Hoppa till huvudinnehåll

"Jag är en tuff kvinna som inte är rädd för att visa att jag är stark"

Träning som terapi kostade Stefanie Hagelstam hälsan – utmattningen gav lärdomar för livet

Stefanie Hagelstam flydde sina rädslor och sorgen efter mammas död till crossfitgymmet. Utan att ha förståelse för återhämtningens betydelse brände hon ut sig tills hon inte längre kom upp ur sängen.

Månaderna gick, men hon orkade fortfarande inte med någonting. Hennes kropp hade sagt upp kontraktet och ville inte samarbeta längre.

Starka Steffi hade försvunnit. Nu var hon ingenting.

Hon varken tränade eller tävlade i crossfit längre. Hon coachade inte. Hon orkade inte träffa vänner eller hjälpa till med enkla hemmasysslor.

Hon hade nått bottnen.

Stefanie Hagelstam hösten 2020.
Stefanie Hagelstam hösten 2020. Bild: Mikael Oivo / Yle crossfit,stefanie hagelstam

I några års tid hade hennes kropp visat tecken på att allt inte var som det skulle. Hon hade varit rädd och mått dåligt psykiskt.

Hon fick tillfredsställelse enbart av att utsätta sin kropp för allt hårdare prövningar – av känslan att bli starkare, snabbare, uthålligare och slå nya rekord. Hon tränade för hårt och för mycket, och vilade alldeles för lite.

Hennes värsta rädslor besannades när hennes cancersjuka mamma gick bort. Det var den sista droppen. Hon kollapsade totalt.

När hon grät och hade mörka tankar, när hon hade svårt att äta, när hennes matsmältning slutade fungera, när allt bara kändes suddigt – var hon tvungen att ge upp och acceptera att hon led av allvarlig utmattning.

Se Sportlivs monidokumentär om crossfittaren Stefanie Hagelstams väg ner i djupet och tillbaka:

Börjar träna som 22-åring

Flåsen ekar i det privata gymmet som är uppsatt i en maskinhall. Stefanie Hagelstam står på händer, klättrar upp för rep, lyfter tyngder, gör magmuskelövningar.

Hon har vunnit FM-brons i tyngdlyftning, men crossfit är hennes huvudgren – en slags modern tiokamp som mäter kroppens fysiska egenskaper på ett så mångsidigt sätt som möjligt.

När Hagelstam var 22 år kände hon på sig att hon behöver gå ner i vikt. Vid sidan om studierna jobbade hon på en nattklubb i Helsingfors och trivdes i nattlivet även på fritiden. Hon rökte och festade mycket, fick många nya vänner, men livsstilen satte också sina spår i hennes kropp.

Hon anlitade en personal trainer och började träna en gång i veckan. Träningen påminde mycket om crossfit även om hon inte visste om det. Och den var effektiv.

– Jag såg resultat inom en månad, att det här fungerar.

Stefanie Hagelstam innan hon började träna, och efter att ha tränat i ett drygt år.
Stefanie Hagelstam innan hon började träna, och efter att ha tränat i ett drygt år. Stefanie Hagelstam innan hon började träna, och efter att ha tränat i ett drygt år. Bild: Stefanie Hagelstams privata bildsamling crossfit,stefanie hagelstam

Spegelbilden behagade Hagelstams öga mer och mer. På mindre än ett år hade hon gått ner tio kilo i vikt. Hon var slank och hade uppnått sina mål genom att träna en eller ett par gånger i veckan, och genom att ändra på sina levnadsvanor.

Hon lämnade tobaken, sov mer regelbundet och åt bättre för att kunna träna mer effektivt. De tidigare försöken att hålla sig till 1200 kalorier om dagen hade hon slopat i ett tidigt skede efter att hon träffat sin personal trainer.

Under det första året märkte Hagelstam och hennes tränare att hon hade naturlig talang för att bli stark.

– Vi förstod att jag kanske kan bli en tävlingsidrottare. Det hade jag inte tänkt alls när jag startade, inte alls.

Efter ett år lämnade hon sin personal trainer och började träna mer aktivt på ett crossfitgym.

"Jag blev helt beroende av känslan att jag orkar springa längre, jag får några fler pull ups, jag slår mina gamla rekord. Nya jag, tävlingsidrottaren, var superintresserad av hur långt jag kan komma, hur mycket bättre jag kan bli."

Hagelstams slanka kropp förvandlades. Det tog en stund att vänja sig vid axlarna som blev bredare, låren som blev tjockare och mer muskulösa. Kläderna hon burit med stolthet efter att ha gått ner tio kilo gick inte längre på henne.

Under en kort identitetskris var hon rädd för att höra att hon inte ser feminin ut längre. Många sa åt henne att hon skulle ta det lugnare med träningen och akta sig för att inte bli för stor.

– Först var det konstigt att få muskler, men sen blev det faktiskt bara tuffare och tuffare. Jag märkte att det här är min identitet. Jag är en tuff kvinna som inte är rädd för att visa att jag är stark.

Kraschen kommer

Hagelstam klarade sig allt bättre i nationella tävlingar. Sedan hon började med crossfit hade träningsmängden mångdubblats. Hennes veckor innehöll åtta till tio hårda träningspass med målet att slå personliga rekord varje gång.

– Träningen blev en jättestor del av mitt liv. Men jag visste nog inte vad det var att vara en tävlingsidrottare.

Betydelsen av lugnare träningspass och återhämtning fick Hagelstam lära sig den tunga vägen.

Samtidigt som hon tränade hårdare än någonsin började problemen hopa sig i det personliga livet. Det som tyngde mest var beskedet att hennes mamma insjuknat i cancer.

Stefanie Hagelstam hösten 2020.
Stefanie Hagelstam hösten 2020. Bild: Mikael Oivo / Yle crossfit,stefanie hagelstam

Nu efteråt inser hon att hon hade behövt gå i terapi och ta det lugnare med träningen. Istället använde hon träningen som terapi.

I crossfitsalen mådde hon bra. Där kunde hon gömma sig för ångesten och rädslan – samtidigt som hon brände ut sig både fysiskt och psykiskt.

– Jag var så rädd. Jag ville inte se vad som hände, att mamma var sjuk, att vi kanske inte har henne här mera. Det var helt enkelt min copingmekanism.

Jag lärde mig jättemycket under tiden som jag inte mera var tävlingsidrottare, den där starka Steffi.

Utmattningssymtomen kom smygande. Hagelstam brände ut sig långsamt i två års tid.

Sen hände det hon varit rädd för hela tiden.

– När mamma efter två år sov bort, så kraschade jag. Totalt.

Först försökte hon fortsätta med träningen. Hon hade inte ork med något annat och sov mest på dagarna. Hälsoproblemen blev allt värre. Hon hade problem med magen och matlusten försvann.

Till slut var hon tvungen att lämna träningen och acceptera att hon hade nått bottnen. Att kravla upp därifrån gick inte i en handvändning.

Stefanie Hagelstam tränar i sitt hemmagym.
Stefanie Hagelstam tränar i sitt hemmagym. Bild: Mikael Oivo / Yle crossfit,stefanie hagelstam

Om dagarna var tankarna i huvudet mörka, och om kvällarna och nätterna nästan outhärdliga. Hon grät mycket, och kände oro över sin egen och andras hälsa.

På åtta månader gjorde hon nästan ingenting.

– Jag sov elva timmars nätter och det räckte ingenstans. Jag var så trött hela tiden. Det kändes som om alla mina kroppsfunktioner var nere på under femtio procent. Det var en jättedimmig och overklig känsla.

Hagelstam insåg att hon borde ha lyssnat på sin kropp betydligt tidigare. Tecknen på att allting inte stod rätt till hade varit tydliga.

Hon medger att hon också hade velat pressa sig själv och testa vad hon klarar av. Hon hade hört att tävlingsidrott inte är hälsosamt alla gånger.

– Smart var det inte. Men tydligen var det något jag måste gå igenom. Jag lärde mig jättemycket under tiden som jag inte mera var tävlingsidrottare, den där starka Steffi. Jag förstod saker jag troligen annars aldrig hade förstått.

Mot nya höjder med ny inställning

Det är knäpptyst i rummet där Hagelstam gör återhämtande övningar. Hon blundar och mediterar innan hon stiger upp och gör ett yogapass med smidiga och behärskade rörelser.

Efter en hårdare period i somras tog hon det lugnare med träningen på hösten. I dag förstår hon vikten av att ta kroppens signaler på allvar. Hon har insett att återhämtningen är en väsentlig del av att utvecklas och bli bättre som crossfitatlet.


Stefanie Hagelstam hösten 2020.




Stefanie Hagelstam hösten 2020.
Bild: Mikael Oivo / Yle
crossfit,stefanie hagelstam

Under de åtta månaderna då hon var tvungen att varva ner hade hon tid att läsa böcker, se på dokumentärer om idrottare som bränt ut sig, och reflektera över sin egen tillvaro.

– Jag förstod till slut hur stor betydelse den mentala sidan har för det fysiska välmåendet. Jag förstod det totalt!

Hon insåg att det inte ens är svårt att veta när hon behöver varva ner och ge mer tid för återhämtning. Det gäller bara att lyssna när kroppens varningsklockor börjar ringa.

– Det är nästan som att jag skulle ha fått en bok inifrån. Att hej, när du har det svårt, när du känner dig rädd och stressad, så reagerar du på de här sätten. Det var egentligen helt självklart – jag hade bara bestämt att inte öppna boken.

När Hagestam återhämtade sig från sin utmattning och kunde börja träna igen, kom hon tillbaka till sin tidigare nivå på ett drygt halvt år. Hon hade inte tappat så mycket styrka som hon varit rädd för.

I senaste FM i crossfit tog hon sin bästa placering hittills genom att sluta tia. Målet är att komma in bland de fem bästa och i framtiden få chansen att delta i internationella tävlingar.

Det sägs att tävlingsidrott inte är hälsosamt, men i mitt liv går hälsan och tävlingsidrotten hand i hand.― Stefanie Hagelstam

Med en kettlebell på 16 kilo på axeln går Hagelstam upp och ner för motionstrapporna vid Kokonbacken i Borgå.

Hon är i sitt livs form och vill bli ännu starkare, snabbare och uthålligare – men på ett smartare och skonsammare sätt än förr.