terapeut som skulle vara lämplig för henne.

Hon säger att det ibland varit svårt att veta när man skall söka hjälp, man kanske vet att man inte mår bra, men man vet inte om man är värd att få vård, eftersom det alltid finns sådana som har det sämre.

– Nu har jag ändå lärt mig att man nog alltid är värd vård. Att det alltid lönar sig att tala med någon.­­­­­­

På studieorten sällskapade Mirjam med en man som inte var bra för henne. Det var i samband med detta som Mirjam började må så dåligt att hon första första gången sökte hjälp. Den gången kändes det som att det inte fanns något val.

– Jag orkade inte göra något, jag orkade inte finnas och förstås påverkade det mina studier. Det gick helt enkelt inte att fortsätta.

Via studenthälsan fick Mirjam en del hjälp, men säger att det varit en mycket lång process att få den hjälp hon skulle behöva. Det hon allra helst vill är att få tala med någon som inte är vit och talar svenska eller åtminstone förstår språket. Men i Svenskfinland är det nästan omöjligt att hitta en sådan.

– Man kan läsa på, man kan utbilda sig om andras erfarenheter men man kan aldrig riktigt få in tillräckligt med den sortens empati som behövs i terapisammanhang. Min erfarenhet att vara i en icke-vit kropp kan man inte läsa sig till. Man kan inte förstå hur det är att alltid leva med det, att det aldrig går bort. Det är något man bär, det är inte något som bär en.

Jag har varit mera tyst, mera osynlig, låtit bli att säga saker, kanske kurat ihop mig lite för att inte synas så mycket― Mirjam Yeboah

Mirjam Yeboah
Mirjam Yeboah säger att hon allt mer vågar vara sig själv. Mirjam Yeboah Bild: Barbro Ahlstedt Mirjam

Lätt för att ändra på sig

Mirjam berättar att hon fortfarande har en tendens att vilja förändra sig för att kunna passa bättre in.

– Jag kan känna ett behov att göra saker för att inte vara äcklig eller ful, för att vara mera älskvärd eller sexigare. Jag har varit mera tyst, mera osynlig, låtit bli att säga saker, kanske kurat ihop mig lite för att inte synas så mycket. Om jag inte syns kan jag inte vara äcklig.

Det har alltid funnits två sidor av Mirjam, den starka och öppna personen men också den som kan bli rädd och som drar ihop sig för att inte upplevas som “för mycket”.

– Det att jag är så öppen och verbal och känner mig själv ganska väl så är det också ganska lätt för mig att ändra på mig själv och då blir jag ju en kameleont. Men just nu känner jag att jag inte behöver ändra på mig, fast vissa dagar är svårare och andra lättare.

Vi är inte ensamma. Det är din rätt att vara annorlunda― Mirjam Yeboah

Mirjam säger att hon numera har trygga människor runt omkring sig och att hon därför allt mer vågar vara sig själv. Till andra bruna barn vill Mirjam säga att det kommer att bli bättre.

– Det finns många som kämpar för vår rätt till ett tryggt liv och vår rätt att synas.Vi är inte ensamma. Det är din rätt att vara annorlunda. Det är inte så viktigt hur man ser ut, det är absolut inte det viktigaste och om du just nu är den enda i din klass som är brun så kommer det snart att finnas andra som du kan se upp till. Håll ut, vi finns här för dig!

Här kan du lyssna på Mirjam Yeboah i Kroppen och livet

Läs också