Hoppa till huvudinnehåll

Chefredaktörsvalet på Hufvudstadsbladet aktualiserar makten över medier: SFP kan inte bestämma över HBL – och på Yle är partiböcker inte längre avgörande

Forum köpcenter och HBL-torn i Mannerheimvägen-Simonsgatans hörn, sett från Sokoshotellets tak.
Konstsamfundet och Hufvudstadsbladet har en central plats i Helsingfors. Chefredaktören måste tänka mer på ekonomi än journalistik och politik. Forum köpcenter och HBL-torn i Mannerheimvägen-Simonsgatans hörn, sett från Sokoshotellets tak. Bild: Bengt Östling/Yle Forum,Mannerheimvägen,Konstsamfundet

Valet av chefredaktör för Hufvudstadsbladet väcker stort intresse. Det kommer besked före sportlovet, uppger man på KSF-media. Utnämningen är viktig för hela Svenskfinland. En gång var Hufvudstadsbladet det viktigaste språkröret för Svenska Folkpartiet. Men nu är det andra tider, säger Torbjörn Kevin som har skrivit SFP:s historik.

Historiskt har Svenska folkpartiet kunnat påverka valet av HBL:s chefredaktör. Ägaren Konstsamfundet har ansetts stå partiet nära. Grundaren Amos Anderson hann fungera som både chefredaktör, affärsman och till och med riksdagsman för SFP – samtidigt.

Svenska folkpartiets grundare Axel Lille var chefredaktör för ett annat tidningsbolag som gav ut Nya Pressen.

Så det var kanske inte så konstigt att Jan-Magnus Jansson blev chefredaktör på HBL omedelbart efter att ha lämnat partiordförandeposten år 1974. Han var chefredaktör i drygt tio år.

SFP-politiker på chefredaktörsposten

- Hufvudstadsbladet står partiet ideologiskt nära, ansåg den senare partiordföranden C-O Tallgren. Det uttalandet väckte protester bland HBL-anställda. Efter det har man inte haft aktiva politiker på chefsposten.

Den tiden är förbi, hävdar författaren av SFP:s partihistorik Torbjörn Kevin, tidigare chefredaktör på Åbo Underrättelser.

En partiordförande på HBL-posten är något som inte kunde hända i dag, och knappast kunde hända ens på 1990-talet, säger Kevin.

Jansson var ändå mycket kvalificerad för chefredaktörsjobbet och som politisk publicist. Han var ju professor, skribent, tänkare, statsvetare och till och med diktare.

Det organisatoriska och redaktionella fanns det andra som kunde ta hand om på Hufvudstadsbladet. Jansson hann till och med delta i ett presidentval, som SFP-kandidat.

I dag är det knappast några politiska meriter som är vägande när HBL får en ny chefredaktör. En del chefredaktörer har också saknat journalistiska meriter.

Jan-Magnus Jansson i svartvitt från år 1977.
Jan-Magnus Jansson övergick direkt från SFP-ledningen till jobbet som chefredaktör på HBL. Jan-Magnus Jansson i svartvitt från år 1977. Bild: Yle videostill SFP,Hufvudstadsbladet,svartvit fotografering,Jan-Magnus Jansson,1977

Klickjournalistik är nya tidens färdighet för chefredaktörer

Torbjörn Kevin betonar den publicistiska sidan av chefredaktörsjobbet. Men han säger sig vara medveten om att han tillhör den gamla stammen av publicister. Han tycker att man redan länge har tonat ner de publicistiska kraven på chefredaktörer.

Nu är det andra färdigheter man ska ha: sociala medier, klickjournalistiken och klickekonomin. Den är i och för sig helt nödvändig, säger Kevin. Mediebilden har förändrats kraftigt, man kan inte förbise det kunnandet.

Men de publicistiska kraven har sänkts ganska kraftigt och verkar inte ha så stor betydelse. Man väljer hellre teknokratiska chefredaktörer, beklagar Kevin.

Beslutsvånda i KSF-media?

Samma fråga behandlades nyligen i en insändare i HBL av Per-Erik Lönnfors. Han har tidigare verkat bland annat som vd och biträdande chefredaktör på HBL och senare i samma uppgifter på Finska notisbyrån.

Lönnfors antydde att det finns en beslutsvånda i Konstsamfundets styrelse eftersom utnämningen av HBL:s chefredaktör låter vänta på sig. I minst tre fall har utnämningen påverkats av andra än journalistiska kriterier, skrev Lönnfors.

Han fick svar av KSF Medias vd Anna Hellerstedt. Hon glädjer sig över det stora intresset för det viktiga uppdraget som HBL:s nya chefredaktör. Antalet kandidater är stort, det kommer förslag på kandidater från branschen och en hel del förslag från prenumeranter.

"Utnämn självständig journalistchef!"

Dessutom har det skett en riktad sökning av personer med en "intressant profil". Men utvärderingen sker enligt samma kriterier och förlopp för alla sökande, skriver Hellerstedt.

Arbetet med djupintervjuer, kompletterande tester och referenstagning görs med ett finskt rekryteringsföretag.

I en intervju för Svenska Yle preciserar Hellerstedt tidtabellen: Det borde komma besked före sportlovet, men man har inte så bråttom att man inte kan gå grundligt tillväga.

Lönnfors talade i insändaren för en krets "trogna prenumeranter".

– Nu behöver HBL en journalistisk chefredaktör som är självständig i förhållande till det finlandssvenska etablissemanget. Det förtjänar den kämpande redaktionen och tidningens läsare, skrev Lönnfors.

Den frågan fick inget svar av vd:n Hellerstedt.

"Det stora maktpartiet behöver publicitet"

Betoningen på journalistik, innehåll eller ny teknologi framstår kanske som en generationsfråga. Kevin säger sig tillhöra den generations chefredaktörer som startade på 1980-talet och betonade annat än SFP-beroende.

Kevin förstår SFP:s intressen också. I den färska SFP-historiken skriver Kevin att "det stora maktpartiet i Svenskfinland" har haft ett intresse av publicitet.

– De politiska initiativen, arbetet i riksdag och regering och opinionsbildningen ska helst få en medial uppmärksamhet som står i proportion till den egna självsynen. Då är det Hufvudstadsbladet och Rundradion som har den speciella rollen, skriver Kevin.

Tidigare chefredaktör Torbjörn Kevin står vid ett bord i ett auditorium med en mapp under armen.
Torbjörn Kevin har skrivit en SFP-historik. Tidigare chefredaktör Torbjörn Kevin står vid ett bord i ett auditorium med en mapp under armen. Bild: Yle/Bengt Östling Åbo Underrättelser,Svenska folkpartiet i Finland,sfp

"Chefredaktörerna överraskande partiaktiva"

Det var en överraskning för Kevin att så påfallande många finlandssvenska chefredaktörer ännu på 1970-talet var så partiaktiva. De var med i partiets utskott och delegationer. Inför val uttalades det konkreta stödet för SFP i tidningsspalterna i form av röstningsuppmaningar.

– De var sammanvävda med partiet, på ett sätt som var helt främmande för min chefredaktörsgeneration som trädde till i slutet av 1980-talet, säger Kevin.

Torbjörn Kevin har alltså läst in sig på SFP:s konkreta mediepolitik och diskussioner i de hemliga förhandlingarna. Enligt diskussionsprotokollen har riksdagsgrupp och partistyrelse fört många diskussioner om förhållandet till medierna.

Flera upplagor av Hufvudstadsbladet
Gamla nyheter - allt färre lockas till papperstidningen. Flera upplagor av Hufvudstadsbladet Bild: Yle Hufvudstadsbladet,tidningar

En gång ville SFP pressa HBL att ge partiets riksdagsledamöter mer uppmärksamhet. En indragning eller justering av det statliga presstödet till tidningarna kunde ha blivit följden.

De arga telefonsamtalen från SFP när någonting har blivit fel eller upplevs felvinklat är bekanta fenomen på de flesta finlandssvenska medieredaktioner också på senare tid.

Politisering med "rättmätiga intressen"

Torbjörn Kevin påminner flera gånger att SFP:s ibland infekterade förhållande måste förstås mot den allmänna politiseringen av allt på 1970-talet. På Rundradion syntes den tydligt, säger Kevin.

Det fanns få medier av betydelse på den tiden. Alla partier såg behov att få igenom sitt budskap genom "sina" journalister i bolaget.

SFP hade länge en medlem i bolagets direktion. Det var svenska programchefen Christoffer Schildt. Han hade erfarenhet från SFP-centralstyrelsen under sitt år som ordförande för Svensk Ungdom.

Schildt uppvaktades av SFP ibland och var lite irriterad av det, framgår det av protokollen. Den tilltagande politiseringen hade gjort att SFP inte längre ansåg sig kunna stå på sidan om, utan att bevaka sina “rättmätiga intressen”.

"Borgarna fick vänsteråsikter ända in i vardagsrummet"

SFP:arna framförde kritik mot både politisk vinkling, omoral och för få kristna program.

Schildt försökte efter 1968 få partiet att förstå att när samhället förändras och frågorna tillspetsas, så måste det också synas i Rundradions rapportering och programutbud.

Schildt förklarade också den kritiserade radikaliseringen och vänstervridningen av radio och tv.

– Den ökande aktiviteten i samhällsprogrammen kan ha uppfattats som vänster av dem som anser att Rundradion borde var en passiv spegel.

Schildt såg en orsak till missnöjet i att borgerliga finlandssvenskar inte tidigare hade kommit i kontakt med vänsteråsikter, men nu "fick dem ända in i vardagsrummet".

Kristofer Gylling i tv-studion framför åskväderbild, 1994
Rundradions verksamhet har ofta kritiserats. Kristofer Gylling var tung politisk reporter på TV-nytt under flera decennier Kristofer Gylling i tv-studion framför åskväderbild, 1994 Bild: Yle videostill Gylling,kristofer gylling

"Ganska fantastiskt beslut om politisk kvotering"

– 70-talet var en oerhört kraftigt politiserad tid. Man sa skämtsamt om Rundradion att alla jobb var partipolitiskt fördelade, ner på minsta städarnivå, påpekar Torbjörn Kevin.

År 1974 fattades ett beslut i Rundradions förvaltningsråd om att redaktörsutnämningar inte enbart skulle beakta yrkesskicklighet och utvecklingsduglighet, utan "också de i samhället förekommande olika politiska åsiktsriktningarnas proportionella andel”.

-Det var ett ganska fantastiskt beslut om en kraftig kvotering enligt riksdagens styrkeförhållanden, konstaterar Torbjörn Kevin. Det fattades med förkrossande majoritet 15–2. De två som motsatte sig var en ovanlig union bestående av SFP:s Jutta Zilliacus och Landsbygdspartiets Pekka Vennamo.

Rundradion var på 70-talet utsatt för en politisk granskning som inte är av denna världen jämfört med i dag, säger Torbjörn Kevin.

– Sen kan man undra om det konkret syntes i Rundradions policy. Utnämningsfrågorna var väldigt hårda på den tiden. Man kan ju lugnt säga att kännetecknande för dem som jobbade på Rundradion på den tiden, var inte speciellt starka SFP-sympatier, konstaterar Kevin.

Torbjörn Kevin: Stabilt, flexibelt, pragmatiskt – Svenska folkpartiet 1970-1995